Magister W:s död

Ur Nyare Freja, tryckt i Nyare Freja 1839, n:r 9 (29 Jan. 1839)

Magister W:s död.

(Fragment af ett större manuskript.)

År 1821 vårtiden en söndagsafton promenerade tvenne prester från Kungsholmstorget, ämnande sig öfver nya Kungsholmsbron för att begifva sig hem. Den ene var omkring 34 år med ett mörklagdt ansigte, hvars svarta skäggbotten och polisonger af samma färg, i förening med de djupt liggande mörka men blixtrande ögonen, paf åt hela gestalten ett uttryck af öfvermått så väl af fysiska som intellektuella krafter. Den andra var deremot, hvad det yttre beträffade, betydligt mindre fördelaktig. Längden öfver medelmåttan var genom en mycket lutande ställning något förminskad. Man kunde ej se hans ansigte utan att nödvändigt falla på den tanken, att dess ägare lika mycket som han, hvad det inre beträffade, tagit vatten öfver hufvudet, lika litet, hvad det yttre vidkom, kunde göra sig skyldig till samma förmodan. Halsduken var bakvriden, och de korta pantalongerna, på ett högst eget sätt dekarterade, stodo Magistern ett godt stycke öfver stöfvelkragarna, under ständig opposition mot hvarandra när Magistern gick, men deremellan hvilande sig på den synbara ytan af en fordom hvit ullstrumpa. Betraktade man likväl Magisterns ansigte något närmare; skulle man likväl i de till sitt yttre så orena anletsdragen hafva upptäckt den renaste själ, det ädlaste hjerta, som nå'nsin klappat under en svart rock, och i de halfslocknade förvirrade ögonen snillets och kunskapernas ordnade och ordnande krafter. Den förre var Magister W., den sednare Konrektor E., båda t. f. lärare i St. Clara Trivialskola.

»Som jag nyss sade, min bror, yttrade W. fortsättande ett påbörjadt samtal, »i en Akademi är du på din plats, men i en skola, i en skola för en mängd barn — — du skall förstöra både dem och dig.»

»Jag medgifver det», genmälte E., »men i Jesude välesignade namen, hur skall jag bära mig åt? Doktor H. fordrar, att jag skall läsa privatim för hans barn och vill derföre, att jag skall qvarstadna här i Stockholm såsom lärare i Ciara skola.»

»Men hvad ämnar han väl göra af mig?» inföll W.: »Skall jag hafva uppoffrat min bästa tid i kyrkskolan, utan att kunna för alla mina otacksamma mödor påräkna något så anspråkslöst som en lärareplats i en trivialskola? Det är en märkvärdig verld, hvari vi lefva. Hur bafva vi ej både ända från barndomen släpat oss fram i de svåraste omständigheter, besegrat otaliga motgångar, och ändå hvilar kanhända hela vår framtida lycka på en enda menniskas egennytta eller nyck! — — Vi äro akademikamrater och de förtroligaste vänner, och ändå rivaler. Mina egna behof tvinga mig att gå dig i vägen, och en annans, kanske lika maktpåligande, dig att göra mig samma omak.»

»Se der går ett par åsnor», ropade till dem Baron von P., som stod i dörren till sitt till höger om gatan belägna stall.

Baron von P. var känd lika mycket för sin råhet som för sitt olideliga högmod.

»Äsnor, Herr Baron, pläga vanligtvis ha sin plats 1 stallet», yttrade W. till Baronen, hvilken han af gammalt kände.

»I går nergräfdes en död häst i Stadshagen. Som Jag tror, kunna herrarne som komma derifrån utan tvifvel säga mig, hur stor likstoln blef?»

»I Jesude välesignade namen, herr Baron! har ni då ingen skammen i er?» frågade E. i det han närmade sig stalldörn.

Ett kraftigt slag af Baronens hand förvandlade den beskedliga Konrektorn från ett stående frågetecken till ett liggande tankstreck tvärs öfver djupet af en rännsten.

W:s ögon gnistrade, blodet trängde honom våldsamt upp i hufvudet, och då var han allt annat utom sig sjelf mäktig. Att rusa in i stallet, slunga först Baronen och efter honom stalldrängen; som skyndade till sin husbondes hjelp, under hästarna, var för W. ett öponblicks verk. — Derefter tog han sin med möda uppstigne vän under armen och aflägsnade sig med honom.

»Det var fan till prest!» sade en garfvaregesäll, som stod några alnar derifrån och med förnöjelse i sitt ansigte varit vittne både till ord- och kämpaleken; »en dylik öronbikt skulle göra min mästare tusan så godt.»

»Det skall kosta dig kappan», röt Baron i det han, ursinnigt skärande tänderna, kraflade sig fram mellan hästfötterna och torkade smutsen från sin uniform, »så sant jag är Baron von P.!»

De båda presterna voro nu på Kungsholmsbron, och vindarna, som krusande foro öfver Mälarns vågor, borttogo utan krus ljudet af den högvälborna aristokratens förbannelser.

Sex veckor derefter var Midsommarsdagen. Flere promenerande syntes i Solna-skogen. Skiljande sig från alla andra och fördjupande sig allt mer och mer i skogen, vandrade arm i arm FA långsamma steg tvenne prester. Den ene var Komminister F. i Clara och den andra Magister W. Den sednares ansigte hade, se'n vi sist sågo honom, undergått en synbar förändring; kinden var dödsblek, blicken slocknande och medvetslöst irrande från träd till träd.

»Önskar du ej hvila dig något litet?» frågade F. sin följeslagare, den han mer släpade med sig än ledde.

»Jag hvila? — O! nog får jag hvila! — — Doktor H. har befriat mig från min lärarebefattning; Consistorium skall vältra det presterliga Embetet från min skuldra — — och Gud — jag hoppas det, jag vet det — skall snart lossa stoftets tryckande börda från min själ — —

»Lugna dig, min vän och låt ej förtviflan helt och hållet nedslå din förr så kraftiga själ! Du här många vänner, som skola göra allt för att rädda dig.»

»Vänner», inföll W. hånskrattande, »vänner skola rädda mig — från hvad? — från straffet? — från vanäran äfven? Nej! Känslan deraf far likt ett glödgadt jern genom mitt hjerta, i bvars redan förtorkade brunnar icke en igel en gång skall kunna släcka sin törst! — — ha! — Vi äro vid stället! —

De hade stadnat vid ett träd, vid hvars fot några blodfläckar visade sig. En olycklig hade dagen förut derstädes skjutit sig.

»För all del låt oss lemna detta ställe!» ropade F. i det han sökte draga W. derifrån.

»Hvarföre bäfva vid denna syn?» frågade W. med den vansinniges lugn: »några blodfläckar hafva i mina ögon ingenting så fasaväckande — men att midt i naturens sköte; omgifven af fåglarnas sång och blommornas doft och med den fria blåa himmelen till vittne, beröfva sig lifvet — — han måste hafva varit mycket olycklig — — olyckligare än jag — ty jag skulle ej ha mod dertill!» —

F. vände sig bort, ty hans ögon summo i tårar.

»Låt oss nu gå hem», sade W. afbrytande den långa tystnaden; »solen blickar redan sitt afsked till oss genom den glesnade skogen — och vi måste vara hemma innan de gråa skuggorna från vestern öfverraska oss. — Hu! jag fryser, och ändå hafva vi midsommarsdagen!»

De begåfvo sig på hemvägen, utan att vidare vexla några ord med hvarandra. När de stannade utanför Komministerhuset vid Clara vestra Kyrkogata, der de båda hade sitt hemvist, och Magister W., som bodde på nedra botten, satte nyckeln i sin kämmardörr, tyckte sig F. förmärka i sin väns ansigte ett ovanligt lugn, som gjorde att han, efter att hafva önskat W. en god natt, trodde sig, utan att lemna rum för några farhågor, kunna aflägsna sig. Knappt hade likväl F. bestigit tröskeln till sin kammare, förrän W. skyndade efter honom uppför trappan och ropade honom vid namn.

»Hör du F.», sade han: »du vet att jag i många år umgåtts med dig och din familj; har du under denna tid hos mig förmärkt något, som kunnat misshaga dig och således på ett eller annat sält beröfva dig den goda tanke du möjligtvis kunnat äga om mig?»

»Hvartill denna fråga?» frågade F. förvånad.

»Emedan om så vore, jag ville be dig vara öfvertygad, att mina fel hafva sin rot mer i min olyckliga häftighet än i mitt hjerta, som alltid varit öppet både för din och andras vänskap.»

»Du mår ej väl», genmälte F. i det han fattade hans hand, »du måste dröja hos mig öfver natten.»

»Nej», ropade W. ifrigt; »det rysliga stället i Solnaskogen har upprört mitt bufvud; men jag blir väl bättre, blott jag får sofva ut. — God natt! Helsa din hustru och dina barn!»

Följande morgon; innan tornuret i St. Clara ännu slagit sex, hoppade en glad tioårig gosse med sina böcker under armen och en blomsterbukett i den högra handen in i Komministerhuset, stannade utanför W:s dörr, framtog kammarnyckeln, den W. alltid plägade ha gömd under trappan, upplåste dörren och steg in i rummet. Magistern hade tvenne rum, af hvilka det inre var hans sängkammare. Gossen lade af sig mössan och böckerna i det yttre rummet, ordnade med ett triumferande småleende sina blommor, dem han ämnade presentera den älskade läraren och knackade på dörren; — den alltid så vänliga uppmuntrande rösten svarade icke. Han knackade hårdare och nämde sitt namn: — tyst som förut. — Han sofver, tänkte gossen, och som han ej vågade väcka honom, gjorde han några skutt kring rummet, frambar en stol till bokhyllan, klef upp derpå i afsigt att bläddra i några gravurer, dem Magistern hade öfverst på hyllan, men råkade för häftigt taga uti hyllan, så att öfversta bokraden föll ner och böckerna slogo mot golfvet. Gossen lyssnade med klappande hjerta åt sängkammardörren, men som han ej hörde något inifrån, upplockade han böckerna, satte dem på tillbörligt ställe och fortsatte derefter sina krumsprång kring golfvet. Nu slog klockan sex, just den timman då Magistern, i händelse han råkade försofva sig, önskade blifva väckt. Gossen upplåste nu dörren till sofrummet och steg in med ett gladt: »god morgon herr Magister» på sina läppar — — men läpparna hunno ej sluta den kära helsningen; — blommorna från hans kinder försvunno — blommorna från hans hand föllo i blodet, som lefrade sig kring hans fot; — — ty framför honom på soffan låg Magister W. död med Bibeln i blodigt sköt »och rakknifven i hårdt sammanknutna händer.

Nattetid några dygn derefter utbars derifrån af kyrkbetjeningen en svart likkista, hvars lock inga stjernor prydde och kring hvars sidor ingen hvit garnering slöt sig. Bärarne togo vägen genom vestra kyrkogårdsporten och nedsatte kistan i en graf, icke långt ifrån det gröna staketet, som omsluter Kyrkoherdehuset. En prest läste en bön deröfver, hvarefter grafven igenfylldes. — Men ett stycke derifrån, stödjande sig mot ett träd, obemärkt af alla, stod en liten gosse och gret bittert. När dödgräfvarne hade slutat sitt arbete, aflägsnade han sig med lutande hufvud och svigtande steg; och var denna gosse densamma, som både varit första vittnet till Magister W:s död och som berättat denna rysliga händelse, hvilken, oaktadt 18 år derefter försvunnit, i hela sin fasansfulla skepnad ännu står liflig för hans minne.

—e.