Ordnar

Ur Nyare Freja, tryckt i Nyare Freja 1839, n:r 10 (1 Febr. 1839)

Ordnar.

I Artikeln.

Vi mena icke dessa Ordnar, som Regenten utdelar, dels för att uppmuntra och belöna förtjensten, dels, och kanske oftare, för att vid thronen sammanlänka individer, hvilka genom sin ställning i samhället på ett eller annat sätt kunna vara, om ej thronens stöd, åtminstone dess prydnad. Dessa, så länge förståndet ej ännu hunnit till den mognad att det helt och hållet kan lösrycka sig från fördomen eller fåfängan, kunna försvaras, emedan de icke allenast äro högst oskyldiga plantor på monarkiens område, utan äfven högst välgörande till sina frukter, nemligen så länge de med försigtighet och noggrannhet vårdas och omhägnas. — Vi mena dessa ordnar som, under formen af sociella samfund, hvilande på en mysteriös grund, skilja en Stats medlemmar i flera afdelningar, utan att på något sätt förringa deras medborgerliga förhållande till det samhälle, hvaruti de lefva och verka. Vi veta att en och annan af dessa leder sin källa från längst försvunna tider, då det yttre förtrycket nödgade personer af de mest motstridiga karakterer sluta sig tillsamman; för att genom inre band betrygga sin verksamhet och således bilda en kraft mot det yttre våldet. De voro i början välgörenhetsanstalter, lämpade efter tidens vanor, och det gagn de gjorde menskligheten förtjenar efterverldens tacksamhet och beundran; men småningom antogo de en politisk färg, började, om ej just sjelfve ingripa i det allmänna, likväl såsom verktyg dertill begagnas än af Regenterna, än af vissa partier. Den fond, vare sig af fysisk eller moralisk kraft, de samlat, drog till sig, liksom i en brännpunkt, de mäktiges blickar; nu började intrigerna tränga in på mysteriernas område, och det dröjde icke länge förrän de föllo och många af dem gingo förlorade, icke allenast till sina syftemål, utan äfven till sin existens.

FrimurareOrden framstår såsom ett märkvärdigt exempel på en dylik association, med den skillnaden likväl, den i alla tider med en orubblig konseqvens fasthållits vid de gamla formerna, som gjort att den gått temligen torrskodd ur alla de yttre hvälfningarna. Den har derigenom vunnit både ett moraliskt och ekonomiskt oberoende, och således kunnat åstadkomma mycket gagneligt för det allmänna, hvartill vi en följande artikel än ytterligare skola komma. Men det gifves äfven andra Ordnar, som, ehuru till verkningskretsen betydligt mindre än den nyssnämde, likväl i många afseenden förtjena en gillande uppmärksamhet. Den grund, hvarpå de hvila, är hufvudsakligast societetslifvet och erbjuder just genom de olika former eller ceremonier, hvarunder den framställer sig, en mängd förströelser, som, när man eftersinnar deras oskyldiga tendens, icke äro så att gyckla med, som man tror. Vi hafva sett personer, som trott sig böra le åt dessa former och ceremonier, ganska väl trifvas i deras krets, hvilket tyckes bevisa, att något i dem måste finnas, som, ehuru för mången oförklarligt, likväl lämpar sig efter menniskors föreställningar och tycken. Att derföre med benämningen »ordensvurmeri» betitla dessa sysselsättningar är så mycket mer orättvist, som man vet att, utom det oskyldiga umgänget personer emellan de skänka, fattigmedlen vid hvarje ordenssammankomst genom medlemmarnes sammanskott få en tillökning, som på året icke är så obetydlig. Kunna dessa Ordnar på ett eller annat sätt bidraga till sina medlemmars bildning, antingen indirekt genom att draga dem från mindre ädla sysselsättningar, eller direkt, såsom en viss orden här i Hufvudstaden, genom att framställa historiska taflor af vissa för fosterlandsvännen dyrbara tidsåldrar och minnen, så framstå fördelarna af dem i desto klarare dager. Hvad dessa och dylika små samfunds förhållande till det stora samhället beträffar, skulle man kunna likna dem vid dessa små bäckar, som, smygande sig ur den stora flodens famn, slingra sig genom fälten. Åskådaren ler åt deras lekande språng, deras barnsliga sorl, men af de blommor, som bekransa deras bräddar märker han, att de ej förgäfves hafva framilat, och att deras framfart, långt ifrån att skada floden som ohämmad fullföljer sin stora bana, tvertom bidrager att befrukta de smärre nejder, den gemensamma modern ej hunnit eller gjort sig tid att besöka. Att det så är, skola vi, med iakttagande af all aktsamhet med det ömtåliga och grannlaga, söka utveckla genom att visa i hvad mån Ordnarne stå till det hela och de frukter, som genom deras ömsesidiga vexelverkan äro att hämta; och kan denna artikel tjena dertill som en inledning.

—e.