En berättelse (The belated travellers)

En berättelse av Washington Irving

Under titeln "En berättelse" publicerades denna novell som följetong under december 1848 i Tidning för Wenersborgs stad och län. Originalet är Washington Irvings "The belated travellers" som ingår i samlingen Tales of a traveller (1824). Samlingen översattes till svenska 1829 av Lars Arnell och 1865 (av okänd hand), båda gångerna med titeln En resandes berättelser. Det är obekant om följetongen är en separat svensk översättning eller den från 1829.

En berättelse

af Wash. Irwing.

(Öfwersättn. från Engelskan.)

Det war sent en afton, då en wagn, dragen af mulåsnor, sakta arbetade sig upp i ett af Appeninernas pass. Det war genom en af de wildaste defiléer, hwarest en by här och der endast på betydliga afstånd förekommer, eller de hwita tornen af ett kloster titta fram bland de rika löfpartien. Wagnen war af en gammal och tung konstruktion; dess till hälften förstörda prydnader talade om dess fordna prakt, men dess krassliga fjedrar och slamrande hjul talade om ett närwarande förfall. Inuti den satt en gammal, lång, mager herre i ett slags militärisk släpdrägt och en mössa, prydd med bräm, under hwilken de gråa lockarne stulo sig fram, hwilka gåfwo en wink om att hans kraftfullaste dagar woro passerade. Wid sidan af honom satt en blek, wacker flicka, klädd i någon nordisk, eller kanske Polsk kostym. En betjent war placerad i framwagnen, en wresig, surmulen karl, med ett ärr öfwer ansigtet, och ljusbruna mustascher, helt och hållet med utseende af en gammal soldat.

Werkligen tillhörde ock detta ekipage en gammal Polsk adelsman, sjelf en ruin af dessa furstliga familjer, hwilka lefwat med nästan orientalisk prakt, men som blifwit tillintetgjorda och utarmade genom sitt lands olycka. Grefwen, lik många andra ädelmodiga själar, hade blifwit befunnen skyldig till ett brott af patriotism och war på sätt och wis landsflyktig. Han hade för sin dotters edukation uppehållit sig någon tid i Italiens förnämsta städer; och denna dotter utgjorde numera enda föremålet i werlden för hans kärlek och nöje. Han hade infört henne i societeter, der hennes skönhet och fullkomligheter förskaffade henne många tillbedjare, och hade hon ej warit dotter af en fattig, ruinerad Polsk adelsman, är det mer än troligt, att många skulle hafwa täflat om hennes hand. Emedlertid aftynade hastigt hennes swaga helsa, hennes, munterhet flydde med rosorna på hennes kinder och hon sjönk i swårmod och swaghet. Den gamle grefwen såg förändringen med en faders hela oro. ”Wi måste försöka ombyte af luft och omgifningar”, sade han; och om ett par dagar skramlade den gamla familjwagnen bland Appeninerna.

Deras enda följeslagare war veteranen Casper, hwilken war född inom familjen och hade uppwuxit wresig, sådan han war, i deras tjenst. Han hade följt sin herre i alla dess öden; han hade fäktadt wid hans sida; han stod öfwer honom, då han föll i en batalj och erhöll wid hans förswar det sabelhugg, som så fasligt wanställde hans ansigte. Han war nu sin herres kammartjenare, hofmästare, munskänk, hans allt i allom; den enda warelse, som täflade med sin herre i uppmärksamhet för sin unga matmor; emedan hon hade uppwuxit under hans ögon. Han hade ledt henne wid handen, då hon ännu war ett barn, och han betraktade henne nu med en fars hela tillgifwenhet; ja, han tog sig äfwen friheten att gifwa sitt faderliga, twära omdöme i alla ämnen som han trodde wara för hennes bästa; och kände en fars fåfänga i att se henne beundrad och älskad.

Aftonen och mörkret war i tilltagande; de beforo sedan en god stund en trång bergswäg utmed brädden af en brusande ström. Omgifningarne woro hemska och nästan rysliga. Klipporna hängde stundom utöfwer wägen och på yttersta kanten af dessa betade hopar af hwita getter, som bligade ner på de resande. De hade ännu 2 à 3 (Italienska) mil, innan de kunde uppnå någon by. Icke desto mindre satt mulåsnedrifwaren Pietro, en gammal försupen skälm, som på sista stationen hade försett sig med mer än måttligt qwantum win, ömsom sjungande och talande till sina mulåsnor och tålande deras snäckgång, i trotts af grefwens ofta förnyade uppmaningar och Caspers förbannelser.

Skyarne begynte nu att wältra sig i stora massor kring bergen, döljande dessas spetsar för åskådaren. Luften på höjderna war fuktig och kylig. Grefwens oro för sin dotters helsa öfwersteg nu hans wanliga tålamod. Han lutade sig fram ur wagnen och ropade till Pietro i en sträng ton:

”Körpå! det blir midnatt innan wi anlända till wårt wärdshus.”

”Der är det, Signor!” swarade Pietro.

”Hvar?” frågade grefwen.

"Der," sade Pietro pekande på en ödslig byggnad, ungefär en fjerdedels mil aflägse.

"Detder nästet? — hwilket mer liknar en ruin än ett wärdshus; jag tänkte wi skulle före natten kunna hinna upp ett beqwämt wärdshus."

Här utfor Pietro i en ström af ömkliga utrop, sådane som alltid ligga på dessa usla mulåsnedrifwares tungor. "Sådana wägar! och sådana berg! och de stackare djuren äro alldeles uppgifne och benen lama af trötthet; de stupa snart; de bli aldrig i stånd att uppnå byn. Och sedan, huru kan Eccelenza önska sig ett bättre wärdshus; ett perfect castello — ett palazza — och sådant folk! — och sådant fläsk! — och sådana sängar! — Hans Eccelenza mår der alldeles förträffligt och sofwer der som en prins."

Grefwen war lätt öfwertalad, emedan han fruktade att utsätta sin dotter för nattluften, så att den gamla wagnen om en stund skramlande for in genom en stor port på wärdshuset.

Byggnaden swarade wisserligen i någon mån till Pietros beskrifning. Den war stor nog både som kastell och palats, byggd i en stark, men simpel, nästan rå stil, med ett stort antal af tomma rum. Det hade sannolikt i fordna tider warit ett jagtslott för någon Italiensk prins. Der hade warit rum nog att inom dess murar beqwämt kunna hysa en liten arme.

Ett ringa hushåll syntes nu bebo denna rysliga boning. Utseendet på dem, som nu presenterade sig för de ankomne resande, war i högsta grad twetydigt och smutsigt. Emedlertid war gamle Pietro känd af dem alla och wälkomnades af dem, då han inträdde sjungande, pratande och nästan skojande, så att det hördes till portgången.

Wärdinnan mottog sjelf grefwen och hans dotter, för att wisa dem deras rum. De blefwo ledsagade genom en lång, mörk korridor och en swit af höga rum, sinsemellan öppna, och med bjelkar i taken. Allting hade ett uselt och smutsigt utseende. Wäggarne woro fuktiga och nakna, undantagande att här och der hängde någon stor målning, tillräcklig för en mindre kyrka, utbleknad och alldeles otydlig.

De walde twenne sängkamrar, den ena innanför den andra, den inre för dottern. Sängställena woro massiva och oformliga, och wid en undersökning af dem — så berömda af gamle Pietro — funno de dem fyllda med hampblånor, sammanknottrade i stora klumpar. Grefwen drog missnöjd på axlarne, men der war intet wal öfrigt.

Kölden i rummen trängde till märg och ben, och de woro glada att få återwända till allmänna rummet, ett slags sal, hwarest en illa underhållen eld i en stor håla (origtigt benämnd kakelugn) rök. Några råa trädgrenar hade just nu blifwit påkastade, hwilka frambringade hela moln af rök. Rummet öfwerensstämde i öfrigt med resten af huset. Golfwet war stensatt och smutsigt. Ett stort ekbord stod i midten, oflyttbart i följd af sin tyngd.

Det enda, som icke öfwerensstämde med den herrskande tonen af tarflighet, war wärdinnans drägt. Hon war osnygg; men hennes kläder woro af dyrbara tyger. Hon bar åtskilliga ringar af stort wärde på fingrarne, juveler i örhängena, och kring hennes hals war en rad af stora perlor, hwarwid hängde ett blänkande krusifix. Hon hade ännu några tecken till förgången skönhet, men der war något i hennes fysionomi, som ingaf den unga damen en särdeles afsky. Hon war beställsam i sin uppmärksamhet, och bad grefwen och hans dotter hjelpa sig med att hon lemnade dem till uppassning en snuskig piga af nästan rysligt utseende, och gick bort att bereda aftonmåltiden.

Casper war harmsen att Pietro, antingen af wårdslöshet eller plan, utsatt hans herrskap för obehaget af ett sådant logie, och swor wid sina mustascher att taga hämnd på den skurken, när de endast woro komna i säkerhet utom bergen. Han underhöll ett jemt gräl med pigan, hwilket endast tjenade att stegra den grymma uppsyn, med hwilken hon undfägnade de resande.

Grefwen war en godlynt, passiv resande. Kanhända hade werkliga olyckor nedslagit hans raskhet och gjort honom tålig för dessa ringa missöden, hwilka göra lyckliga menniskor så olyckliga. Han drog en stor, ranglig ländstol fram till elden för sin dotter och en annan för sig, samt fattade en stor eldtång, för att försöka få weden i ordning alt brinna. Hans försök hade emedlertid ingen annan följd än att framkalla ännu tjockare rökmoln, hwilket nästan besegrade hans tålmodighet. Han drog sig tillbaka, kastade en blick på sin swaga dotter och sedan en på det sorgliga, smutsiga rummet och skakade sitt hufwud.

Emedlertid är wäl inget missöde större på ett dåligt wärdshus eller gästgifwaregård än en knarrig och stursk betjening, och den gode grefwen fördrog med tystnad och tålamod en stund bortåt röken, heldre än att derom wända sig till den surmulna wärdshuspigan. Sluteligen war han nödsakad begära mera bränsle. Pigan aflägsnade sig murrande. Hon återwände hastigt med en börda råa qwistar, hwarwid hennes fot halkade, hon föll och stötte hufwudet mot hörnet af en stol och slog sin tinning ganska swårt. Slaget döfwade henne för en stund och såret blödde betydligt. Då hon återkom till sans, fann hon grefwens dotter sysselsatt att sköta hennes sår, förbindande det med sin näsduk. Det war en tjenst, som hwarje qwinna af wanliga känslor skulle hafwa gjort men kanhända war det något i utseendet af en så älskwärd warelse, som nu böjde sig öfwer henne, eller mildheten i hennes röst, som rörde hennes hjerta, hon som war alldeles owand att bli skött af sådana händer. Säkert är det, att hon war rörd. Hon fattade den unga Polskans mjuka hand och tryckte den ifrigt till sina läppar.

"Må San Francesco waka öfwer er, Signora!" utropade hon.

Ankommande resande afbröto wärdshusets stillhet. Det war en Spansk furstinna med en talrik swit. Hela huset kom i uppror och det blef ett fasligt buller och larm; wärdinnan skyndade att betjena så förnäma gäster; den stackars grefwen, hans dotter samt deras supé, blefwo för ögonblicket förgätna. Veteranen Casper framstötte polska eder, nog grofwa att gifwa dödsstöten åt ett italienskt öra, men det war omöjligt att öfwertyga wärdinnan om hans herrskaps öfwerlägsenhet framför hela Spaniens nobless.

Bullret de ankommande förorsakade drog den unga fröken till fönstret, just som de nykomne skulle stiga ur wagnen. En ung kavaljer sprang ur och hjelpte ut furstinnan. Den senare war en liten, gammal "hennes nåd," med ett litet pergamentsansigte och blixtrande swarta ögon; hon war rikt och gyckelaktigt klädd, och gick med tillhjelp af en guldbeslagen käpp, så hög som hon sjelf. Den unge mannen war en lång, hygglig karl. Grefwens dotter drog sig tillbaka wid hans åsyn, ehuru den djupa fönstersmygen tillräckligt fredade henne för all observation. En djup suck undföll henne, då hon drog sig från fönstret. Hwad denna suck betydde, kan jag ej säga. Kanhända war det kontrasten mellan furstinnans praktfulla ekipage och hennes fars skrangliga skräpwagn, hwilken stod nära intill. Hwad orsaken än må hafwa warit, den unga damen drog sig tillbaka med en suck. Hon återwände till sin stol; en lätt rysning öfwerfor henne; hon hwilade sin armbåge på stolstyret, med den bleka kinden stödd af handen och såg sorgsen i elden.

Grefwen syntes hon blekare än wanligt.

"Är det någonting som felar dig, mitt "barn?" sade han.

"Ingenting, älskade far!" swarade hon, läggande sin hand uti hans, och med ett leende såg hon upp på honom; men som hon sagt det, smög sig hastigt en förrädisk tår ur hennes öga, och hon wände bort hufwudet.

"Du har blifwit kall af luften wid fönstret," sade grefwen ömt, "men en god sömn i natt skall återställa dig igen."

Bordet war nu dukadt och supén färdig att inbäras, då wärdinnan syntes med sin wanliga ödmjukhet bedjande om ursägt för de nykomne förnäma resande, som nu skulle göra intrång; men nattluften wore kall och der war intet annat rum i wärdshuset, som för tillfället war eldat. Hon hade knappt gjort denna ursägt förr än furstinnan inträdde, hwilande armen på den elegante unge mannen.

Grefwen kände genast igen henne såsom en dam den han ofta träffat i societeterna både i Rom och Neapel, och till hwars soiréer han ständigt warit inviterad. Den unga mannen war hennes nevö och arfwinge, hwilken hade blifwit mycket beundrad i de finare cirklarne såwäl för sina förtjenster som utsigter, och som en gång sammanträffat med grefwen och hans dotter på en adelsmans Villa nära Neapel. Ryktet hade nyligen förlofwat honom med en rik spansk arftagerska.

Mötet war angenämt både för grefwen och furstinnan. Den förre war en kavaljer af gamla skolan, artig ända till ytterlighet, och furstinnan hade warit skön i sin ungdom och en qwinna af smak, samt tyckte om att bli bemärkt.

Den unge mannen nalkades dottern och begynnade ett slags komplimenterande konversation, men hans sätt war twunget och hans komplimenter slutade i ett obestämdt mumlande, medan dottren bugade sig utan att se upp, rörde läpparne utan att uttrycka något artikuleradt ljud, och sjönk åter ner i ländstolen, tankfullt betraktande elden i spisen, under det tusende warierande uttryck foro öfwer hennes ansigte.

Denna de ungas sällsamma helsning undföll helt och hållet de gamla, som woro sysselsatta med deras egen artiga helsning. Det blef så arrangeradt att de skulle supera tillsamman; och som furstinnan reste med egen betjening, rök snart en ganska dräglig aftonmåltid på bordet, hwartill kom walda winer och likörer, samt delikata konfektyrer, som hon medbragt på en af sina egna wagnar; ty hon war en gammal epikuré och utmärkt för sin böjelse för denna werldens goda. Hon war en liten listig gammaldags dam, som förenade smaken för förströelse med skenhelighet, och war werkeligen på wäg till Loretto, för att försona ett långt lifs småsynder genom rika gåfwor till det heliga skrinet. Hon war i sanning en wällustig botgörerska och en kontrast till de första fromma pilgrimerna med staf och käpp och snäckor på hatten. Men det skulle äfwen warit obilligt att fordra en sådan sjelfuppoffring af folk af ton och werld. Icke heller hystes der twifwel om den stora werkan af rika krusifixer och gyllne kärl, rikt ornerade med juveler, hwilka hon medförde till den heliga jungfruns skatt.

Furstinnan och grefwen språkade mycket under supén öfwer de händelser de gemensamt hade öfwerlefwat, och märkte ej att de ensamt hade tagit konversationen om hand. De unga förblefwo tysta och slutna. Fröken åt obetydligt, trots den artiga furstinnans persvationer att smaka på än den ena, än den andra rariteten.

Grefwen skakade på hufwudet och sade:

"Hon mår iute rätt wäl i afton. Jag tänkte hon skulle swimmat, då hon såg ut genom fönstret och er wagn anlände."

En purpurrodnad steg ända uppåt tinningarne på hans dotter; men hon lutade sig ner öfwer tallricken och hennes lockar kastade en skugga öfwer ansigtet.

Då måltiden war slutad, drogo de sina stolar kring eldbrasan. Eld och rök hade nu aftagit och en hög af nedbrända kol spridde en behaglig wärme. En guitarre, som grefwen medbragt, hwilade mot wäggen; furstinnan upptäckte den. "Kunna wi inte få lite musik, innan wi skiljas åt i afton?" frågade hon.

Grefwen, stolt öfwer sin dotters företräden, förenade sig i denna begäran. Den unga mannen gjorde ett bemödande af artighet, ehuru med cn wiss twungenhet, att lyfta upp guitarren för att öfwerlemna den till den wackra musikanten. Hon skulle wilja afböjt det, men war för mycket förbryllad; hon war så swag och förwirrad, att hon icke wågade höja sin röst till undflykter. Hon rörde instrumentet med darrande hand, och efter något preludierande sjöng hon en Polsk melodi. Äfwen den råe Casper dröjde i rummet, dels af kärlek till sitt hemlands toner, dels af stolthet öfwer sångerskan. I sanning, säwäl röstens renhet som känslan, hwarmed hon sjöng, skulle warit nog att förtjusa en stoltare ande än hans. Den lilla furstinnan nickade med hufwudet och slog takten med handen, ehuru öfwermåttan origtigt; medan hennes nevö satt försunken i djupt beskådande af en mörk målning på motsatta wäggen.

"Och nu," sade grefwen, ömt smekande sin dotter, "ännu en gunst; låt furstinnan höra den lilla spanska sången, som du älskar så mycket. Ni kan icke föreställa er, tillade han, hwad framsteg hon gör i edert språk, ehuru hon har warit en stygg flicka och negligerat det af tröghet."

Åter färgades dotterns bleka kinder; hon stammade halfhögt fram någonting, men med ett hastigt bemödande fattade hon sig, slog ett par raska slag på strängarne och begynte. Det war

en spansk romans, innehållande en blandning af kärlek och melankoli. Hon sjöng den första versen med mycket uttryck, emedan de dallrande, smältande tonerna af hennes röst gingo till hjertat; men hennes prononciation och uttal felades något, läpparne darrade, sången dog bort, och hon brast i tårar.

Grefwen slöt henne ömt i sina armar. "Du muciserar inte wäl i afton, mitt barn!" sade han. "Jag har kanske beswärat dig för mycket. Begif dig på din kammare, och Gud wälsigna dig!" Hon bugade sig för sällskapet, utan att slå upp ögonen, och lemnade rummet.

Grefwen skakade på hufwudet, då dörren stängdes. "Någonting är som fattas flickan," sade han, "men hwad — det kan jag ej gissa. Hon har småningom förlorat liflighet och helsa. Hon war alltid en ömtålig blomma och jag har haft mycken swårighet att uppdraga henne. Förlåt en faders oartiga swaghet," fortfor han, "men jag har haft så mycken oro inom min familj, och denna stackars flicka är allt som är mig öfrigt. Ack! hon brukade wara så liflig —"

"Men är hon icke kär!" sade den lilla furstinnan med en konstig knyck på hufwudet.

"Omöjligt!" swarade den gode grefwen okonstladt. "Hon har aldrig berättat ett ord derom för mig."

Huru lite den wärdige grefwen drömde om de tusende små sorger och bekymmer, som uppröra en flickas hjerta, hwilket blifwit träffat af kärleken och som en oskyldig, oerfaren natur knappt wågar erkänna för sig sjelf!

Furstinnans nevö steg hastigt upp och promenerade kring rummet.

När den unga damen fann sig ensam på sin kammare, bröt sig hennes känsla, som på länge legat fängslad, med wåldsamhet fram. Hon öppnade fönstret, på det att den kalla luften måtte fläkta på hennes klappande tinningar. Kanhända war det lite stolthet, blandad med en rörelse af förolämpning, ehuru hennes milda natur icke syntes kunna hysa en så ond känsla.

"Han såg mig gråta!" sade hon och betäckte hastigt sina kinder; "men det rör mig ej — det rör mig ej!"

Och så sägande, stödde hon sina hwita armar i fönsterkarmen och böjde sitt ansikte mot dem, för att i tårar få utgjuta sin smärta. Hon förblef i denna ställning, förlorad i drömmar, tills ljudet af hennes fars och Caspers röster i angränsande rum gaf tillkänna att sällskapet skiljts åt. Ljusens swäfwande från fönster till fönster, wisade att man beledsagade furstinnan till sina rum, hwilka woro belägna i motsatta flygeln af wärdshuset; och den unga fröken såg bestämt figuren af furstinnans nevö, då han passerade ett af fönstren.

Hon drog en djnp suck och war på wäg att stänga fönstret, då hennes uppmärksamhet fästades på ett par personer, som just nu weko om byggningens hörn och halfhögt samtalade.

"Men hwad skall det blifwa af den stackars unga fröken?" sade en röst, som hon kände igen tillhöra wärdshuspigan.

"Pah! hon måste gå sitt öde till mötes," war gamle Pieteos swar.

"Men kan hon ej blifwa sparad?" frågade den andra bönfallande. "Hon är så mild och god!"

"Corpetto! hwad har hon gjordt dig?" frågade Pietro häftigt. "Will du förderfwa hela wårt företag för en fjollig flickas skull?" Nu hade de aflägsnat sig så långt från fönstret, att den unga Polskan ej kunde höra något widare.

Det war någonting i detta samtalsfragment, som gaf anledning frukta något anfall eller brott. Men gällde det henne sjelf? — och om så wore, hwilken fara hotade, från hwilken man bedt att hon måtte skonas? Hon war åtskilliga gånger på wägen att knacka på sin fars dörr, för att berätta honom hwad hon hade hört, men hon tänkte, att hon misstagit sig, att hon hört origtigt; samtalet måste hafwa alluderat på någon annan; det war alltför obestämdt, för att iföljd deraf taga ett beslut. Under detta tillstånd af obeslutsamhet, förskräcktes hon genom en sakta bultning på panelningen å motsatta sidan af hennes mörka kammare. Hållande upp ljuset, såg hon der en liten dörr, som hittills hade undfallit henne. Det bultade, och hon nalkades, frågande hwem det war, och förnam på rösten, att det war wärdshuspigan. Öppnande dörren, såg hon henne stå framför sig, blek och upprörd. Hon inträdde tyst och lade fingren på läpparne till tecken af försigtighet och tystnad, "Fly!" sade hon, "lemna detta hus på ögonblicket, eller ni är förlorad!"

Den unga damen darrade af förskräckelse och fordrade förklaring.

"Jag har ej tid," swarade qwinnan. "Jag törs inte — man skulle sakna mig, om jag dröjer här — men fly genast, eller ni är förlorad!"

"Och lemna min far?"

"Hwar är han?"

"I nästa kammare."

"Kalla honom hit, men förlora ingen tid."

Den unga flickan knackade på sin fars dörr. Han hade ännu ej gått till sängs. Hon skyndade in i hans rum och berättade honom den fruktanswärda warning hon erhållit. Grefwen återwände med henne till hennes kammare, åtföljd af Casper. Redan hans första frågor twingade fram sanningen ur qwinnans förwirrade swar. Wärdshuset war besatt af röfware. De skulle intränga efter midnatten, då furstinnans sällskap och de öfrige resande woro insomnade; det skulle bli ett lätt byte.

"Men wi kunna barrikadera wärdshuset, wi kunna förswara oss sjelfwa," sade grefwen.

"Men om wärdshusfolket wore i förbund med banditerna?"

"Huru kunna wi då fly? kunna wi ej befalla fram wåra wagnar och resa?"

"San Francesco! till hwad ändamål? för att genom alarm gifwa tillkänna det komplotten är uppläckt? det skulle göra röfrarne rasande, som då på en gång skulle störta öfwer eder. De hafwa fått underrättelse om det rika byte som nu finnes i wärdshuset och will ej så lätt släppa det ur händerna på sig."

"Men huru skola wi eljest komma undan?"

"Der är en häst bakom wärdshuset," sade qwinnan, "hwilken den karl just nu lemnat der, som sammankallat den del af bandet, som warit aflägsnade härifrån."

"En häst! och wi äro tre!" sade grefwen.

"Och den spanska damen!" ropade dottern med ängslan; "huru kan hon räddas från faran?"

"Diavolo! hwad har jag med henne att göra?" sade qwinnan med ilska. "Det war er jag kom att rädda; ni will bedraga mig, och wi bli alla förlorade. Hör!" fortfor hon, "man ropar på mig — jag skall bli upptäckt — ett ord ännu. Denna dörr och trappgång leder till en borggård; under det skjul, som finnes på gården, är en liten dörr som går åt fältet. Ni skall der finna hästen, bestig den och gör en omwäg i skuggan af bergåsen, som ni får se, fortsätt försigtigt tills ni kommer öfwer bäcken, och ni skall snart befinna er på wägen, just på det ställe der tre hwita kors äro spikade på ett träd; der drifwer ni på hästen och skyndar allt hwad han förmår till byn; — men besinna, mitt lif är i edra händer. Säg för ingen hwad ni hört och sett, hwad som ock må tilldraga sig här i wärdshuset."

Wärdshuspigan skyndade bort. En kort och liflig rådplägning uppstod mellan grefwen, hans dotter och veteranen Casper. Den unga damen hade förloradt all fruktan för sin egen säkerhet, af ängslan för furstinnans. "Att smyga sig härifrån och lemna henne qwar att blifwa rånad och mördad!" — En rysning genomfor henne wid denna tanke. Grefwens ridderlighet satte sig också emot en sådan idée. Han kunde ej samtycka att wända ryggen åt en hop hjelplösa resande och lemna dem i okunnighet om den fara, som hängde öfwer dem.

"Men hwad skall blifwa af unga fröken," sade Casper, "när det blir alarm och wärdshuset råkar i tumult och oreda? Hwad skall hända, när hon blir skrämd af bullret?"

Nu sattes fadrens känslor i uppror; han såg på sitt älskade, hjelplösa barn och bäfwade för det öde, som hotade henne, att falla i röfrarnes händer.

Dottren tänkte emedlertid ingenting för sin egen räddning. "Furstinnan! furstinnan! — endast furstinnan kände sin fara." — Hon war willig att dela den med henne.

Slutligen blandade sig Casper i samtalet med en gammal trotjenares hela nit. Ingen tid wore att förlora — först borde man sätta fröken i säkerhet för all fara. "Stig till häst," sade han till grefwen, "tag henne bak om er och fly! begif er till byn, wäck upp inwånarne och sänd oss hjelp. Jag blir qwar här för att underrätta och bistå furstinnan och hennes folk. Jag är en gammal soltat och tänker att wi nog skola wara i tillfälle att hålla dem stånd, tills ni skickar oss förstärkning."

Dottern återigen, wille påstå att hon borde stanna för furstinnans skull.

"Till hwad ändamål?" frågade gamle Casper twärt. "Ni kan ju icke lemna något biträde. Ni skulle endast wara i wägen. Wi skulle hafwa att äfwen taga wård om er, i stället för att sköta oss sjelfwa."

På denna inwändning war intet att swara. Grefwen fattade sina pistoler och, tagande sin dotter under armen, gingo de till trappgången. Den unga damen stannade, tog ett par steg tillbaka och sade stammande med rörelse: "Der är en ung kavaljer med furstinnan — hennes nevö — kanhända skall han —".

"Jag förstår er, fröken!" swarade gamle Casper med en betydelsefull nick; "icke ett hår på hans hufwud skall skadas, så widt jag förmår."

Den unga flickan rodnade högre än någonsin, hon hade icke förutsett att blifwa så fullkomligt förstådd af den gamle sträfwe tjenaren.

"Det war icke det jag mente," sade hon stammande. Hon wille hafwa tillaggt någonting, eller gifwit en förklaring, men ögonblicken woro dyrbara och fadren påskyndade deras gång.

De funno wägen genom borggården och den lilla porten, der hästen stod bunden wid en ring i wäggen. Grefwen steg till häst och tog sin dotter bakom sig och följde, så tyst som möjligt, den rigtning och wäg som tjensteflickan utpekadt. Mången fruktande och ängslig blick kastade dottern tillbaka på den ödsliga byggnaden; ljusen, som swagt hade tindrat genom de mörka fönstren, hade småningom förswunnit, ett tecken att husets inwånare efterhand gått till hwila, och hon darrade af otålighet att undsättning ej skulle anlända, innan denna hwila blefwe afbruten.

De passerade tyst och lyckligt omkring klipporna, skyddade mot upptäckt af bergens skuggor. De redo öfwer bäcken och uppnådde stället, hwarest de tre hwita korsen, fästade på ett träd, gaf tillkänna att någon mördare der blifwit afrättad. Just som de uppnådde detta hemska ställe, sågo de några karlar komma från en bergsskrefwa.

"Hwem är der?" utropade en röst. Grefwen tryckte sporrarne i hästen; men en af karlarne sprang fram och fattade tag i betslet. Hästen blef istadig, kastate sig bakut, och hade den unga fröken ej hållit sig så fast wid sin far, skulle hon säkert hafwa blifwit slagen af. Grefwen lutade sig framåt, drog en pistol och fyrade af mot röfwarens hufwud. Han föll död till marken, och hästen satte af framåt. Twå eller tre skott lossades efter dem, så att kulorna hweno om

dem, men som endast hade till påföljd att än mera påskynda deras flykt. De uppnådde lyckligt byn.

Här war redan allt i rörelse. Men så stark war den fruktan, i hwilken banditerne höllo byfolket, att de ryste wid blotta tankan att sammanträffa med dem. Ett förtwiflat band hade för någon tid sedan förhärjadt bergpassen der, och wärdshuset misstänktes för att wara ett af dessa förfärliga ställen der omisstänksamma resande blefwo öfwerraskade och i tysthet mördade. De rika nipper, som den osnygga wärdinnan begagnade, hade wäckt swåra misstankar. Åtskilliga smärre resande sällskaper hade på ett mysteriöst sätt förswunnit från wägen, och om hwilka man förmodade, att de blifwit uppfångade af röfrarne, för att af dem utpressa lösen, men sedan aldrig mera hörts af. Sådant war det tal man hwiskade i grefwens öron, då han försökte uppmana dem att befria den spanska damen och hennes sällskap ur deras farliga belägenhet. Dottern förenade sig med fadren i dess bemödande, med bönens, tårarnes och skönhetens wältalighet. Hwarje ögonblick som fördröjdes ökade hennes ängslan och stegrade den till förtwiflan. Lyckligtwis war der för tillfället en hop gensd'armer som rastade i byn. Ett antal unga bönder erbjödo sig att friwilligt följa dem och den lilla arméen satte sig i rörelse. Grefwen, som nu fått sin dotter i säkerhet, war för mycket soldat för att ej hasta till stridsplatsen. Det skulle wara swårt att skildra den oro som bemäktigade sig den unga flickans hjerta under afwaktan på utgången.

Grefwen med sin trupp uppnådde just wärdshuset i rättan tid. Röfrarne, finnande att deras plan war upptäckt och de resande beredda till förswar, hade blifwit rasande och djefwulska i sitt anfall. Furstinnans sällstap hade rest upp barrikader i en svit af rum och afslog röfrarnes attack från fönster och dörrar. Casper wisade en veterans lugn och mod och furstinnans nevö en ung soldats tapperhet. Ammunitionen war imedlertid nära uttömd och det skulle hafwa warit dem swårt att hälla ut mycket längre, då en salfwa från gensd'armernes gewär gaf dem den glädjefulla tidningen att de hade fått undsättning.

En skarp fäktning uppstod nu, emedan en hop af röfrarne blefwo öfwerraskade i wärdshuset och hade att utstå en belägring, under det deras kamrater gjorde förtwiflade försök att hjelpa dem till närgränsande klipphålor och buskager.

Jag kan ej lemna någon detaljerad beskrifning om striden, emedan jag hört den berättas från flera håll. Det må wara nog att säga, det några af röfrarne blefwo nedgjorda, andra mördade på stället och återstoden gjorda till fångar, hwilka sednare, tillika med wärdshusfolket, blefwo antingen afrättade eller skickade på galererna.

Jag upptecknade denna berättelse under en resa, som jag gjorde strax efter det händelsen tilldragit sig. Jag passerade förbi samma wärdshus. Det war förstördt, med undantag af en flygel, som beboddes af gensd'armer. De utpekade för mig märkena efter muskötkulorna i fönsterkarmar, wäggar panelningar och dörrar. I träden rundt om wärdshuset hängde urblekta qwarlefwor efter röfrarnes kroppar. Stället hade ett ohyggligt, wildt och ödsligt utseende.

Jag har intet widare att tillägga, än att den unge spanioren gemensamt med grefwen skyndade att stilla frökens oro, genom underrättelsen om en fullkomlig seger. Den unga damen hade endast uppehållit sig genom styrkan af sin böjelse. Det ögonblick hon såg sin fader oskadad återwända, åtföljd af furstinnans nevö, gaf hon till ett utrop af hänryckning och swimmade. Lyckligtwis blef hon snart återställd, och blef någon kort tid derefter gift med den unge kavaljeren, då hela sällskapet beledsagade den gamla furstinnan på sin pilgrimsresa till Loretto, der hennes utlofwade offergåfwor kan beses i Santa Casas skattkammare.