Jag fick bröd, men jag vet icke huru,
det kom liksom ovanifrån,
och jag byggde av otäljd furu
ett pörte vid Savonaån.
Jag åt bark med de mina om våren,
och till drick jag tappade sav,
jag timrade giller i snåren
och var nöjd med vad Herren gav.
Och min ende son han vart bonde,
och tog kvinna han liksom jag,
hon regerade mest som den onde,
och drev drängar med hugg och slag.
Och åt mäj, som var gammal och styvbent,
sa han aldrig ett hugnesamt ord,
fast jag timrat de hus han fått äga,
fast jag röjt varje tum av hans jord.
Och hans kvinna var vass som en skära,
och hans kvinna var kall som is,
och hans kvinna var tröttsam att svära,
och hon vart min ålders ris.
Och en dag stod en kärra på backen,
med en hösäck och bräde för två,
och för kärran stod tjuguårs Blacken,
och hans man var som aska grå.
Och jag tänkte, jag kan väl fråga,
vart färden gäller så dags,
men jag ville ändå inte våga —
att tiga är bäst till lags,
och jag teg och jag frågade icke,
och jag åt min välling i vrån,
och jag hörde på hela timmen
ej ett ord av min ende son.
Det var tyst med svära och träta,
det var ovant mot andra dar,
och när pojken min slutat att äta
så sa han, nu åker vi, far!
Är det högtid? Ska gamlingen åka?
Är det andra tider igen?
Men en ville inte fråga och bråka —
en får veta — får veta sen.
Vi stannade här. Jag är gammal,
jag orkar ej tala mer,
jag är liknöjd hur dagarna vandra,
och hur solen går upp och ner.
Men gott är vid fattighusborden
få ha som en orubblig tröst:
här är närmare djupa jorden
och den fattiga skördens höst.
På min träbrits drömmer jag vaken,
på min träbrits med sparsam halm —
och tung är luften som livet,
som en mara är nattens kvalm.
Och fast han är hård mot far sin,
så längtar jag långt härifrån,
jag längtar att gräva i jorden,
åt min hårde, min ende son.
