I.
Hon är rank som Hajsnas granar,
och som vågorna i Slomlam
gungande är hennes gång.
Hennes bröst har bäckens oro,
alla skumma skogars dunkel
skälver vekt i hennes sång.
Vit är hennes väg av solen
över bergen genom blommor,
genom ris på ljungröd hed.
Hett går hennes bröst av längtan,
gamla vilda visor
stiga vekt därur när solen
bakom Mattnas kamm går ned.
Och när jag är sjuk av oro,
och när natten kryper sakta
kring min bädd i Savos koja,
bär hon till mig hedens ljung.
Strör mitt golv med gula rosor,
löv från stränderna av av Slomlam,
smeker mjukt mitt tunga huvud
med sin hand och viskar: sjung!
II.
Nej, jag kan ej, Marja-Lisa,
jag har glömt Kersandros sånger,
jag är icke värd din kärlek
och en dryck ur Savos sjö!
Jag har druckit bittra vatten,
skökors gift har jag i blodet,
jag har sålt mitt arv åt satan —
smek mig, Marja, jag skall dö!
Marja! Hör du mig? Var är du?
Fattigt klädda Marja-Lisa,
har du redan gått från mig?
Här är mörkt vid furans fot.
Å — din röst var mjuk som ängsgräs —
kvar är natten — kvar är berget —
kvar är mörkret kring min panna,
tomt och grymt och svart som sot!
Marja — hör du dem — de komma!
Hör — de hetsa mig som hundar,
gråa, grova, lömska hundar
nosa efter mina spår!
Hör dem flåsa! Hör du kopplet —
de ha följt mitt spår från Tanra,
de ha snokat lystet hungrigt
genom alla dalens snår.
Lisa — sjung en bergets visa!
om du sjunger bli de rädda —
göm mig — här i skrevan — göm mig!
Hölj mig, barn, med ris och grus!
Å — du har gått bort att gråta —
du vart rädd för mina ögon —
ensam är jag — Marja-Lisa,
ge mig vatten — ge mig ljus!
III.
Vem är du i vita kläder?
Du är inte Marja-Lisa —
du är prins i någon saga —
kom du hit på spe?
Tog du Marja-Lisa från mig —
å — nu vet jag, det är du som
botar synd och bor i kyrkor —
gå ifrån mig — Nasaré!
Tag ej mig till livets rike!
Jag är sjuk och spetälskäten,
ända in i iskallt hjärta
multna mina svarta sår!
Man skall kasta mig i mörkret,
man skall frukta mina ögon,
man skall ropa oren! oren!
framför mig varhelst jag går.
Har du rum i himlen höga
för ett barn av onda nätter,
rus och rosensmyckad trolldom —
har du livets bröd och vin?
Är du Gud och dock min broder,
mänska och ändå barmhärtig —
har du kraft ännu att driva
djävlarna ur än ett svin?
IV.
Han är borta, kvar är natten,
kvar är jag som ingen älskar.
Såren vida. Döden stiger
fram med handen lyft till slag.
Skogen mumlar. Mörkret tynger,
vinden viskar mulna minnen,
viskar mina sista tankar:
ingen dog så arm som jag.
