En höstdag vid hafvet
| ← Höstbetraktelse i skärgården |
|
En Res-Tur från Stockholm till Göteborg → |
| Ur Svea Folk-Kalender 1869 (tr. 1868), sid. 112-114, Se digitalisering på ALVIN |
En höst-dag vid hafvet.
(Sandhamn.)
Det var attan till att storma,
Det är höstens lif och lust:
»Vågor, alldeles enorma,
Välta mot min öde kust.
När man böljor se så stora,
Kan man få en nerv-attack;
Ingen tid är att förlora:
Flora!
Ge dig af med pick och pack!
Ja, natur’n oss ryggen vänder,
Herthas garderob är slut,
Och en snö-plog utaf änder
Ställt sin kosa söderut.
Lyckligt, om de se att styra,
Solens fyrbåk släckt sitt ljus.
Mygg och bromsar fått sin hyra:
Myra!
Nu är tid bli inom hus.
Tall och granar stå och knarra,
Vresiga i skog och mark.
Buskar och rabatter darra,
Snopna som de fått en spark.
Björk och lönn mot jorden buga
Nakna med en blick så blyg.
Teglet ryker från hvar stuga.
Fluga!
Sök din gamla fönstersmyg!
Molnen regn och dimmor ösa
Skamlöst öfver höjd och plan:
Borde tocka få gå lösa?
Nej, de borde väl så fan.
Spräckta äro Æols påsar,
Nordan som en vilde far.
Haglet piskar tak och åsar:
Måsar!
Ha ni mage att bli qvar?
Lilla fogel, du som qvittrar!
Har du alla skrufvar qvar?
Hör du ej hur stormen splittrar
Stam och grenar der och hvar?
Dina toner, ack, de friska!
Frysa väl nn bort till slut
Jag kan endast till dig hviska:
Siska!
Hvarför for du ej förut!
Är han frusen, lilla vingen?
Annars res din kos på stund.
Här är väder, så att ingen
Klok vill släppa ut sin hund.
Dig, hvars sång vårt lif förljufvar,
Dig jag endast varna vill:
Fly! ty döden på dig rufvar.
Ufvar
Hör blott detta väder till.
Vingad blott, likt örn som simmar
Fritt i sin arkipelag, –
Inga långa skeppartimmar
Gjorde jag, det lofvar jag,
Från mitt skär, förr’n dagen grydde,
Förr’n jag möjligt blåst till hafs,
Jag min bättre känsla lydde,
Flydde
Ögonblickligt som ett naffs.
