En Res-Tur från Stockholm till Göteborg
| ← En höstdag vid hafvet |
|
Rese-epistlar till en vän → |
| Ur Svea Folk-Kalender 1870 (tr. 1869), sid. 9-29, Se digitalisering på ALVIN |
Från Stockholm till Göteborg.
Kanaliter.
“Ursäkta! är det kapten Langborg jag har den äran att tala med?“
“Ja, mycket rigtigt!“
“Jag ämnar göra en kanalresa ooh söker derför ett fartyg, som jag med möjligaste säkerhet kan förtro mig åt; ooh som jag hört att Wadstena under vintern genom reparation förskaffat sig de egenskaper, jag afser för min resa, hoppas jag ha vändt mig åt rätta hållet.“
“Mycket rigtigt! var god, stig ombord!“
Med största artighet fördes jag ombord och anvisades en hytt, der jag instufvade min nattsäck och andra till resan erforderliga effekter. En broms hade behagat intaga plats i fönstret, der han i brummande ton tycktes vara mindre belåten med mitt inträdande och mitt för öfrigt ogenerade sätt att göra mig hemmastadd i hytten. Att maka gräl innan resan ens var börjad och förstöra min lugna sinnesstämning, hade jag ingen lust till, utan undanbad mig helt enkelt hans kamratskap och förde honom på en broderad lineal ut genom fönstret under försäkran, att den fria luften vore för hans helsa och välbefinnande mera passande, och att hans röst skulle ta sig ojemförligt bättre ut i Guds stora salong än i min lilla knapphändiga reskula. “Helsa slägten!“ ropade jag efter honom och stängde mitt fönster. Denna märkvärdiga händelse inträffade precis klockan half fem eftermiddagen.
Vädret, som gunås, varit regnigt, hade förbättrat sig på eftermiddagen, så att då fartyget lade ut från land, var himlens stortvätt öfverstökad och solen sken i ofördunklad glans från det rensopade himlahvalfvet. Det är så noga med tiden på en ångbåt, att om man kommer en minut efter fartygets afgång, så är det för sent.
Mälaren krusas af en lätt vestlig vind. En Stockholms-lots yttrade en gång ombord på ett fartyg: “Ja, kapten! vinden är så vestlig den kan bli, och vestligare blir han frampå dagen.“
Nu kan ni se er omkring, mitt herrskap! Der ha yi sammanbindningsbanan, för att tala om något nytt. Turkiska rikshistoriografen Isi yttrar sig om en byggnad sålunda: “Vid åskådandet af denna herrliga byggnads grundvalar, häpnade arkitekternas forskande förstånd; de nedsänkte sina hufvuden på beundrans knä och beto sig i förvåningens finger.“
I detta herrliga och oförmodadt påkommande resväder manas man till sång och uppbyggelse. “Solen glimmar blank och trind“ är en mycket vacker melodi, som flödat ur fader Bellmans rika sångar-hjerta och lämpar sig särdeles väl till sådana här Mälare-förhållanden.
Sångmö! I Neptuni hof
Låtom oss nu sjunga,
Medan vi från Langborgs skrof
Öfver Mälarn gunga.
Vinden lätt uti sitt lopp
Lyfter vimpelen i topp.
Sol och sjöluft friska opp
Mage, bröst och lunga.
Se, hur staden kilar bort,
Snart ses sista fliken.
Allt försvinner innan kort:
Här är Skinnarviken.
Der syns, ja det vet ni nog,
Banan som vår kassa tog:
Jo, nu tror jag, att jag slog
Hufvudet på spiken.
Öfver Mälarns trånga plats
Fåfängt att J svärjen!
Der syns tjufvarnas palats
I den gråa färgen.
Lärkan hörs i solens brand,
Barnen sola sig i sand:
Sång och klappträn ifrån strand
Eko ge i bergen.
Här för glycerin och krut
Ej min lyra strängas.
Herr kapten! håll styrbord ut:
Här kan resan stängas.
Ingen vet så noga mer
Hvad på Winterviken sker:
Jag ej minsta nöje ser
Att i luften sprängas.
Så, rätt så! Nu är jag lugn,
Rädd jag var som katten.
Himlen glöder som en ugn,
Blir visst blåst till natten.
Måsen som på klippan står,
Mälarvattnet ej försmår.
Klang, herr mås! vi ta en tår
Bara sodavatten.
Öfverallt kring land och strand,
Se hvad blom och gröda!
Uti aftonsolens brand
Torn och tinnar glöda.
Här är Telges gamla stad.
Här dricks vatten och tas bad.
Rundare bli ben och vad
Och små kinder röda.
Här af bakverk alla slag
Ordagrannt man gödes.
Gick man här till domedag,
Pepparkakor bjödes.
Här man vänner träffa får,
Der en gammal knallhatt står:
Hos Sankt Ragnhild år från år
Rinman pånyttfödes.
Ibland dödliga äro pepparkaksgummorna de djerfvaste figurer, man någonstädes kan få skåda. Bums i kanalen! är ingenting för detta handlande slägte, då det gäller affärer eller att göra i pepparkakor. Kyrkan har en vacker tornspira. Trädgårdar och planteringar omsluta vackra sommarboningar. Åt Östersjön blir naturen mera storartad, äfvensom kroppen börjar känna sig mera storartadt sugande. Himlen börjar se mulen ut. Ett långsträckt moln ligger som ett rynkadt ögonbryn öfver solens öga.
När som qvällsolen flytt
Gick jag ned i min hytt.
Jag ej dit hade gått,
Om ej qvällsvard jag fått.
Och med riktigt uppsåt
Jag en aborre åt.
Hela hafvet var stillt.
Jag drog på mig min filt.
Och på ryggen jag låg,
Och i taket jag såg.
Kanske jag först borde beskrifva min hytt, innan jag går vidare i dessa interessanta skildringar.
Hytten med sitt lilla fenster
Är en hytt af prima klass,
Och till höger och till venster
Står en soffa med madrass;
Golfvet fem fot långt, vid pass.
Att man ej af sol må lida,
Fönstret har en röd gardin.
Och bredvid på hvar sin sida
Stå två glas med karafin ^
Och cigarrkopp af porslin.
Jag skall kort här sammanfatta
Hvad jag i betraktan tar:
Golfvet har sin vaxduksmatta,
Väggen tvenne hyllor har,
Gjorda för en bra lång karl.
Jag får nämna nu vördsammast:
Färgen zinkhvit är och klar,
Soffan öfverdrag af dammast
Och en spegel väggen har
Och af handdukar ett par.
Vänta nu blott lite-granna,
Bordet skall beskrifvet bli:
Der fins handfat, der fins kanna,
Tvålkopp med en tvålbit i,
Och inunder — hi! hi! hi!
Om man håller sig vaken och vill vara på däck om natten, kan man bland mycket annat smått och godt få se Oxelö-sund i Nyköpings-skärgården, dito en liten bit af Östersjön samt Bråviken, som i likhet med Bantingarna magrar och afsmalnar allt mer och mer och omfattas slutligen af Wikbo- och Östgöta-landet. Vill man åter igen icke vistas på däck, så kan man opåtalt gå ned i sin hytt och göra som jag:
Ty jag somnade sött,
Som en menniska gör,
Då hon känner sig trött
Och då ingenting stör,
Eller ingen har stött
Hennes goda humör;
Ty <i<då är det förbi
Med att uthvilad bli.
Då är sinnet förstördt,
Då är allting kuriöst —
Då är helvete löst!
o. s. v.
Morgongryning. Slätbaken, fult namn! står som en spegel (jag hado så när sagt akterspegel) med några små molnbilder som flugfläckar på spegelglaset. Jag stack min nattmössa utom fönstret för att utröna temperaturen, innan jag gick upp på däck. Försigtigheten bjuder sådant på ångbåtsresor. Jag är dessutom rädd för oväder till sjös. “Det är icke i min väg, sa’ flundran, drogs upp på land.“
Klockan redan klämtar fyra,
Skepparn har sin morgonrast.
Skutan knogar som en myra
Rastlöst med sin tunga last.
Skön och frisk är morgontimman.
Herrligt uti solens brand
Skog och land
Klarna ur dimman;
Samsjoe ratten har om hand.
Hvem står der på ön och spökar,
Säg mig du, som kunskap fått?
Det ett näste är för hökar,
Fordomdags ett kungaslott.
Mången lans här blifvit bruten,
Mången skalle blifvit knäckt.
Engelbrecht
Högg här på truten
Danska fogdar oförskräckt.
Tornet speglar sig i viken,
Slottet ramlat längesen.
Tiden hårdhandt är och sniken,
Kuggar både folk och sten.
Hela slottet kröp i skrinet
Slutligt efter hand så smått;
Stockholms slott,
Kronmagasinet
I Norrköping teglet fått.
Vi nalkas det ställe, der år 1832, den 26 September, Göta kanal öppnades med pukor och trumpeter för segelfarten, då uti Mems sluss det första fartyget löpte in, för att lära ut konsten att komma från Östersjön till Kattegat. Ni ser der redan skymten af Sverges blå band, hvartill kanalen kristnats af någon fiffig skaldemenniska.
Här är packhus, här är Tullen,
Här är herresätet Mem.
Der i huset uppå kullen
Har jag en gång haft mitt hem.
Här jag handskats med kaptener,
Här jag först min lager skar.
Ännu qvar
Ser jag syrener,
Som jag sjelf planterat har.
Ännu hinner jag beskrifva
Att på ängen står en kalf.
Tolf apostlar tros massiva
Ligga här i källarhvalf.
Ser ni kråkan der vid pussen
Hur hon tar sin morgonklunk!
Om bror Funch
Öppnar på slussen,
Gå vi se’n i sakta lunk.
Passagerarne börja röra på sig mera allmänt. Vi passera Liljesta och få sigte af Ramunders häll, derifrån man lär ha en herrlig utsigt, hvilken vi väl önskat se; men kapten ursäktade sig med den förklaringen, att det var förenadt med många svårigheter att gå dit upp med fartyget.
Våra kikare vi ställa
Och ta i betraktan allt:
Söderköping med sin källa
Och sin vattenkuranstalt.
Bredbent står och valkar bussen
Skepparn på en hollänsk koff,
Och i nattrock går på slussen
Brodren Wetterhoff.
Gudskelof att här fins vatten,
Som kan hjelpa oss till vägs.
Staden slumrar som om natten,
Klockan är ej slagen sex.
Ingen störe sömn och hvila!
Stilla höjer sig vår båt.
Porten öppnas och vi kila
Vidare framåt.
Grupper uppå däck formeras,
Muntra efter nattens blund.
Kaffe, som på däck serveras,
Doftar utaf hjertans grund.
Det skall göra godt i kroppen.
Själen upprymd blir och yr.
Solens bild står midt i koppen
En miniature.
Lärkan sjunger, korna böla,
Solen bryter fram ur mist.
Låt oss ej stå här och söla:
Elda på, herr maskinist!
Vi ha ännu många branter,
Innan vi få hvila se’n.
Vi ha fyrti emigranter:
Raska på, kapten!
Ombord på Wadstena serveras alltid middag på däck, då väderleken tillåter. Kapten Langborg är en utmärkt artig och tillmötesgående värd, som vill att gästerna skola få spisa i det gröna; och sannerligen är det också bra angenämt att sitta vid dukadt bord och under skämt och gamman ta i betraktande den ena herrliga landskapstaflan efter den andra, medan man susar förbi, plumsande och mumsande. Restaurationen ombord är förträfflig och uppassningen i allo tillfyllestgörande.
Nära sjön Asplången, innan man kommer till Snöfvelstorp, har man förtjusande utsigter. Man liksom seglar i luften högt öfver berg och backar, som man nästan hissnande ser under sig. Gamla Munkeboda, nuvarande Norsholm, passeras, och man kommer in i Roxen, som lär vara två och en half mil lång och en mil bred. Jag kan ej kontrollera uppgiften, emedan jag ej hade någon tid öfrig för sjömätningar. Luften mulnade allt mer och mer och menniskorna sågo allt mer och mer tråkiga ut.
Hvad det är roligt på en sommardag,
Och helst på resor, då det inte regnar;
Då himlen visar oiss sitt välbehag
Och gladt och vänligt oss med solsken fägnar
Och lyckas göra oss i lag.
Humöret är af ett ömtåligt slag,
Och likadant bland qvinnor och bland männer.
Med vädret skifta själ och anletsdrag.
Som luften kyler eller solen bränner,
Man intryck tar — och så gör äfven jag.
Nu hade vi en större backe emot oss, som Bergs slussar fått i uppdrag att hjelpa oss öfver. De hade göra i tvänne timmar och lyckades slutligen efter femton kraftiga handtag. Under tiden vandrade en del paraplyförsedda passagerare på kanalbanken mot Wreta kloster i ett ganska vått och osnyggt åskväder. Om man gör sig besvär och vänder om hufvudet, har man en förtjusande utsigt öfver Roxen med sin kolossala vattenspegel, svartblå som skyarna.
En präktig ruin af gamla Stjernarp skulle, efter berättelse, afteckna sig mot skogen, men som jag ej lyckades upptäcka i anseende till regntjockan. Sanct Pehr i Linköping stack upp sitt jättetorn öfver den ofantliga slätten. Tornet är vackrare på ju längre afstånd man ser det. Det gör ett effektfullt afbrott i det vidsträckta landskapet, men är som man vet i sjelfva verket ytterst fult. Sedan man betraktat ofvanbeskrifne utsigt, kan man vända om hufvudet igen, då man får sigte på Wreta klosters prydliga tornspira, som sticker upp öfver lummiga trädmassor. Wreta var en gång, men det är ganska längesedan, ett rikt och otvifvelaktigt mycket muntert nunnekloster. Gustaf Wasa, som egentligen icke just var någon gentil fruntimmerskarl, missunnade nunnorna deras goddagar. Klostret försvann och nunnorna blefvo förmodligen ladugårdspigor på Gripsholm.
Wreta kyrka är vacker, men mörk och dyster.
Innanför på kungalik man snafvar,
Helgonbilder mejslade i sten.
Utanför i skuggomslutna grafvar
Stilla nedlagt sina berdestafvar:
Lindblom, Lehnberg, Wallquist ocb Hedrén.
Ångbåten är nu oppe i de sista slussarna. Vi bjuda gamla Wreta farväl och ånga förbi kyrkor och herrgårdar genom leende nejder mot den lilla romantiska sjöungen Boren, som på lätta vågor gungar oss 245 fot öfver Östersjön och har ett vatten liknande Wetterns i klarhet och rörlighet. På södra stranden ligger Ekbyborna kyrka, i hvars torn Sancta Britas kammare visas. Vi passera Brunneby, det mest förtjusande af alla ställen vid kanalen. Vädret var duskigt och gjorde omkringskådandet ej så behagligt som man hade önskat, helst då kanalen ifrån sista slussen vid Borenshult går genom en enda herrlig park, hvars lummiga kronor här och der bilda ordentliga hvalf öfver den slingrande vattenvägen. Motala verkstad besöktes och beundrades. Der kunde man gå ett halft år och betrakta och vara lika dum ändå. Vi färdades i en liten öppen ångbåt till Platens graf, hvarom Tegnér sjunger:
»Lefvande han aldrig svigtat;
Derför död han hvile tryggt
Vid de vågor sjelf han diktat,
På den strand han sjelf har byggt.»
Vi gingo till fots till Motala köping och embarkerade på vår gamla ångare. Borta bra, men hemma bäst.
Att man emellanåt sofver på resor behöfver jag ej tala om, likasom att man då och då, som ett bränsle på lifvets härd, förser lilla magen eller buketten med mat och dryck. Jag förbigår dessa materiella nödvändigheter och berättar, att Wettern mot all förmodan var oss särdeles bevågen och lät oss komma oantastade till det gamla märkvärdiga Wadstena, som i sin Wettervik ligger drömmande om sin flydda, kanske aldrig mera återkommande storhet. Här lossas och lastas en liten stund.
Till Wadstena rese man
Ej i onödan.
Här bodde Seseman;
Nu är han död han.
Han var ett mönster
I aritmetiken.
Här i ett fönster
Vardt Johan nyfiken,
Smög sig till fröken
Och mådde som göken.
Saken man trummade
Ut så bedröfligt.
Erik sig dummade
Mer än behöfligt.
Äfven här gick en storm en gång öfver den Heliga Birgittas klosteranläggning. Nunnorna, de allrasötaste töser, fördrefvos. Munkklostret blef kurhus och nunneklostret dårhus. O tempora, o mores! Staden försjönk allt mer och mer. Den enda förtjenst man bespetsade sig på var knyppling, hvilken industri ännu fortlefver. Nu har staden knåpat sig opp till Enskild Bank, väfverier, bryggerier samt har en liflig sjöfart med östgöta-spannmål på Göteborg m. m. Slottet, som är byggt af Gustaf Wasa, är storartadt, och förtjenar att ännu en gång i återstäldt skick, som ett herrligt minnesmärke, lika vördnadsbjudande som fordom, få blicka ut öfver Wetterns svallande vågor. Eör närvarande användes det understundom till upplag för spannmål och ena tornet till jernvåg.
Från Wadstena begifva vi oss åter ut på Wettern mot vestgöta-linien, kasta en blick på Carlsborgs fästning, kila in i Bottensjön, för att vid det herrliga Sjötorp taga ett ömt afsked af Göta kanal, och derefter skola vi pröfva Wenerns stolta vågor och kullra utför Göta elfs sluttande vattenförhållanden, för att slutligen stoppa maskin och förtöja oss vid Vesterhafvet.
Wenern.
Det blåser en storm så barsk och våt:
Vår arma mage vill Wenern åt.
Det lyckas förträffligt, var god och hör,
Hur Ulrik ropas båd’ akter och för.
De emigranter de våndas för-ut:
Hvad skall det ej bli, innan resan är slut.
Men akter-ut är ej heller fred:
Der emigrerar rätt mycket med.
Och samma skrän hörs på samma gång
På däck och i hytt och i dam-salong.
En ligger på magen, en ligger på knä,
En balanserar att hinna i lä.
En länge och väl har vid relingen stått
Och ändå ej märkt att regnet är vått.
För Kinnekulle och Leckö slott
Tycks ingen det ringaste intresse fått.
Hvad jag på Wenern lärt utantill,
Jag nu i tysthet er säga vill:
Att den som är sjösjuk mår aldrig för godt.
Ett helvetes göra har jungfru Charlotte.
Hon har också praktiserat i elfva år på samma äfventyrliga farvatten och tillvunnit sig alla passagerares aktning för sitt beundransvärda tålamod, sitt försakande af all egen beqvämlighet, då det varit frågan om att hjelpa, trösta och hugsvala. Mången har gjort mindre för medaljen.
Det var en mindre angenäm, men lärorik morgonqvist. Eör-ut logerades 40 emigranter, dels på däck, dels under däck. Eörsalongen var fullt upptagen, och akter-ut hade icke alla passagerare fått hyttplatser, hvarföre många nödgades hålla till godo med korridorer och trappgångar. Utanför min hyttdörr hade jag en hedersvakt af tvenne kammarjungfrur, hvilka lågo på knä i framlutande ställning, så att jag måste klifva öfver de arma offerlammen för att komma ut och in, och det fordrades både konst och lycka, om man kunde göra det torrskodd. Barnskrik och gammalt folks jemmer varierade i alla möjliga och omöjliga tonarter, och damsalongen, hvars dörr under slingringen ej alltid kunde stå igen, företedde lefvande modeller i de äfventyrligaste ställningar. Frukost kunde ej dukas den vanliga tiden klockan åtta. De matfriska, hvilka ej voro många, fingo gå sugande till klockan elfva, då vi kommo in i lugnare vatten och kall mat kunde serveras.
Solen började nu skina fram mellan molnen, och en gladare stämning förspordes bland passagerarne, isynnerhet som tornet af Wenersborgs kyrka fjerran vid horisonten tillvinkade oss tröst och hopp att snart vara inne i den vänliga stadens lugnare hamn. Wenersborgs belägenhet är täck mellan det väldiga Halleberg på ena och Dalslandet på den andra sidan.
Vi gingo i land för att räta ut benen. En väldig sjöbuss mötte jag, då jag vek om ett gathörn. Jag hoppade till af pur respekt.
Se, hvilken buse till sjökapten!
Skäggig som skogen och brun som tjära.
Svart som beck är hans ögonsten
Och munnen skapad att svära.
Blårandig tröja och eldröd duk,
Hållning och skick en båtsman värdigt;
Utspända kindben på sjömansbruk
Med två tuggbussar! Porträttet är färdigt.
Efter en knapp half timmas uppehåll är man på god väg till Trollhättan. Vädret är kyligt och regndusket särdeles efterhängset. Ytterrock och galoscher i Juni månad, jo det tacklar! Det tycks ej vara någon reda med solen i år. Gud låte henne bättra sig frampå sommaren; men det är ingen säkerhet. Usch!
Säg om du har
Tröttnat, o sol!
Bättre du var
Så här dags i fjol.
Då sökte man skuggan
Bland träden beständigt.
Då tände man snuggan
Med solglas behändigt.
Vid ytterplagg var man som nu icke van;
I skjortan man kunde ha gått hela dan.
Hvad skall det bli
På detta vis!
Barkbröd och kli
Blir väl vår spis.
Om du oss regerar
På sådana grunder,
Så är ingen under
Att folk emigrerar.
Kom åter och gif oss ditt strålande dop,
Och låt inte Ericsson få alltihop!
Min poetiska utgjutelse gjorde hvad den kunde. Solen, som förmodligen fann sig knuffad, kom strålande fram ur de tjocka molnen, då vi landade vid Trollhättan och en skara passagerare vandrade till de brusande fallen för att häpna och beundra. Vi gingo sedan genom skog och mark ned till slussarne, dit vår ångare, som för sin ovighet icke kunnat gå samma väg som vi, hade begifvit sig sjöledes. Den väg vi tågade var förtjusande med de herrligaste utsigter. Jag trodde till en början, att vägen var beströdd med pudersocker från något liberalt sockerbolag, men fick vid närmare undersökning reda på att det endast var sågspån som vi larfvade uti. Mjukt var det emedlertid och ganska behagligt för ömfotade bergvandrare.
Trollhättan har jag ej åtagit mig att beskrifva. Jag skulle dertill åtminstone behöfva två år, och så länge har jag ej tid eller kappsäck att stanna. Jag har dessutom min egen åsigt:
Trollhättan af ingen besjungas kan,
Af den orsak — att det inte går an.
Af ingen artist den målas kan:
Han tog sig vatten öfver hufvu’t han.
Och derför vet jag så väl som ni,
Att den lyckas bäst — som låter bli.
En berömd författare har också uttryckt sin tanke derom i följande ordalag:
“Der naturens ande, stolt i känslan af sitt mäktiga, aldrig fjättrade majestät, talar sitt dånande kraftspråk utöfvar berg och dal, — der böjer sig i omedveten ödmjukhet den beundrande och häpnande menniskan för dess makt, och utan strid afstår hon ifrån att för sin like i bild eller ord söka försinnliga den storartade scen, som uppfyller henne på en gång med fasa och tjusning.“
Vi ha lemnat Trollhätte kanal och betrakta nu som bäst den förtjusande punkt på kanallinien som kallas Lilla Edet, der jag skulle haft mycken lust att stanna för att i den blanka elfven hugga mig en lax, eller i byn slå mig på ölbryggeri, garfya läder, färga, göra piller, såga bräder, sköta posten eller predika i kyrkan, emedan till allt detta fanns tillfälle, efter hvad jag såg och förnam. Öfverallt är vegetationen herrlig och rik. Till venster ligger Ströms storståtliga herrgård, efter hvilken kanalen fått sitt namn. Två slussar till, och man är stolt att vara i jemnhöjd med hafvet. Naturen blir mindre storartad, mindre lummig. Kala, skr öfliga berg blåna i fjerran, under det ögat icke saknar en mängd vackra leende landskapspartier.
Göta elf får nu en lugnare sinnesstämning, går tystare och utvidgar sig mer och mer, ju närmare den nalkas Göteborg. Och om vi vilja, kunna vi nu när som helst snöra i hop våra kappsäckar, tacka vår artige och uppmärksamme ångbåtsbefälhafvare för en angenäm resa och bereda oss på att göra vårt inträde i den för verldshandeln lyckligt belägna staden, hvars höga torn och tinnar vi nu med kikare och lorgnetter mangrannt och nyfiket bekika.
Så är man då kommen till Göteborg,
Den mycket beprisade staden:
Linierade gator och vackra torg!
En kungaborg
Blott fattas och vaktparaden.
Jag gick till fots som en annan gesäll
Och efter härberge gnodde.
Men Rubenson viste mig god och snäll
Till Bloms hotell,
Der sedan förträffligt jag bodde.
I staden var möten af alla slag.
En smälta man såg af artister,
Och dito i godt och förtroligt lag
Ett sammandrag
Skandinaviska publicister.
Det var, ta mig katten, en helan hög,
Försvarande hvar sina pressar.
Från alla landsändar hit man flög,
Och Erik Bögh
Och andra vidtfrejdade bjessar.
Och mellan concerter, middagar och bal
Man hann som knappast sig vända.
I Trädgårdsföreningens festlokal
Var sång och tal
Och skålar förutan all ända.
Till Lorentzberg for jag då och då:
Det gör man, om ej man är dummer.
Till Masthugget var jag en middag också
Och smakte på
Fru Backlunds räkor och hummer.
Och Danska vägen och Gamle-stan
Och Örgrytes skuggrika lundar
Med templet och bäcken, som sorlar kring plan,
Och sjelfva fan
Och yttersta domen, som stundar.
Och Öfverås såg jag, ett rigtigt slott,
Fullkomligt till punkt och pricka.
Der skulle jag sjelf ha trifvits godt,
Om ödets lott
Så fallit uti min ficka.
Med Ludde jag åkte uti kalesch,
Åt middag på Edvards veranda.
Vi rodde på ån bland blommor och gräs
Till Qvibergsnäs,
Der värden oss bjöd att landa.
Jag mycket har att berätta än,
Och kanske mer än J vänten:
På Bjurslätt var jag på Hisingen
Allt hos min vän
Med Victor<(i> och Intendenten.
Jag mådde som perla i gull hvar dag,
Om ute jag var eller inne.
Af Göteborgsvännernas hjertelag
Behåller jag
Ett kärt och ovanskeligt minne.
