Rese-epistlar till en vän
| ← En Res-Tur från Stockholm till Göteborg |
|
Efter ett vårregn → |
| Ur Svea Folk-Kalender 1871 (tr. 1870), sid. 9-30, Se digitalisering på ALVIN |
Rese-epistlar till en vän.
Sommaren 1870.
1.
u vet att jag är en trög och oöfvad brefskrifvare, och ändå har du lagt mig på hjertat att låta dig få en och annan epistel under min nu företagna resa, som kommer att fortsättas i alla möjliga rigtningar. Här har du begynnelsen, och hvad som möjligen kommer att följa, hoppas jag skall lända dig till en sällsynt uppbyggelse och kanske äfven komma att bibringa dig en gladare och ljusare åsigt om lifvet och menskligheten än du vanligen består dig. Jag tycker för min del med den okände författaren, att
»Vår lefnad
Är detta lifvets trefnad».
Min resa kommer att fortgå dels till land och dels till sjös, allt som det faller sig. Jag blir ett slags Amphibium, hvilket är ett djur som äfven uppehåller sig i städer, enligt det svar, som en discipel gaf sin informator, då denne frågade: “hvad är ett Amphibium?“ och gossen svarade: “det är ett djur, som uppehåller sig dels på landet och dels – i staden“.
Du får ursäkta, att jag ej kan sammanfatta mina bref i samma allvarliga anda, som du brukar begagna i dina. Jag vill framför allt må väl, och det kan man ej, om man ej söker upprätthålla ett någorlunda gladt humör. Detta anser du nästan som en synd, då jag tvärtom anser det som en enkel skyldighet mot det bräckliga och ömtåliga kroppsskrälle, som man fått på sin jordiska lott, och som behöfver litet emellanåt, det vill säga, nästan beständigt, piggas upp, för att ej sammanfalla till stoft och aska, långt förr än det behöfs. Jag är ej ensam om den åsigten, att ett godt humör gör lifvet behagligt, och att lifvets lycka beror till en stor del af lynnets välbefinnande. Sjelfva Wieland säger:
»För min del finner jag, att det så godt mig gör,
Då jag får skratta ut; ty detta jag värderar
Liksom en medicin. Det glada skämt kurerar
Med löjets galvanism mitt tråkiga humör.»
För att vara en riktig menniska bör man, enligt en gammal regel, hafva:
Hufvud som en filosof,
Hjerta som en kristen
Och mage som en bonde.
De två första egenskaperna besitter du, men den tredje fattas dig ännu, beklagansvärda vän! Ursäkta, om jag sårar din blygsamhet! men din mage (jag vet icke något finare namn på honom) är litet bondaktig. Att du ligger på din skinnsoffa och slukar filosofi dagen i ända, kan inte en sådan kinkblåsa som magen vara nöjd med. Han vill skakas, flyttas, vädras, sopas, skuras och städas och tål ej i längden bara mjölgröt och ölsupa. Om du söp litet mera, så mådde du bättre, och magen skulle verka helsosamt på lynnet, om du, såsom jag och annat förståndigt folk, tog honom med dig någon gång ut på en och annan sjö- eller landresa och lät honom byta om luft och menniskor.
Du kanske blir ond på mig, att jag pratar så här; men i så fall kan jag sluta när som helst utan någon annan påföljd än att du blir kuggad på mina epistlar. För öfrigt kan du trösta dig med hvad Nicander, som jag tror, har sagt på något ställe:
Att »gubbars glam är såsom krämarskutor,
Som få gå fritt i alla haf och hamnar
Och ingen bryr sig om att med dem strida».
Innan jag reste från Stockholm var jag ute på landet för att hos slägt och bekanta göra min afskedsvisit. Der fick jag sigte på en gammal enstöring till ungkarl, som hade sitt lilla sommarnöje i en enslig och vild skogstrakt, hvilket han kallade Skogstorpet. Han är troligen större filosof än du; och då jag kommer hem, skall du få höra något mera om den ovanliga skogs- och sommargästen. Med ledning af följande biografiska visstump, författad utanför hans grind och dedicerad till honom sjelf, kan du till dess göra dig hvad begrepp du vill om en gammal enstöring till ungkarl.
Jag har ett sommarnöje jag,
Som jag med ingen byter;
Ett paradis i sammandrag,
Der ingenting mig tryter;
Der bäckar gå
Och granar stå
Med kåda och med kottar på.
Och under gröna hvalfven står
Min lilla, enkla stuga.
Der bor jag ensam år från år
Med en och annan fluga.
Jag hittills har
Gått Hymen klar:
En gammal ungkarl ingen tar.
Kupido glömt mig, den filurn,
Och det gör ock detsamma:
Mitt allt i allom är naturn,
Min pappa och min mamma.
Jag haft i den,
Som jag har än,
Min bror, min syster och min vän.
Jag går och kommer, när jag vill,
Och ingen mig förtretar.
Min måltid sjelf jag lagar till
Och min abborre metar.
Jag bössan tar.
Till skogs jag drar,
Och ej en dag jag ledsamt har.
När vänner komma hit ibland,
De gamla, innerliga,
Så tar man sig en tår på tand
Förutan fru och piga.
Hvad mat man får,
Man präktigt mår
Och skrattar godt, när halfvan går.
Mitt guld är knappt, men räcker till,
Och lyster mig ej öka.
Och frågas mig, om jag ej vill
En bättre lycka söka,
Jag svarar kort:
Mot ingen sort
Jag byta vill min frihet bort.
Han är bestämdt större filosof än du, Petter! Han tycks icke ha någon skinnsoffa, som magnetiskt håller honom qvar i någon qvaf kammarhåla. Han lefver i naturen, han jagar, han fiskar, han tar sig en half och tycks bemöda sig om att vara älskvärd. Gud gifve att det i längden lyckas honom!
Det var en vacker solskensdag:
Jag gick om bord på Chapman klockan sex,
Och med pressenning jag min kappsäck höljde,
Och många vänner följde mig till vägs,
Fast det fanns många fler som mig ej följde.
Med ljuflig punsch mig afskedsbägarn räcks,
Min djupa smärta jag inom mig döljde.
Till sjös flyr sorgen bort långt förr’n man tror:
Adjö, adjö! jag hviftade och for!
Jag hade nyss förut hållit ett litet tal till Chapman, som slöt med dessa “kraftiga ord“:
Söta Chapman! var nu hygglig,
Jag dig ber för denna gång:
Låt vår resa bli uppbygglig,
Skall jag egna dig min sång!
Jag blir rädd när stormens vinge
Piskar hafvet som ett skum.
Jag ser helst att vågen ginge
På sin höjd tre, fyra tum.
Som en vän kan du mig lofva,
Hvad jag mest har räknat på:
Att få lugnt i kojen sofva
Och i lugn på däcket gå.
Vill till sist du mig berätta
Hvar du har din matsalong,
Kan för mig du gerna sätta,
När som helst, maskin i gång!
Innan vi hunnit till Kanholmsfjärden, hade jag tagit noga kännedom om fartygets art och byggnadssätt, så väl inom- som utombord; och sedan jag af styrmännerna Östergren och Unonius blifvit fullkomligt öfvertygad om att fartygets botten var af solidaste beskaffenhet, och maskinisten Cedergren visat mig, att hvarenda äfven den minsta skruf inuti maskin, utom den kollossala huggarn som satt utombords, voro i bästa möjliga skick, försattes jag i den lugnaste och angenämaste sinnesstämning. Hade jag funnit förhållandet vara annorlunda, så hade jag ämnat stiga i land vid Dalarön och afsluta min resa vid denna berömda badort. Jag satte mig nu efter den oerhörda ansträngningen med skeppsbesigtningen på soffan längst akterut på halfdäck, för att öfvertänka hvad jag sett och göra mina betraktelser, hvaraf slutet blef följande:
Jag gett mig af från Stockholms hamn
På äfventyr som Jason;
Och Chapman är galejans namn
Och skepparn heter Clason.
Allt som jag ser, är här patent,
Så långt mitt öga räcker.
Kapten är lagom korpulent,
Men styrman mera smäcker.
Att Chapman ombyggts, är en sak,
Som ej var dålig heller:
Nu har han fått en fiskstjert bak,
Som kallas för propeller.
Hvar smul är ordnad med reson
Till komfort och manöver;
Förträfflig är restauration,
Långt mer än man behöfver.
Här har man mer att fröjdas åt
Än man sig föreställer:
Är man ej nöjd med denna båt,
Så blir man aldrig heller.
Det var tämmeligen sent, då vi passerade Dalarö öfverloppstullkammare. Jag såg ingen menniska, inte en katt en gång, ehuru der lär bo en mängd sommarmenniskor från alla landsändar.
Der bo gäster, en skock,
Som skall luftas och tvås.
Det är liksom ett skrock,
Att just här återfås
Hvad man tappar, gunås!
Då ens helsa förgås.
Derför bor man så tätt
Och sin trängsel fördrar
På så anspråkslöst sätt,
För att andas sig mätt
Med en hafsluft så klar,
Som man ingenstans har
Att få i sig så lätt,
Och som är så komplett
Och så rar.
Här är lif, här är lyx,
Här är dans, här är sång
Uti Lindgrens salong.
Aldrig tröttna man tycks
I kostymernas tvång.
Ej ett damkorn en gång
Törs man ha på sin byx;
Och man sagt mig bestämdt,
Att man dofta skall jemt
Utaf eau de cologne.
Här skall stå någonstans
Gamla Dalarö-skans:
Jo, der står han ju qvar
Som en gammal husar,
Som sett gladare dar,
Då med svärd och patron
Han tog Dalarö-bon
Uti tukt och försvar.
Här finns konditori,
Här finns Postens kontor,
Här finns gästgifveri,
Höns och hästar och kor,
Telegraf och apthek;
Och bland almar och ek,
Ser jag rätt — eller hur?
Står en kyrka af fur
Och ett tullhus af sten
Utan gagn längesen
Med en väldig och stor
Inspektor.
Jag tog god natt af Dalarön och gick till kojs. Då jag vaknade, kastade himlens praktfulla solros sitt glödande skimmer öfver den glänsande vattenspegeln. Vågorna, som ej voro öfver två tum höga, nickade och tittade på oss liksom yrvakna. Jag tackade dem för deras stillhet under natten, som låtit oss sofva och drömma utan att störas af deras vanliga buller och kullbytteringar.
Ack, när hafvet såsom nu på färden,
Gungar fram oss vid en sakta bris,
Kan man tänka sig på bättre vis
Än, som nu att pallra genom verlden?
När man hör hur vindens harpa klingar
Och sig känner glad och nöjd ombord,
Är det ej som öfver haf och jord
Man sig lyfte uppå starka vingar?
Jag tyckte mig varseblifva ett spökelse vid horisonten. Det föreföll mig som en gestalt kom emot oss, stående på ett Smålandsmoln, ty något solidare fotfäste kunde jag ej upptäcka. “Varen icke förfärade!“ sade lotsen, “det är Spårö båk, som vi snart komma att få se något tydligare“. Jag kikade efter Westervik och Wimmerby, men kunde ej få sigte på någondera. Något längre fram upptäckte vi Jungfrun, en väldig klippholme, hvars öfversta topp kallas Blåkulla och om hvilken många förfärliga spökhistorier ännu äro i svang. Ungefär midt emot Jungfrun ligger Oscarshamn, dit vi kilade in straxt på eftermiddagen, för att lossa många tusen centner jernvägsskenor, som tillhört Gellivarebolaget, men inköpts för Oscarshamn–Nässjöbanan. Staden har ett utmärkt läge och är i starkt framåtskridande: har filialbank, sparbank, skeppsdocka, mekanisk verkstad, fayence-fabrik, boktryckeri, bryggeri samt en vacker parkanläggning och schweitzeri med en herrlig utsigt öfver hafvet. Der tillbragte flere af Chapmans passagerare, äfvensom undertecknad, en glad och angenäm afton i sällskap med flere af stadens herrar, inbjudna till en sexa i det gröna af konsul L., som drog försorg om att allt var tillfyllestgörande. Bland andra gjorde jag bekantskap med stadens tullförvaltare, som lär tillika vara en utmärkt orgelspelare. Tullverket har, som man vet, snillen öfverallt. En engelsman stötte vi äfven på, som var resande i staden och hade den sällsynta märkvärdigheten att vara egare af tjugo millioner svenskt. Att klinga med en sådan potentat föreföll mig verkligt klingande. Han såg snäll ut, (tacka honom fan för det!) var några och 60 år och hade två tusen pund i resväskan, hvarmed han tilltrodde sig kunna göra en tur åt Göteborg och några andra svenska orter. Jag hoppas, att min resa ej skall bli på långt när så dyr.
2.
En vacker morgon klockan fyra afgick Chapman från Oscarshamn, då man hade tillfälle att betrakta Öland.
Uti Kalmarsund, uti Kalmarsund
Der ligger en ö, som inte är rund
Och inte fyrkantig heller.
På bredden han är ofanteligt trång,
Men tretton mil lär han vara lång,
Om Palmblads påstående gäller.
Hvad är det, som står som en svärm af mygg
Uppå dess rygg.
Som står der båd’ nätter och dagar?
Jo, saken är den, när allt kommer kring,
Så är det blott qvarnar, som dras på beting
Af vinden, i fall han behagar.
Öland är ett kalkberg, som hafvet ej haft nog vatten att hålla kacheradt, utan ryggen har i många år stått öfver hafsytan och utgjort ett slags salutorg för slipstenar. Ön är här och der ganska fruktbar och kan årligen afsätta 80,000 tunnor spannmål och ändå ha tillräckligt till kroppkakor. Der finnes hjortar, näktergalar och vildsvin. Borgholms stad är mindre märkvärdig än Borgholms ruin. Kronprinsen Carl Gustaf lefde der sina ljufligaste dagar, men det lär ha varit, innan det förändrades till ruin.
Några timmars tjocka gjorde ett oförmodadt afbrott i vårt framåtskridande. Som du vet, är tjockan en sorts florshufva af något slags luftigt otyg, som lägger sig öfver ögonen på folk och är isynnerhet obehagligt och humörförstörande för sjöfarande. Kaptenerna lida värst. Maskinister och eldare (jag talar nu om ångbåtar) få åtminstone under stillaståendet komma upp ur den helvetiskt brinnande ugnen och ta sig en läskande luftdryck, och se derför kanske ej alltid så illa på, att ett litet uppehåll inträffar. Ångbåtspipan tjöt emellertid hvar fjerde minut till varning för mötande seglare, tills slutligen tjockan tröttnade och sjönk i hafvets famn. Solen återtog sin spira. Himlahvalfvet blef rent och strålande. Hafvet i sin violetta skiftning presenterade en mängd seglare i alla möjliga former.
Sjömans-sång.
Hurra, kamrater, för sol och vår!
Hafvet har frigjort sin våg.
Sjömannens hjerta af hafslängtan slår,
Och lefvande frisk är hans håg.
Hans skönaste syn är böljornas gång,
Deras brus är hans ljufvaste sång.
Som fogeln fri han irrar omkring
Och skådar mång okänd kust.
Det stormar väl stundom: det gör ingenting,
Som eken han starkes då just.
Hans hopp var alltjemt, då stormmolnet kom,
Att solen fanns alltid bakom.
Det finns ej ett lif så herrligt som hans,
Nej icke en hofmans en gång.
Fast trång är hans koj och mörk är hans skans,
Hans däck är hans ljusa salong.
Der spelas musiken af osynlig hand
Och hafsnymfer dansa ibland.
Och dör han, med guld ej hans graf betings:
Han får den till skänks af kristall.
Och aldrig en ängslig sorgklocka rings,
Man hör blott det friskaste svall.
Om än utan liktal han hädangått,
Han sofver sin sömn lika godt.
I Kalmar och Karlskrona voro vi blott helt kort, men återkomma dit på återvägen. Karlshamn anlöptes på natten, då det till på köpet var fullkomlig månförmörkelse, alldeles i öfverensstämmelse med Almanackans profetia för den 12 Juli. Fartyget afgick igen på natten, då vi fingo en behaglig rullning, som i hög grad befordrade nattsömnen.
Vagg-sång på hafvet.
Uti min hytt jag slumra skall
Och opp och neder hyssas:
Jag vaggas skall af hafvets svall
Och utaf vinden vyssas.
I kojen lägger jag mig kull
Och somnar snart: Tuss lull i lull!
Det susar utanför och gnyr,
Men det mig lika qvittar,
Blott att kapten försigtigt styr
Och vägen rigtigt hittar.
Jag all min lit förtröstansfull
Till honom har: Tuss lull i lull!
En sak jag nu blott ogjord har,
Se’n må vår Herre styra:
Nattmössan jag om pannan drar
Och hänger upp min lyra.
Jag mår som perla nu i gull:
God natt, god natt! Tuss lull i lull!
Klockan sju på morgonen voro vi utanför Ystad, och klockan tre eftermiddagen i Köpenhamn, målet för resan. Det är en stad, som du af gammalt känner, emedan du vistats der en hel månad. Jag behöfver ej beskrifva den mer än jag finner för godt.
Det var en onsdag. Himlens sky
Var som ett ljusblått siden.
Jag samma dag såg Kongens by
Omtrent vid middagstiden.
Jag såg en gata här, min vän!
I Danska hufvudstaden:
Tvåtusen alnar lång var den
Och hette Gothersgaden.
Jag Vårfru-kyrkan skådat har,
Den bästa, enligt sägen,
Och Runda Tornet, som dock var
Fyrkantigt hela vägen.
Till Christiansborg en dag jag lopp
Att konstens frukter smaka,
Men det var tolf halftrappor opp
Och lika långt tillbaka.
Så gnodde jag en dag befängdt
Att Thorwaldsen beundra,
Men blef, då konstens hvalf var stängdt,
Mer flat än någon flundra.
Af goda droskor på hvar vej
Det fann jag hela raden,
Men någon ärlig snapps fanns ej
I hela kungastaden.
Om qvällen på ett spårvagns-tåg
Till Tivoli jag hastar.
Jag riddare och hästar såg
Och kärringar på qvastar.
Hos Lumbye hörde jag en stund
Musik, som man hör sällan,
Drack punsch från Edvard Cederlund
Och hvit-öl dessemellan.
Kung Kristian stod på sin kolonn
Och såg på folkets skara.
Och Ahlgrensson och Fredriksson
Jag såg af svenskar bara.
Jag tänkte här på trefligt vis
Att tiden få förkorta;
Men Erik Bögh var i Paris,
Och var fördenskull borta.
Nu vet du en hel hop redan af hvad jag sett och hört. Såsom noter till ofvanstående verser, bör jag likväl nämna, att då jag “såg riddare på hästar och kärringar på qvastar“, har det afseende på en stor illumination, som var anställd i Tivoli den 15 Juli, der dylika figurer af kolossal storlek förekommo. Det var emedlertid en illumination, hvars make jag aldrig skådat och troligen ingen annan heller. Den var storartad i den vidsträcktaste bemärkelse. Det var samma afton, som underrättelsen kl. 9 kom till Tivoli, att kriget var förklaradt. Marsäljäsen speltes på alla håll och kanter, omvexlande med tal och hurrarop, och den tappre landssoldat låg icke heller på latsidan.
Utom allt detta tog jag kännedom om Fredriksberg med sina svanor och kameler, “hysteriska casino-bilder i tretio minuter“, Klampenborg, Dyrehaven och Eremitaget, der tillrustningar förehades till den stora kappridningen, som skulle försiggå den 16 Juli, men hvilken förlustelse jag ej fick åskåda, emedan jag reste just den dagen, och i anledning hvaraf jag finner antecknadt i min annotationsbok:
Kappridning var det klockan sju.
Mig alldeles ohördan.
Jag såg den ej, ty jag for tu
Den sextonde på lördan.
Innan jag afslutar detta bref, vill jag nämna något som är ganska eget för Köpenhamn, som annars är en så vänlig och godmodig stad. Jag. menar det sätt, hvarpå Toldboden vaktas om qvällarna, nemligen utaf sex stora hundar, hvilka lössläppas vid solens nedgång, så att ingen från derliggande fartyg, vare sig skeppare, besättning eller passagerare, vågar gå i land, så vida han vill undgå att bli biten och sönderrifven. Är man uppe i staden och vill gå ombord på qvällen, så nödgas man ringa på en klocka vid ingångsporten, för att få en tullbetjent som medföljer till fartyget och afhåller hundarna från anfall och våldsamhet, som aldrig skulle uteblifva, om man vore nog djerf att på förbjuden tid beträda platsen. Nog har jag sett, tullhundar i mina dar, men sådana praktexemplar som de Köpenhamnska torde icke på något annat ställe finnas, hvarken i Europa, Asien eller Afrika. Anslaget om förhållandet sitter tryckt och uppklistradt på ingångsporten till Toldboden, allom till uppbyggelse.
3.
Den 16 lemnade vi Köpenhamn och kommo till Malmö på eftermiddagen. Der kommo herrar ombord, hvaribland en hederspatron ställde sitt präktiga ekipage till några af passagerarnes förfogande, för att på beqvämaste sätt låta dem få tillfälle att taga en öfversigt af staden och dess närmaste omgifningar. Ibland de lyckliga var äfven undertecknad, som fick njuta af den angenäma åkningen, hvarförutan han annars ej hunnit se mycket af den Skånska hufvudstaden.
Malmö stad, af mycken vigt,
Fast nog mycket sköljd af vågen,
Kallades, besynnerligt,
Fordomdags för Ellenbogen.
Här var fiske då som dög,
Om mig minnet ej förvillar:
Tysken som en fiskmås flög
Hit att hugga sina sillar.
Men när stan blef svensk en gång,
Kom den i sitt rätta esse;
Tog framåt så stora språng,
Att den blef en riktig bjesse.
Malmö fick sitt namn en dag,
Då en mö här maldes sönder;
Men jag tror mig veta jag,
Att den sagan är för bönder.
Hamn fick stan af Frans Suell.
Här var Jörgen Kock borgmästar.
Jernväg finns här, som är snäll
Och som skjutsar utan hästar.
Lyckan stundom skäms ej för,
Att på handtverksdörrar klappa:
Stan har haft en hårfrisör,
Som oss gaf vår Erkepappa.
Mycket till att se är qvar.
Deribland är Möllevongen;
Men i rappet Chapman far,
Derför är det slut med sången.
Följande middag hamnade vi i Ystad i det lugnaste solbadd oeh uppehöllo oss der en half timma eller något derunder. Såg ett vackert tullhus, som påminte om Sanct Barthelémy; fina och städade tullvaktmästare, sannolikt bättre än de Vestindiska. Petri klosterkyrka såg jag, men inga Gråbröder. De äro visst döda för längesedan. Hotel du Sud såg storståtligt ut. Af den berömda rökta sillen ämnade jag köpa mig en låda, men som det var söndag, ville jag ej göra mig skyldig till sabbatsbrott och möjligen komma i delo med stadsfiskalen. Jag tycker mig redan se huru det vattnas i munnen på dig, då du tänker på den skånska rökelsen, som, emot min vilja, kom att gå din näsa förbi.
Carlshamn d. 18.
Hit vi kommo frukostdags.
Stan jag hastigt granskar;
Smorde mig med Carlshamns lax,
Köpte klippingshandskar.
Såg på allt med stor omsorg,
Tullhus och Gibraltar:
Staden har ett vackert torg,
Hygglig tullförvaltar.
Här skall allt i tvärhast ske:
Chapmans pipa gnäller.
'Bellevue fick jag inte se,
Asarum ej heller.
Inloppet till Carlskrona antyder att man kommer till en örlogshamn; och den anses också vara en af de yppersta i Europa. Kungsholms fästning är både vacker och aktningsbjudande. Två präktiga fregatter lågo segelklara och sågo särdeles inbjudande ut. Vi lade till vid tullbryggan. Tullhuset hade samma färg som häftplåster.
Och nu jag staden gick och såg,
Och breda gator fann der.
Ett vackert hus vid hamnen låg,
Tillhörigt herr Palander.
Jag såg en kran i himlens sky
Och skepp aom Noachs-arken;
Drack vatten ifrån Lyckeby
Och vin i Hoglands-parken.
En kyrka såg jag till och med,
Som liknas kan, måhända,
Vid ett par byxor opp och ned
Mot himlahvalfvet vända.
Kanoner skydda hvarje bit
Af hamnen, om det gäller:
Det är ej godt att sticka hit
För någon ovän heller.
Ty här finns krutförråd och bly
För hela verldens strider,
Och kulor stå i himlens sky
Som stora pyramider.
Från Karlskrona till Kalmar yar ingenting att anmärka annat än att hafvet yar tillräckligt rymligt och djupt för yår fortkomst. Vi fördrefvo tiden med att äta och sofva samt anlände lyckligen till residensstaden på aftonen. Hvarken biskop eller landshöfding voro oss till mötes. Ingenting fingo vi beskåda, hvarken kyrkor eller slott, emedan vår befälhafvare ej behagade förunna oss längre permission än en knapphändig halftimme att gå i land.
Uti Kalmar stad, uti Kalmar stad,
Der tog jag på vallarna min promenad.
Och som jag är fet
Och dagen var het,
Så fann jag för godt att ta mig ett bad.
Jag skulle gerna ha velat se de der “praktsvamparna, som skjuta upp ur ekstockar och som man kan få en god köttsoppa utaf“, samt de der “24 orts äggen som stadshönorna värpa“ och mycket annat sevärdt och märkvärdigt, som man vet finns der i staden. Men man kan ej gapa öfver allt heller, utan man får vara nöjd med måttliga korfvar emellanåt. — Klockan fem på morgonen voro vi långt ute på villande haf. Jag steg upp och tog mig ett uppfriskande luftbad på halfdäck, som med hundra fots längd tillika erbjuder en angenäm promenad. Cigarren blossade, solen sken, vågorna hoppade, just lagom för att låta oss behålla en viss värdighet i vår hållning.
En visa på hafvet jag sjunga vill,
Och vinden skall sätta musik dertill.
Jag sjunger så gerna, då vindar susa
Och böljorna bocka och för mig krusa.
Till luftens rike en sångfogel hör,
Och vågorna har jag ock tycke för.
Som nu, jag lefver de skönaste stunder
Med luft omkring mig och sjö inunder.
Men hade jag ej denna skuta ändå
Som en galosch till att gå uppå,
Så låg jag väl heldre i land hopkrupen,
Än gaf mig ut på de dunkla djupen.
Men sedan försynen gaf folk begrepp
Att hugga ned skogar och bygga skepp,
Fick hafvet, som ej förut såg sin like,
Ej mera respekt än ett större dike.
Och derför är hafvet nu ej så svårt
Isynnerhet då det ej blåser för hårdt.
Och ingenting vet jag, som mer mig gläder,
Än fara på hafvet i vackert väder.
Att segla i storm jag ej gerna vill,
Och låter ogerna mig tvinga till.
Ty blir det storm, blir det alltid det rätta,
Att skepparn får genast i land mig sätta.
Jag började nu känna mig hemmastadd, då vi middagstiden passerade Landsort. En tullvaktmästare kom ombord, i hvad ändamål förstod han bäst sjelf. Han såg förlägen ut. Jag anade, att han insåg sin obehöflighet. Vid Dalarön fingo vi en ny, emedan den förre redan var utarbetad. Det är ett tyngre arbete än man tror, att vara utan sysselsättning.
En frisk flägt mötte oss vid Kanholmsfjärden. Den var uppfriskande efter dagens qvalm.
Känn hvad luften här är ljuf!
Den som hade sig en stuf!
Tog jag sjelf till husbehof
Och till Stockholm några prof.
Denna himmelskt rena sort
Ingen rännsten kollrat bort.
Jag afbröts i min poetiska utgjutelse af en deputation måsar, som kom mig till mötes i skärgården. Jag emottogs med sång, den jag besvarade med ett kort tal, som uttryckte min stora förtjusning att vara återkommen i deras krets, samt min tacksamhet för deras skriande uppmärksamhet. Du kan ej tro, hy ad det blef för ett hviftande och klappande med vingarna, då jag slöt mitt tal med dessa “energiska ord“:
Måsar, måsar! Är ni rent besatta:
Jag förstår er mening, hjertligt tack!
Jag er välkomsthelsning vet uppskatta,
Skrik ej så förbannadt, söta pack!
Då du får detta bref, kan du skicka ett bud ned till Chapman och be mamsell Anna att få hemta ett par snusburkar, som jag medfört från Malmö för din räkning, och hvilka jag hoppas du håller till godo. Jag lemnade dem ombord, emedan vi kommo till Stockholm på natten och jag genast begaf mig ut till landet. Vi träffas snart, hoppas jag: Gud vare hos dig! Min resa har varit i allo lyckosam och angenäm, som du äfven torde ha förnummit af mina epistlar, som jag hoppas kommit dig tillhanda.
P. S.
Om jag nu kort tillhopatar
Allt hvad jag sagt förut,
Gudomlig hela resan var
Från början och till slut.
