En krona bland flickor/Kapitel 07

←  Adjö

En krona bland flickor av Louisa May Alcott Översättare: Okänd Sex år senare

Lektioner  →

SJUNDE KAPITLET.
Sex år senare.

„Kan ni tänka er, vad Polly ämnar göra i vinter?“ utropade Fanny och såg upp ifrån brevet som hon läst med iver.

„Hålla föreläsningar över Kvinnans rättigheter, kanhända“, sade unga herrn som med armbågarna på spiselkransen uppmärksamt betraktade sin yviga och tydligt nötbruna lugg.

„Kanske hon tänker göra sig till för någon ung präst och gifta sig till våren“, tillade mrs Shaw som för närvarande vurmade på att göra upp partier.

„Jag tror att hon tänker stanna hemma och sköta om hushållet ensam, eftersom det ä’ dyrt att hålla tjänstefolk; det vore just likt henne, det“, anmärkte Rosa som nu kunde uttala bokstaven r.

„Min tanke är att hon ämnar öppna en skola eller någonting dylikt för att hjälpa fram sina bröder“, sade mr Shaw som lagt ifrån sig tidningen vid ljudet av Pollys namn.

„Misstag, mitt herrskap, ehuru pappa kommer sanningen närmast“, utbrast Fanny, hon ämnar ge musiklektioner och uppehålla sig själv, så att William kan få komma till akademien. Det är han som har lust att studera, och Polly är mycket stolt över honom. Ned, den andra brodern, har fallenhet för affärer och bryr sig inte om att läsa, så att han redan begivit sig västerut och slår sig nog igenom var som helst. Polly säger att hon inte behövs hemma numera, då familjen är så liten, och Karin mycket väl kan fylla hennes plats; och nu tänker hon verkligen skaffa sig sitt uppehälle själv och avstå sin andel av inkomsterna i hemmet åt Will. Vad den flickan ändå kan försaka!“ och Fanny såg så högtidlig ut som om Polly haft för avsikt att göra någon ryslig självuppoffring.

„Hon är en förståndig, ädelsinnad flicka, och jag högaktar henne för detta beslut“, sade mr Shaw eftertryckligt.

„Om hon gör allvar av sin plan, skulle jag önska att Rosa tog lektioner av henne; Fanny kan göra som hon vill, men det skulle göra mig ett nöje, om jag fick höra någon av mina flickor sjunga som Polly. Hennes små täcka sånger lämpa sig bättre för gammalt folk än edra operasaker, och mamma var mycket road av dem.“

Vid detta yttrande blickade mr Shaw bort till den vrå invid härden där farmor brukade sitta. Hennes länstol stod nu tom, det gamla vänliga ansiktet var borta och ett kärleksfullt minne var allt vad som återstod.

„Jag vill gärna lära det, pappa, och Polly är en utmärkt lärarinna, det vet jag; hon är alltid tålig och förstår att göra allting angenämt. Jag hoppas att hon skall få tillräckligt elever, så att hon kan börja genast“, sade Rosa.

„När kommer hon?“ frågade mrs Shaw mycket villig att hjälpa Polly, men inom sig beslutad att Rosa skulle fullända sin talang under ledning av den lärare som var mest anlitad av noblessen.

„Det säger hon inte. Hon tackar mig för bjudningen att komma hit som vanligt, men säger att hon ämnar skrida till verket oförtövat och att hon anser det bäst att genast slå ned i sitt eget lilla rum. Jag tycker det skall komma att förefalla litet besynnerligt att veta Polly i staden och ändå inte se henne hos oss.“

„Å, vi ska nog få hit henne på något sätt. Det där lilla rummet kommer alltid att kosta något, och hon kan så gärna vara hos oss, även om hon undervisar. Hälsa henne det ifrån mig“, sade mr Shaw.

„Jag är säker på att hon inte går in därpå; ty om hon föresätter sig att vara oberoende, skall hon nog vilja vara det fullkomligt“, svarade Fanny, och mrs Shaw hoppades innerligt därpå. Det kunde väl gå an att gynna den lilla musiklärarinnan, men att ha henne i huset vore just icke angenämt.

„Jag skall göra vad jag kan för henne hos mina vänner, och jag tänker hon skall nog reda sig bra med några små elever att begynna med. Om hon börjar förståndigt, låter betala sig bra nog och får några goda namn som skaffa henne entré i våra finare familjer, tvivlar jag visst inte att hon lyckas, ty jag får tillstå att Polly för sig som en fullkomlig dam“, anmärkte mrs Shaw.

„Hon är en mäkta söt unge, och det var roligt att hon kommer att bli kvar i staden; jag skulle likväl tycka mera om att hon inte bråkade med de där lektionerna, utan stannade hos oss och roade sig“, sade Tom lättjefullt.

„Jag tvivlar visst inte att hon skulle känna sig högst smickrad tillåtelsen att ägna sin tid åt ditt nöje, men hon har inte att bestå sig några dyrbara lyxartiklar och tycker inte heller om kurtis, så att du får väl låta henne vara i fred och sola sig av din åsyn endast så ofta som hennes göromål tillåta“, svarade Fanny i den sarkastiska ton som blivit henne en vana.

„Du börjar bli en riktig gammal argbigga, Fanny, kärv som en citron och två gånger så sur“, genmälde Tom och såg ned på henne med en överlägsen min.

„Tyst, barn, ni vet att jag inte tål vid något som liknar sig till träta. Ge mig min shetlandsschal, Rosa, och lägg en kudde bakom min rygg.“

Medan Rosa hörsammade moderns begäran med en förebrående blick på sin felande bror och syster, inträdde ett tillstånd, för vilket alla tycktes tacksamma. De sutto kring elden efter middagen, och det tycktes som om litet solsken skulle göra dem alla gott. Det hade varit en kulen novemberdag, men på en gång öppnade molnen sig och en klar stråle sköt in i rummet. Alla vände sig ofrivilligt om för att välkomma den, och alla ropade: „Nej, se Polly!“ ty där på tröskeln stod en flicka med ett strålande anlete och smålog som om det aldrig funnes något novemberrusk till här i världen.

„Min snälla Polly, när kom du?“ utbrast Fanny och kysste hennes blomstrande kinder med verklig ömhet, medan de andra närmade sig för att hälsa henne.

„Jag kom i går och har brått med att rusta mitt bo i ordning: men jag kunde inte hålla mig längre, utan måste nödvändigt springa upp och fråga: ’hur står det till’?“ svarade Polly med den muntra röst, som klingade så hjärtegott.

„Min Polly har alltid solsken med sig“, sade mr Shaw och räckte ut händerna mot sin lilla vän, ty hon var fortfarande, hans favorit.

Det gjorde gott att se henne slingra sina armar kring hans hals och ge honom en öm kyss, som innebar mycket, ty farmor hade dött sedan Polly såg honom sist och hon längtade att trösta honom, då hon såg att han blivit gammal och grå.

Tom hade kanske inte haft någonting emot att följa faderns exempel, men det fanns någonting i Pollys sätt, som kom honom att ändra tanke och skaka hand med henne, sägande hjärtligt: „Det var riktigt roligt att få se dig, Polly“, tilläggande för sig själv, i det han betraktade ansiktet i den lilla anspråkslösa hatten: „Täckare än någonsin, på min ära!“

Det var likväl någonting mera än blott täckhet i Pollys ansikte, ehuru Tom ännu icke lärt sig att inse detta. De blå ögonen voro klara och blickade stadigt framför sig, den friska munnen hade ett drag av frimodighet och ljuvhet, den vita kinden var ganska fast, oaktat gropen däri, den släta pannan under de små lockarna hade en bred, behaglig välvning, och överallt syntes dessa vältaliga linjer och drag, som kunna göra ett mindre vackert ansikte tilldragande, såsom återspeglande skönheten av en älskvärd karaktär. Polly hade växt upp, men var lika enkel som förr när hon sprang omkring i sin runda hatt och grova kappa; hon var klädd i grått som en ung kväkerska, utan någon annan prydnad än en blå rosett i halsgropen och en dylik i håret. Men den enkla dräkten klädde henne förträffligt och när man såg den rörliga gestalten tänkte ingen på klädseln, ty den frihet hon åtnjutit i barndomen, hade förlänat Polly hälsans goda gåva och varje hennes rörelse var full av liv, behag och otvungenhet.

„Ack, vad det är gott att ha dig här igen“, sade Rosa och klappade Pollys kalla hand, där hon satt vid hennes fötter, sedan Polly själv vackert och väl fått plats mellan Fanny och mr Shaw, medan Tom lutade sig mot ryggstödet på moderns stol och njöt utav utsikten.

„Hur går det för dig? När tänker du börja? Var har du ditt lilla bo? Tala nu om alltsammans“, började Fanny, som var helt nyfiken på den nya planen.

„Jo, jag tror det skall gå ganska bra, ty jag har tolv elever att börja med, alla i stånd att betala bra nog, och om måndag skall jag ge min första lektion.“

„Vilka elever har du fått?“ frågade mrs Shaw och glömde sina nerver för ett ögonblick. Polly räknade upp dem och såg med hemlig tillfredsställelse vilket intryck vissa namn gjorde på hennes åhörare.

„Hur i all världen kunde du få Davenports och Greys, kära barn?“ sade mrs Shaw och rätade upp sig på stolen i sin överraskning.

„Mrs Davenport är släkt med mamma.“

„Det har du aldrig sagt oss förut.“

„Davenports ha varit borta några år, så att jag alldeles glömt dem. Men när jag gjorde upp min plan, insåg jag att jag måste ha ett eller par framstående namn för att göra mig känd, och jag skrev därför till mrs Davenport och frågade om hon ville hjälpa mig. Hon var nog snäll att komma och hälsa på oss, och det är hon som skaffat mig de där eleverna, för vilket jag inte kan tacka henne nog.“

„Var har du inhämtat så mycken världslig klokhet, Polly?“ frågade mr Shaw, då hans fru lutade sig tillbaka i sin stol och tog fram sitt luktsalt liksom om den upptäckt hon gjort, varit för mycket för hennes nerver.

„Den har jag inhämtat här, sir“, svarade Polly skrattande. „Förr tyckte jag att rekommendationer och dylikt voro obehagliga saker och ingenting att stå efter, men jag har blivit klokare nu, och till en viss grad vill jag gärna draga nytta av varje fördel, som står mig till buds och kan fås med heder.“

„Varför lät du inte oss hjälpa dig i början? Jag kan försäkra dig, vi skulle gjort det med glädje“, inföll mrs Shaw, som riktigt brann av begäret att bli känd som beskyddarinna jämte mrs Davenport.

„Jag vet det; men ni ha alla varit så snälla mot mig, att jag inte ville besvära er med mina små planer förrän jag tagit de första stegen. För övrigt visste jag inte om ni skulle velat rekommendera mig såsom lärarinna, fastän ni kanske håller utav mig en smula såsom rätt och slätt Polly.“

„Naturligtvis ville vi det, Polly lilla, och vi önska att du måtte ta Rosa och genast lära henne dina täcka sånger. Hon har en vacker röst och behöver verkligen undervisning.“

Ett lätt småleende krusade Pollys läppar, då hon tackade för den nya eleven, ty hon erinrade sig mycket väl huru mrs Shaw en gång ansett hennes „täcka sånger“ alldeles olämpliga för en ung flickas repertoar.

„Var bor du?“ frågade Rosa.

„Min gamla vän, miss Mills, har upplåtit ett rum åt mig, och Jag har det mycket bra. Mamma ville inte att jag skulle bo på ett alldeles främmande ställe, och miss Mills var nog snäll att göra plats åt mig.“

„Är ditt rum bekvämt möblerat? Är det ingenting du vill låna av oss, Polly lilla? En länstol, till exempel, eller en liten soffa, som är så nödvändigt, när man kommer hem och är trött“, sade mrs Shaw och tycktes ovanligt intresserad.

„Jag tackar, men jag behöver ingenting, ty jag hade alla möjliga bekvämligheter med mig hemifrån. O, Fanny, du skulle bara sett mitt triumferande intåg i staden på en bondvagn, med mitt pick och pack omkring mig!“ Polly skrattade så förföriskt, att alla smålogo och glömde att bliva bestörta över hennes fria ton. „Ja“, tillade hon, „jag satt just och önskade att jag skulle möta dig, bara för att se din förskräckta min, när du varseblivit mig sittande på min lilla soffa, med kistor och knyten runt omkring mig, en fågelbur på ena sidan, en fiskkasse med en kattunge, som stack ut huvudet genom maskorna, på den andra sidan, och gamla glada mr Brown i sin blåa kavaj uppkrupen på en äpplefjärding framför mig. Det var en utmärkt vacker dag och skjutsen var utomordentligt rolig.“

„Jag önskar jag mött dig, skulle jag hälsat dig med ett väldigt hurra, ty det måste ha varit en härlig syn", sade Tom.

„Det hade du inte; du skulle snott om hörnet när du fått se mig, eller stirrat rakt framför dig, alldeles okunnig om den unga kvinnan på packvagnen.“

Polly skrattade honom mitt upp i ansiktet, då hon yttrade detta, och till trots för det tvivel hon framkastat om hans artighet, blev Tom ingalunda stött, ehuru han icke kunde säga något till sitt försvar annat än ett förebrående:

„Fy, Polly, det var inte snällt sagt.“

„Men sant i alla fall. Du får lov att komma och hälsa på mina favoriter, Rosa, ty min katt och min fågel leva så väl tillsammans som ett par syskon“, sade Polly till Rosa, som slukade varje ord hon yttrade.

„Det är inte mycket hedrande för dem“, mumlade Tom, som tyckte att Polly borde fästa något mera uppmärksamhet vid honom.

„Det gläder mig att du kommer att stanna här hela vintern; vi skola få riktigt roligt och det skall bli mig ett nöje att visa dig omkring överallt“, började Fanny, som för ett ögonblick glömde Pollys plan.

Polly skakade huvudet avgörande.

„Det låter bra, men det går inte an, Fanny, ty jag har kommit hit för att arbeta, inte för att roa mig, för att spara, inte för att slösa, och några kalaser kunna inte alls komma i fråga för mig.“

„Du tänker väl inte gräva ner dig heller, utan att roa dig det minsta, hoppas jag“, utbrast Fanny, nedslagen av denna föreställning.

„Jag ämnar utföra mitt företag utan att låta någonting narra mig att avvika från min föresats. Tycker du jag skulle vara i stånd att ge lektioner, om jag vore uppe långt in på nätterna? Och hur långt tror du väl mina små förtjänster skulle räcka i fråga om klädsel, vagnar och alla andra små utgifter, som skulle bli oundvikliga, om jag uppträdde såsom en ung dam i societen? Det ena är lika omöjligt som det andra, och jag tänker inte heller försöka det, men jag hittar alltid på någonting skämtsamt emellanåt och är fullt belåten med fria konserter och föreläsningar, små visiter hos er tätt som oftast, och söndagarna kommer Will att tillbringa hos mig, så att nog får jag så mycken förströelse jag behöver.“

„Jag förlåter dig aldrig, om du inte kommer på mina bjudningar“, sade Fanny, då Polly tystnade, medan Tom småfnissade för sig själv över idén att kalla en brors påhälsningar ’förströelser’.

„På en mindre bjudning, dit man kan gå i en enkel svart sidenklänning, kan jag alltid komma, men de större få vi inte tänka på; tack emellertid för välmeningen!“

Det var förtjusande att se den beslutsamma min, varmed Polly yttrade detta; ty hon kände sin svaghet, och hade föresatt sig att icke kosta på sig någonting utöver den där svarta sidenklänningen. Fanny sade ingenting vidare, ty hon ansåg sig säker att Polly skulle ge vika när frågan förekom på allvar, och hon funderade redan på att ge henne en vacker kostym till julklapp, så att den ursäkten skulle bliva undanröjd.

„Hör du, Polly, skulle du inte vilja undervisa några utav oss ungherrar, också? Det är någon som önskar att jag skall lära mig spela, och jag vill hellre ta lektioner av dig än utav någon signor Tampa Tangento“, sade Tom som började finna samtalet mindre intressant.

„Å, jo; Om någon utav er, gossar, verkligen vill lära sig på allvar och skicka sig ordentligt, så vill jag ta emot honom, men jag kommer att ta extra betalt“, svarade Polly med en skalkaktigt gnistrande blick, ehuru hennes min i övrigt var fullkomligt allvarsam och hennes ton förtjusande affärsmässig.

„Kors, Polly, inte är Tom någon gosse; han är ju tjugu år, och han påstår att jag bör bemöta honom med aktning, för resten är han förlovad och kråmar sig inte litet, må du tro“, inföll Rosa, som betraktade sin bror som en högst vördnadsbjudande personlighet.

„Vem är den lilla lyckliga?“ frågade Polly, och tog nyheten som ett skämt.

„Trix; kors, visste du inte det?“ svarade Rosa, som om det varit en tilldragelse av världshistorisk betydelse.

„Nej, är det sant, Fanny?“ frågade Polly och vände sig till sin väninna med en min av yttersta överraskning, medan Tom antog en imponerande ställning och låtsade tankspriddhet.

„Jag glömde att tala om det i mitt sista brev, det är nyss eklaterat, ehuru vi inte tycka om det särdeles“, anmärkte Fanny, som skulle hava föredragit att själv bliva förlovad först.

„Det är ett ganska nätt parti, och jag är fullkomligt belåten“, tillkännagav mrs Shaw och vaknade ur sin halvslummer.

„Polly tycks inte tro det. Ser jag inte ut som den lyckligaste människa under solen kanske?“ frågade Tom, undrande om det kunde vara medlidande, som han läste i dessa ögon, som betraktade honom.

„Nej, det tycker jag inte“, svarade hon långsamt.

„Hur tusan skall då en fästman se ut?“ utbrast Tom, nästan stött över den köld, varmed hon mottog den stora nyheten.

„Som om han lärt sig att tänka på en annan bra mycket mer än på sig själv“, svarade Polly med en hastig rodnad och plötslig mjukhet i rösten, då hennes blick vände sig bort från Tom, som ända från den yttersta locken av sitt bruna hår till tåspetsen på sina fina stövlar var fulländad sprätt.

„Tom kommer till korta; jag håller med dig, Polly; jag har aldrig tyckt om Trix, och jag hoppas det endast är en ungdomsfantasi som snart dör en naturlig död“, sade mr Shaw, som endast med svårighet tycktes undgå att falla i djupa grubblerier, oaktat pratet som pågick omkring honom.

Shaw junior, som fann sig högst förolämpad över den vårdslösa ton, varmed man talade om hans förlovning, försökte antaga en ytterst likgiltig min, och då det icke lyckades honom, ämnade han lämna rummet med en betydelsefull nick, då hans mor ropade efter honom.

„Vart går du, min gosse?“

„Till Trix, förstås. Adjö, Polly.“ Och mr Thomas avlägsnade sig, hoppandes att den skickliga tonförändringen, från brinnande otålighet till nedlåtande köld, bibringat åtminstone en av de närvarande vissheten att han åtminstone betraktade Trix såsom solen i sin tillvaro och Polly som en liten näspärla.

Om han kunde ha hört hennes skratt och Fannys anmärkningar, skulle hans vrede kokat över! Lyckligtvis besparades honom denna prövning, och han gick sina färde i förhoppning att hans Trix’ koketterier skulle komma honom att glömma den min, varmed Polly besvarade hans spörsmål.

„Kära du, han är så illa lurad, att du inte kan tänka dig maken“, började Fanny, så snart porten smällde igen om honom. „Belle och Trix försökte fånga honom bägge två, och den slugaste knep honom; ty oaktat sina stora miner, är han blödhjärtad som en barnunge. Trix har slagit upp två gånger, ser du, och den tredje blev hon lurad själv. Och vad hon gjorde väsen utav det! Emellertid tror jag nog det grep henne ganska hårt, ty hon ville inte gå ut alls och blev mager och blek och blå, så att det gjorde en riktigt ont att se. Jag beklagade och hade henne här tätt som oftast, och Tom tog hennes parti; jag måste medgiva att han alltid är färdig att hjälpa den som lider orättvist, och det är vackert av honom. Nå, hon spelade också den övergivna mycket fiffigt, lät Tom roa henne och ledde honom så, att den stackars gossen tappade koncepterna, och en dag, då han fann henne gråtande (över sin nya hatt, som inte klädde henne), trodde han att det var i sorgen över mr Banks uppförande; och för att trösta henne så friade han, det nötet. Det var allt vad hon ville, hon knep honom genast och nu står han där vackert i klämman, ty sedan hon åter blev förlovad, är hon så munter som någonsin, koketterar förskräckligt med vem som kommer i hennes väg och slår dunster i ögonen på Tom. Jag tror verkligen inte att han tycker om henne hälften så mycket som han låtsar, men nog håller han ut med henne i både vått och torrt, hellre än att göra som Banks.“

„Stackars Tom!“ var allt vad Polly sade, när Fanny berättat sin historia medan de sutto och viskade i soffhörnet.

„Min enda önskan är att Trix skall slå upp före våren, hon brukar alltid göra så för att vara fri och börja på nytt under sommaren. Tom gör det ingenting, men det förargar mig att han skall göra sig till narr av purt medlidande, ty han är verkligen manligare än han tycks vara, och jag vill inte att någon skall plåga honom.“

„Ingen utom du själv“, sade Polly småleende.

„Nåja, det är inte mer än billigt; han är stygg ibland, men i alla fall håller jag nästan utav honom. Jag har blivit så led vid de andra löjliga sprättarna, och när Tom är vid gott lynne, är han ganska snäll och riktigt trevlig.“

„Det gläder mig att höra“; sade Polly och antecknade förhållandet i sitt minne.

„Ja, och när farmor var sjuk, var han riktigt öm. Jag visste inte att gossen hade så mycket känsla. Hennes död grep honom djupt, ty fast han inte sade mycket, var han likväl helt allvarsam och stadig en lång tid. Jag försökte att trösta honom, och vi hade två eller tre rätt angenäma samtal och tycktes nu först lära känna varandra. Det var riktigt roligt, men såsom vanligt hos oss, räckte det goda förhållandet icke länge. Vi började snart på det gamla sättet igen, och nu gnabbas vi med varandra alldeles som förr.

Fanny suckade, gäspade och sjönk tillbaka i sin vanliga liknöjda ställning, liksom om den korta eggelse, som förorsakats av Pollys ankomst redan börjat minskas.

„Följ med mig hem och se på mitt lilla, trevliga rum. Det har klarnat nu, och friska luften skall göra dig gott. Kom bägge två, så skall vi ha litet roligt som förr i världen“, sade Polly, ty den röda solnedgången skimrade nu i väster och tycktes bjuda dem ut.

De samtyckte, och snart gingo alla tre hastigt framåt på väg till Pollys nya hem vid en tyst gata, där några gamla träd susande om sommaren och morgonsolen sken behagligt om vintern.

„Uppför en rankig trappa
går vägen till mitt rum“,

sjöng Polly, i det hon skyndade uppför två avsatser av breda, gammalmodiga trappor och öppnade en dörr, varigenom ett inbjudande skimmer utströmmade från eldstaden innanför.

„Här ser du mina favoriter, Rosa“, tillade Kon och stannade på tröskeln samt vinkade åt flickorna att hålla sig tysta.

På mattan framför eldstaden låg en grå kattunge och gassade sig helt makligt i värmen, och strax bredvid, betänksamt vaggande på ett ben, stod en liten trind kanariefågel, som bligade med sitt klara öga på de nykomne, uppgav en högljudd drill liksom för att väcka sin kamrat, flög därefter rakt på Pollys axel och utbrast i en munter sång för att hälsa matmor välkommen hem.

„Tillåt mig presentera min familj“, sade Polly, „den här lilla skrikhalsen kallade gossarna Nikodemus, och den där lättjefulla katten heter Askfot, emedan den helst njuter sitt sorgfria väsen i askan. Tag nu utav er och låt mig göra mina skyldigheter som värdinna, ty ni skall stanna till te, och vagnen kommer och hämtar er klockan åtta. Jag avtalade det med mamma medan ni klädde er.“

„Jag vill se alltihop“, sade Rosa, sedan de tagit av hattarna och värmt sina händer.

„Du skall så få, och jag tänker det skall roa er att se mina husliga anordningar.“

Pol!y visade dem sitt rike och alla skämtade däröver. Det stora pianot tog så mycket utrymme att det icke fanns plats för en säng, men Polly utvecklade med stolthet vilka resurser hon ägde i sin stora länstol med det blommiga kattunsöverdraget, ty när ryggen fälldes ned och sitsen lyftes upp, fanns däruti nödiga sängkläder. „Mycket bekvämt, som ni ser, och ändå ur vägen om dagen, ty två eller tre utav mina elever komma att gå till mig“, förklarade Polly.

Vidare låg över den urblekta yllemattan en smalare av rent linne, den lilla gungstolen och sybordet stodo vid ena fönstret, och murgrönan slingrade sig över det andra och skänkte sin skugga åt de små banketterna, som försiggingo i denna vrå. Bokhyllan hängde över soffan, ett par tavlor på väggarna och en stor vas med höstblommor och gräs prydde den låga spiselkransen. Det var ett litet, anspråkslöst rum, men Polly hade gjort vad hon kunnat för att få det trevligt, och det hade redan ett hemlikt utseende med den muntra elden och de små favoriterna som sjöng och spann på mattan.

„Så nätt allting!“ utropade Rosa, då hon steg ut ur det stora kontoret, där Polly hade sina förråder. „Ett så näpet tekök och kastrull, och servis för två, och en mängd goda saker att äta. Skulle vi inte ha litet rostat bröd till teet, Polly, så får jag göra det med den nya rostgaffeln; det är så roligt att leka kokerska.“

Fanny var icke så hänryckt som hennes syster, ty hennes öga upptäckte många spår av vad hon tyckte likna fattigdom, men Polly var så glad, så nöjd med sitt lilla hem, så full av glada förhoppningar och planer, att hennes vän icke hade hjärta att anmärka någon brist eller föreslå några förbättringar, utan satt där hon blivit ombedd, skrattande och pratande medan de andra gjorde teet i ordning.

„Det blir en lantlig kvällsvard, flickor“, sade Polly medan hon flög omkring och sysslade. „Här är riktig grädde, limpa, hemmabakade skorpor och honung från mina egna kupor. Mamma rustade ut mig med så mycket mat, att jag är riktigt glad att få litet främmande, ty jag kan inte äta upp alltsammans fort nog. Bred smör på det rostade brödet, Rosa, och lägg det där lilla locket över. Säg mig till när teet kokar, och för allt i världen, trampa inte på Nikodemus.“

„Du blir bestämt en duktig husmor med tiden“, sade Fanny, då hon såg på medan Polly dukade bordet så nätt och skyndsamt, att det var ett nöje däråt.

„Jojo, det skadar inte att öva sig“, skrattade Polly, i det hon fyllde sitt tekök av bleck och slog sig ned framför brickan med en husmoderlig min, lustig att åse.

„Det här var det mest utsökta kalas jag varit med om", anmärkte Rosa med munnen full av honung sedan man väl kommit sig i gång. „Jag önskar bara jag hade ett sådant här litet rum med en katt och en fågel som inte ville äta upp varandra och ett litet nätt tekök och finge rosta så mycket bröd jag ville.“

Rosas tankfulla begär hälsades med en sådan salva av skratt, att miss Mills inne hos sig smålog över sin ensliga kvällsvard och lilla Nicke brast ut i en riktig extas utav sång, där han satt på sockerskålen och såg sig själv till godo.

„Jag bryr mig inte så mycket om teköket och det rostade brödet, men jag avundas dig ditt goda lynne, Polly“, sade Fanny då munterheten hunnit lägga sig. „Jag är så led vid allt och alla, att jag stundom tycker mig färdig att dö utav ennui. Känner du aldrig någonting dylikt?“

„Ibland blir jag väl litet trött på saker och ting, men då nappar jag genast tag uti dammborsten och sopar, eller tvättar, eller promenerar, eller sysslar med någonting riktigt ivrigt och Här jag slutat finner jag vanligtvis ledsnaden borta, eller åtminstone har jag fått nog att uthärda den utan att knota“, svarade Polly och skar energiskt en brödskiva åt sig.

„Det där kan inte jag göra, som du vet; jag behöver det inte, och jag tror inte det skulle skingra min ledsnad“, sade Fanny trånsjukt, i det hon makade Askfot som satt helt städad bredvid henne och blinkade åt gräddkannan.

„Litet fattigdom skulle göra dig gott, Fanny; så mycket behov att du hade någonting att tänka på till dess du hunne inse allt det goda arbetet medför, och när du väl hunnit så långt, skulle du inte mera behöva beklaga dig över ennui“, genmälde Polly som dragit nytta av den erfarenhet hon vunnit under tjugu års förnöjsam fattigdom.

„Bevara mig! Nej, fattigdom är min avsky; men jag önskar att någon kunde upptäcka en ny förströelse för rikt folk. Jag är utledsen på fester, kurtiser, försök att kläda mig elegantare än mina bekanta, och att gå denna eviga kretsgång år ifrån år lik en ekorre i sin bur.“

Fannys ton var både bitter och misslynt, hennes min både nedslagen och trött, och Polly kände en hemlig aning att något djupare bekymmer än hon hittils erfarit, tyngde på hennes väninnas hjärta. Det var inte tid att tala därom, nu, men Polly beslöt hålla sig beredd att erbjuda sitt deltagande, om ingenting annat, när förtroendets ögonblick var inne, och hon inlade så mycken tröstande vänlighet i sitt väsende, att Fanny kände inflytandet av dess tysta trollmakt, blev muntrare i den lugna atmosfären i hennes lilla kammare, och när de bjödo varandra godnatt efter ett gammaldags prat vid elden, kysste hon sin väninna hjärtligt, sägande med en tacksam blick:

„Min snälla Polly, jag skall ofta komma till dig, ditt sällskap gör mig gott.“