En lycklig hustru/Kapitel 3

[ 7 ]

Tredje kapitlet.

Det är ganska lätt att redogöra för huruledes kaptenen kom att intaga den stolta position i Stöfvelknekthotellet, som vi sågo honom innehafva den afton, då ljudet af det olycksbådande »brava» satte mr Eglantine i så stor bestörtning.

Blotta inträdet i det nämda etablissementet var naturligtvis icke svårt. Hvar och en, som endast uttalade de enkla orden: »en mugg öl», kunde anse sig som gäst i Stöfvelknekten, och det var en dylik lösen som Howard Walker använde, då han första gången visade sig derstädes. Han begärde att bli visad in i ett gästrum, der han en stund kunde få hvila sig, och infördes i sjelfva det sanctuarium, der Njurklubben hade sina sammankomster. Derefter förklarade han att ölet var det bästa som han någonsin hade smakat, undantagandes i Bayern, och äfven på ett eller annat ställe i Spanien, tillade han; samt reqvirerade slutligen, under förklaring att han kände sig i hög grad »sugande», litet kall mat till middagen.

— Jag äter inte vanligtvis middag vid den här tiden, herr värd, — sade han, i det han kastade en half sovereign på bordet för att betala ölet; men det här rummet ser så trefligt ut, och inredningen är så nätt och beqväm, att jag inte tror att jag skulle kunna dinera bättre på den bästa klubb i London.

— En af de förnämsta klubbarna i London har sina sammankomster i detta rum, — sade mr Crump helt belåten; — och den besökes af flera bland de finaste herrarne i staden Vi kalla den Njurklubben.

— Åh, för tusan, då är det bestämdt samma klubb, som min vän Eglantine så ofta talat om och som besökes af några af de förnämsta köpmännen i hufvudstaden.

— Det är bättre karlar här än mr Eglantine, — genmälte mr Crump, — ehuru han är en mycket bra man — jag säger visst inte att han inte är en mycket bra man, men det finnes de som äro bättre. Mr Clinker, sir, och mr Woolsey, tillhörande firman Woolsey & Comp.

— Ah, de stora militärskräddarne! — utropade mr Walker; — det första huset i staden! — och fortfor sålunda att med utomordentlig artighet och belefvenhet samtala med mr Crump, till dess den hederlige värden helt förnöjd aflägsnade sig och berättade mrs Crump ute i skänkrummet att det var en riktig storsprutt inne i Njurklubbens samlingsrum, och att han tänkte spisa middag derstädes.

Lyckan gynnade den käcke kaptenen på allt sätt; det var just mr Crumps mattimme; och då mrs Crump kom in i rummet för att fråga den nye gästen om han ville hafva litet af steken, som familjen hade till middagen, kan man möjligen föreställa sig huru öfverraskad hon blef, då hon i honom igenkände mr Eglantines skämtsamme vän, hvars bekantskap hon hade gjort den föregående dagen. Kaptenen bad genast om tillåtelse att få deltaga i familjens måltid; värdinnan kunde icke med något egentligt skäl neka att villfara denna hans begäran; kaptenen fördes in i skänkrummet, och miss Crump, som alltid kom sent ned till middagen, blef ännu mera öfverraskad än sin mamma vid åsynen af den person, som innehade fjerde platsen vid bordet. Hade hon väntat att få återse den intagande främlingen? Jag förmodar att hon hade det. Hennes stora ögon sade åtminstone så, då de, förstulet uppblickande i mr Walkers ansigte, mötte hans blick, men derpå slog dem genast ned till tallricken igen och låtsades vara ifrigt sysselsatt med att betrackta biffen och morötterna. Hon blef ännu mera röd i ansigtet än dessa nämda morötter, men hennes glänsande lockar skymde hennes förvirring på samma gång som hennes ansigte.

Hulda Morgiana! Dina biljardbolls-ögon hade en förfärlig verkan på kaptenen. De föllo likt bomber rakt in i hans hjertas krutkammare; och han proponerade helt artigt att få det nöjet att bjuda sällskapet på en butelj champagne, hvilket äfven antogs utan någon synnerlig motsträfvighet.

Mr Crump, förebärande att han skulle gå ned i källaren (der han sade sig ha åtskilliga lådor af den yppersta champagne i Europa), kallade till sig Dick, springpojken, och skickade honom i största hast till en vinhandlare, der ett par buteljer af den reqvirerade vätskan inköptes.

— Var god och tag upp två buteljer, mr Crump, — sade kapten Walker helt förbindligt, då mr Crump låtsades begifva sig ned i källaren; och man torde kunna föreställa sig huru gladt, muntert och förtroligt stämdt hela sällskapet blef, sedan de båda buteljerna blifvit tömda (af hvilka mrs Crump i parenthes sagdt drack åtminstone nio glas för sin del). Crump berättade sin historia om Stöfvelknekten och hvars stöflar denne hade afdragit; den forna miss Delancy utbredde sig öfver sitt förflutna teatraliska lif och öfver taflorna som hängde på väggarne. Äfven miss Morgiana var ganska meddelsam, och före solens nedgång hade kaptenen fullkomligt reda på alla den lilla familjens hemligheter. Han visste att unga mamsell brydde sig ganska litet om sina båda friare, om hvilka pappa och mamma voro litet osams. Han hörde mrs Crump tala om Morgianas förmögenhet och kände sig dervid ännu mera förälskad i den unga damen än förut. Derefter kom théet, den söta puddingen, det lugna och trefliga lilla cribbagepartiet och slutligen sången — den samma sång som stackars Eglantine hade hört och som väckte mr Woolseys raseri och hans egen förtviflan.

Vid qvällens slut var skräddaren ännu mera ursinnig än förut, och parfymören i en ännu större förtviflan än någonsin. Han hade gjort sin lilla vanliga present af Eau de Cologne. — Åh fy! — sade kaptenen med sträft skratt, — det luktar bod ! — Han gycklade med skräddaren öfver hans peruk, och den hederliga själen kunde icke annat än mumla en ed till replik på hans angrepp. Han berättade historier om sin klubb och sina förnäma vänner. Hvilken utsigt hade väl någon af de andra stackars friarne mot den i allo fulländade mr Howard Walker?

Gamle Crump, som hade en god och sund instinkt om hvad som var rätt eller orätt, hatade mannen; mrs Crump kände sig inte heller riktigt fullt belåten med honom, men Morgiana ansåg honom för den mest intagande person hon någonsin skådat.

Eglantines vanliga morgondrägt var en blå sidenhalsduk, broderad med fjärilar och prydd med en ofantlig kråsnål, en ljus schalväst och en rabarberfärgad rock af det slog, som jag tror kallas Taglionis, som icke har några lifknappar och som föreställes icke hafva något lif, men som i sjelfva verket begagnas af feta personer för att gifva dem ett sådant. Ingenting är lättare för en karl än att få ett lif; han behöfver bara klämma ihop midtelpartiet en smula, och fettet å ömse sidor sväller dervid ut och bildar så att säga ett lif, och vår hedervärde parfymörs figur liknade ett bolster, som delats i tu medelst ett hårdt åtdraget streck.

Walker såg honom kort derefter stå i hans boddörr iklädd denna kostym, vridande sina lockar med sina feta, flottiga fingrar, glänsande af olja och ringar, och med en så lycklig och belåten min, att agenten genast kände sig öfvertygad att någon lyckad sammansvärjning blifvit uppgjord mellan honom och skräddaren. Huru skulle mr Walker få veta hvilken denna plan var? Ack, den stackars narraktige perukmakarens fåfänga och förnöjelse voro så stora, att han icke kunde tiga med anledningen till sin belåtenhet, och förr än han icke fått omtala den, skulle han i sitt hjertas fullhet yppat sin hemlighet för sjelfva mr Mossrose.

— Då jag får min nya rock, — tänkte vår man, — skall jag hyra mig den der sediga, mjölkfärgade hästen, som Snoffle köpte hos Astleys, och så rider jag genom parken och sedan förbi Little Bunkers Building. Jag ska ta på mig mina grå byxor med sammetsrevererna och mina försilfrade sporrar och så tar jag mina lackerade stöflar; och om jag inte tar lofven af både skräddaren och kapten, så vill jag aldrig heta Harchibad. Och så hyr jag en vagn och bjuder Crumps på middag till Star and Garter och rider brevid åkdonet hela vägen till Richmond. Det är visserligen en bra lång ridt, men med en af Snoffles mjuka sadlar kan jag nog stå mig godt ända till slutet.

Och på sådant sätt bygde den hederliga själen det ena luftslottet på det andra; och den sista och skönaste synen af alla var miss Crump i hvitt siden och orangeblommor i håret, räckande honom sin älskvärda hand framför altaret i S:t George. Hvad Woolsey angick, beslöt Eglantine att han skulle få den bästa peruk hans konst kunde åstadkomma, ty han hyste numera icke den ringaste fruktan för sin rival.

Sedan han öfverlagt allt detta med sig sjelf, skickade han och köpte en tern ljusrödt postpapper och inlade i ett elegant, pressadt kuvert följande inbjudning till damerna på Stöfvelknekten:

"Bower of Bloom, Bond Street,
Torsdagsförmiddag.

"Mr Archibald Eglantine ber om sin komplimang för mrs och miss Crump och anhåller att få äran och nöjet af deras sällskap till Star and Garter på en liten middagsrisp nästkommande söndag.

Om detta faller sig lägligt, skall mr Eglantines vagn stanna utanför damernas port klockan tre, och jag anhåller att få följa den till häst, så framt damerna icke ha någonting deremot."

Brefvet förseglades och afsändes till sin bestämmelseort; och mr Eglantine gick naturligtvis sjelf samma afton för att hemta svar — och naturligtvis bad han damerna fästa uppmärksamhet vid en ny rock, som han tänkte ståta med på söndagen; och naturligtvis kom kapten Walker dagen derpå med ett par biljetter åt mrs Crump och hennes dotter, då naturligtvis äfven hela hemligheten anförtroddes åt honom — huru damerna skulle bege sig till Richmond på söndagen i en af mr Snoffles vagnar, och huru mr Eglantine skulle komma att följa dem till häst.

Mr Walker höll icke några egna hästar, men hans förnäma vänner i Regentklubben hade åtskilliga sådana i sina stall, och några af dem voro inhyrda i kaptenens gamla »gymnasii»kamrat Snoffle's hyrkuskverk. Det var derföre ingen svårighet för kaptenen att förnya sin bekantskap med denna person. Arm i arm med lord Vauxhall gjorde således kapten Walker sitt inträde i det nämda etablissementet och tog i betraktande åtskilliga hästar, som voro att hyra eller till salu, och lyckades snart, genom att ställa några listiga frågor på mr Snoffle angående Njurklubben m. m., att komma på vänskaplig fot med denna gentleman och att få veta hvilken häst mr Eglantine skulle komma att rida på söndagen.

Det odjuret Walker hade fullt och fast beslutit i sitt sinne att Eglantine skulle falla af den hästen under loppet af sin söndagsridt.

— Det här är ett högst märkvärdigt djur, — sade mr Snoffle, pekande på den gamla hästen, — är den berömde kejsaren som väckte så mycken uppmärksamhet hos Astleys för några år sedan och som mr Ducrow gjorde sig af med endast derföre att hans känslor inte kunde tillåta honom att längre behålla djuret efter den första mrs Ducrow's död — ty hon hade ständigt ridit den här hästen. Jag köpte honom i tanke att några damer och Londonssprättar skulle vilja rida honom (ty han bär ofantligt lätt, och när han galopperar, är det som om man sutte i en gungstol); men han är inte säker annat än om söndagarna.

[ 8 ] — Hvarföre det? frågade kapten Walker.

— Hvarför är han säkrare på söndagarna än andra dagar?

— Derföre att det inte är någon musik på gatorna om söndagarna. Den första af mina kunder, som red honom, befann sig dansa kadrilj längs Brooke Street efter ett positivs toner — sådan är det här djurets natur. Ni kommer kanske ihåg det der stycket, som kallas »bataljen vid Austerlitz», i hvilket mrs Ducrow spelade »den qvinliga husaren», och huru hon och hästen dogo i tredje akten vid melodien »Herren kejsaren beskydde», hvarefter hästen erhöll sitt namn. Spela blott den melodien för honom, och han reser sig upp, slår i luften med frambenen i takt efter musiken och sjunker derefter sakta och varligt ned på marken som om han blifvit fäld af en kanonkula. Han gjorde det sprattet för en tid sedan åt ett fruntimmer midt emot Apsley House, och sedan dess har jag aldrig velat hyra ut honom åt någon vän och bekant undantagandes på söndagen, då det naturligtvis icke är någon fara. Eglantine är min vän, och naturligtvis skulle jag inte vilja ge den hederliga själen ett djur som jag inte kunde lita på.

Efter några ögonblicks vidare samtal lemnade mylord och hans vän mr Snaffles, och då de gingo framåt mot Regentklubben, kunde man höra huru hans herrlighet allt imellanåt höll på att kikna af skratt, allt imellanåt utropande: »Åh det, är pwäktigt! wigtigt gudomligt! Vi fawa eftew i vagn. Föwbanna mig äw det inte väwdt sina tusen pund!» och dylika uttryck, som vittnade om en utomordentlig förnöjelse.

Lördagsmorgonen precis klockan tio infann sig mr Woolsey hos mr Eglantine, bärande någonting inknutet i en gul näsduk under armen. Detta knyte innehöll den yppersta rock som en gentleman någonsin burit. Den passade Eglantine alldeles förträffligt — den trängde honom icke det ringaste, men var så utmärkt väl skuren att parfymören, då han helt förnöjd såg sig i spegeln, fann att han såg ut som en kraftfull och ståtlig gentleman af god börd — minst sagdt, såsom en öfverstelöjtnant i armén.

— Ni är en tät karl, Eglantine, — sade skräddaren, som äfven kände sig helt belåten med sitt verk; — men det är en sak som inte kan hjelpas. Ni ser nu imellertid ut mera som en Herkules än en Falstaff, sir; och om en rock kan skapa en gentleman, så är ni nu en sådan. Jag skulle vilja råda er att sänka er blåa halsduk en smula och taga revererna från edra byxor. Kläd er enkelt, sir, och drag inte alltför hårdt åt. Tag en enkel väst, mörka byxor, svart halsduk och en svart hatt, och om det i morgon finnes en bättre klädd man än ni, så vill jag vara en åsna.

— Tack ska ni ha, Woolsey — mycken tack, min bäste sir, — sade den förtjuste parfymören. — Och nu får jag besvära er med att försöka den här.

Peruken hade blifvit förfärdigad med en liknande konstfärdighet; den var icke gjord i den granna och yppiga stil, som mr Eglantine för sin egen del älskade, utan det var, såsom parfymören uttryckte sig, en helt enkel och rättfram chevelure.

— Den ser ut som den hade växt der i alla sina da'r, mr Woolsey, — sade han; ingen skulle kunna säga att inte det här är den naturliga färgen på ert hår (mr Woolsey rodnade), och den gör att ni ser tio år yngre ut än förut. Hvad den här fågelskrämman angår, hoppas jag att ni aldrig mera begagnar den.

Woolsey såg sig i spegeln och kände sig äfvenledes helt nöjd och belåten. De båda rivalerna skakade hand med hvarandra och blefvo genast vänner, och i sitt hjertas öfverströmmande känslor omtalade parfymören för skräddaren det parti han arrangerat för följande dagen samt erbjöd honom en plats i kaleschen och vid middagen på Star and Garter.

— Skulle ni kanske vilja rida? — tillade Eglantine med en helt vigtig min. — Snaffles styr nog ut er på bästa sätt, och vi kunna rida på hvar sin sida om damerna, ifall ni behagar.

Men Woolsey förklarade helt blygsamt att han icke var någon ryttare och samtyckte med nöje att taga en plats i kaleschen, förutsatt att han finge betala hälften af omkostnaderna för den tillämnade festligheten. Förslaget antogs af mr Eglantine, och de båda herrarne skildes nu åt för att senare åter träffades på klubben, der hvarenda person kände sig helt uppbygd af den vänliga ton som rådde dem imellan.

Mr Snaffle gjorde mr Woolsey, då de sammanträffade på klubben, samma förslag som parfymören hade gjort, och förklarade att som Eglantine skulle rida »kejsaren» så borde Woolsey också färdas till häst. Men han erhöll samma blygsamma svar från skräddarens sida, i det denne försäkrade att han ännu aldrig hade suttit till häst och att han högligen föredrog att färdas i vagn.

Eglantines rykte för att vara en »sprätt» steg betydligt på klubben denna afton.

Klockan tu på söndagsmiddagen anlände de båda rivalerna helt punkligt till Stöfvelknekten, der de mottogos af de huldt leende damerna.

— Kors i alla da'r, mr Eglantine! — sade miss Crump helt öfverraskad af hans utseende; — jag har aldrig sett er så bra ut i hela mitt lif! — Han kunde ha varit färdig att slå sina armar kring hennes hals vid denna kompliment. — Och, se hit, mamma! — Hvad är det väl som händt mr Woolsey i dag? Ser han inte tio år yngre ut än i går?

Mamma höll med, och Woolsey bugade sig artigt, och de båda herrarna utbytte en nick af tacksamhet och vänskap.

Dagen var förtjusande. Eglantine stoltserade på sin jemt gallopperande gungstol, med hatten på sned, venstra handen i sidan och hufvudet allt imellanåt tillbakavridet, för att kasta förälskade blickar på Morgiana, så ofta »kejsaren» var framför de i kaleschen åkande damerna. Kejsaren klippte väl litet oroligt med öronen då han kom förbi Ebenezer-kapellet i Richmond, der försörsamlingen höll på att sjunga en psalm; men dervid stannade det ock; och mr Eglantine var hvarken stel eller uttröttad, då sällskapet anlände till sin bestämmelseort, utan hoppade raskt och ledigt af sin springare och bjöd damerna artigt armen vid deras nedstigande ur kaleschen.

Hvad det glada sällskapet åt till middagen på Star and Garter behöfver icke här omnämnas; men om de icke drucko champagne, så misstager jag mig bra mycket. De voro så muntra och lifliga som någonsin fyra personer varit i kristenheten; och under parfymörens enträgna och lifliga kurtis och skräddarens manliga hyllning förglömde Morgiana sannolikt den käcke kaptenen eller kände sig åtminstone ganska nöjd och lycklig i hans frånvaro.

Vid pass klockan åtta på aftonen begaf sig sällskapet på återvägen.

— Vill ni inte komma in till oss i vagnen? — sade Morgiana till Eglantine, med en af sina ömmaste blickar; — Dick kan ju rida hästen. — Men Archibald var en allt för stor älskare af ridderliga öfningar. — Jag fruktar att anförtro den här hästen åt hvem det vara må, — sade han med slug blick; och så galopperade han framåt vid sidan af den lilla kaleschen.

Det var ett herrligt månsken och då dertill kom gaslyktornas sken, låg snart hela landskapet belyst i den lifligaste dager.

Bäst det var hördes på afstånd de ljufva och klagande tonerna af ett valdthorn, och musikanten utförde med mycken känsla och smak en religiös aria.

— Ack, musik också! — utropade Morgiana. — Huru himmelskt! och vände sina stora ögon med förtjusning upp mot stjernorna.

Musiken kom allt närmare och närmare, och sällskapets nöje och tillfredsställelse blefvo häraf ännu mera ökade. Kaleschen rullade långsamt framåt, och »kejsaren» kurbetterade bredvid i samma jemna skridt.

— Det här måste visst vara en artighet af er, mr Woolsey, — sade den romantiska Morgiana, i det hon vände sig till denne gentleman. — Mr Eglantine bjöd oss på middag, och nu undfägnar ni oss med musik.

Nu var det som så att Woolsey hade under aftonens festligheter icke känt sig så alldeles fullt belåten, emedan han inbillade sig att Eglantine, som var en vida mera språksam och kurtisant person än han sjelf, hade erhållit brorslotten af damernas ynnest; och som han sjelf bekostade hälften af utgifterna, kände han sig helt missbelåten öfver att parfymören skulle skörda hela äran af tillställningen. När derföre miss Crump frågade honom om det var han som hade arrangerat musiken, var han nog svag ett gifva ett undvikande svar, och såg icke ogerna att hon inbillade sig att han verkligen hade visat damerna denna artighet.

— Om den behagar er, miss Morgiana, — sade den slipade skräddaren; — så göres oss ju intet behof af något vidare. Skulle inte jag önska att jag hade Drury Lanes hela orkester här för att göra er ett nöje?

Valdthornet hade nu kommit helt nära intill damernas vagn, och om Morgiana hade sett sig om, skulle hon ha sett hvarifrån musiken kom. Bakom henne kom en landå, långsamt dragen af fyra hästar. Tvenne betjenter i livré stodo bakpå med korslagda armar, och på kuskbocken satt en liten herre och körde, klädd i blå halsduk och hvit rock. En hornblåsare satt vid hans sida och utförde de melodier, som så mycket hade förtjusat miss Crump. Han spelade så mildt och ljuft, och »Bevare Gud vår kung» kom med en så smältande, darrande ton fram ur hornets kopparmynning, att Crumps, skräddaren och Eglantine sjelf, som red strax bakefter kaleschen, voro helt förtjusta och likasom försmälte i ljufva känslor.

— Tack, snälla mr Woolsey, — sade den tacksamma Morgiana, hvilket kom Eglantine att rycka till, och mr Woolsey ämnade just säga, »uppriktigt sagdt har jag inte någon rättighet att berömma mig af det här», då mannen på kuskbocken i detsamma yttrade till hornblåsaren ordet »nu»!

Och hornblåsaren började melodien.

"Herren kejsaren beskydde!
Trarara, trarara, trara!"

Vid detta ljud reste sig »kejsaren» på bakbenen (under ett häftigt utrop af fasa från mr Eglantine) och slog i luften med sina framfötter; Eglantine slog nu sina armar omkring djurets hals medan detta fortfor att slå takten med framfötterna. Mrs Crump skrek, mr Woolsey, Dick, kusken på kaleschen, lord Vauxhall (ty det var han som rådde om landåen) och hans herrlighets tvenne betjenter utbrusto i ett skallande skratt. Morgiana ropar »O Gud! Hjelp!» Eglantine, stönar »Ptro! Ptro! — O! O!» och derefter en hel mängd utrop af den rysligaste förskräckelse, till dess hästen slutligen nedsjunker stendöd midt på vägen som om han blifvit träffad af en kanonkula.

Föreställen er, I kalla och känslolöse själar, som skratten åt menskligheiens olyckor, föreställen er den stackars Eglantines belägenhet, der han låg under den fallne kejsaren. Han hade fallit mycket lätt, kreaturet låg helt och hållet stilla, och parfymören tycktes vara lika liflös som hästen. Han hade icke svimmat, men han kunde icke röra sig af förskräckelse; han låg i en vattenpuss och trodde att det var hans egen blod, som rann ifrån honom; och han skulle ha legat der ända till måndags morgon, om icke mylords betjenter hade stigit ned och dragit honom i rockkragen undan kreaturet, som ännu låg helt stilla och orörlig.

— Var god och spela »Kom sköna flicka, valsa med mig», säger nu Snaffles dräng, kusken på kaleschen, hvarefter valdthornisten exequerar denna lifliga melodi, och upp störtar hästen, och betjenterna som aftorkat mr Eglantine mot en lyktpåle och bjuda honom att åter stiga till häst.

Men hans hjerta var för mycket krossadt för detta. Damerna gjorde med nöje rum för honom i vagnen, och Dick satte sig upp på »kejsaren» och red hem. Landåen aflägsnade sig äfven, under det att hornet spelade »Ack svara, hvad står på»? och mr Eglantine satt och betraktade sin rival med en blick af obeskrifligt hat. Hans pantalonger voro spräckta, och hans rock uppristad i ryggen.

— Gjorde ni er mycket illa, bästa mr Archibald? — sade Morgiana med oförstäldt medlidande.

— I—inte mycket, — svarade den stackars partymören, på väg att utbrista i tårar.

— Ack, mr Woolsey, huru kunde ni ställa till ett dylikt spratt? — tillade den godmodiga flickan.

— På min ära, — började Woolsey, ämnande att försvara sin oskuld; men situationens löjlighet blef honom öfvermäktig, och han utbrast i ett skonande skratt.

— Ni! ni gemena fega kreatur! — röt i detsamma Eglantine, som häraf retades ända till det yttersta; — ni skrattar åt mig, ni eländiga stackare! Men se här har ni! — och här! — och här! — och han föll öfver honom med all sin makt och nära strypte skräddaren och knölade om hans ögon, näsa och öron med en obegriplig hastighet, slet slutligen af honom hans peruk och kastade den ned på vägen.

Morgiana såg nu att Woolsey hade rödt hår!