I Augsburg jag en midnatt gick
i månens ljus,
min skugga uppåt väggen smög
på Fuggers hus.
Den gamla staden låg i sömn,
en dikt i sten,
med gavlar sirligt spetsiga,
i månens sken.
Och breda fönster glindrande
med rutor små
och ornamenter i gotik,
av ålder grå,
och stenansikten grinande
och drakars gap
fantastiskt läto mig förstå
mitt främlingskap.
Men bäst jag vandrade omkring
i nattens frid,
mitt inre öga såg en syn
från svunnen tid.
Av mina fjät på öde torg
ur slummern väckt,
steg upp med sakta andesorl
en bortdöd släkt,
patricier och hantverksmän
i djupa led,
vitklädda jungfrur, stadens råd
med gyllne ked,
och mitt ibland dem, hög till häst,
så ljus och mild
en segerherre, fromhetens
och styrkans bild.
Och mödrar lyfte sina barn
i famnen opp
att skåda räddaren från nord
och Tysklands hopp.
Hans fanor fladdrade för vind
i blågult svaj
i de förtrycktas frihetsvår,
i folkens maj.
Och skarorna sig sluto tätt
i hjältens hägn
vid tusendes välsignelser
och blomsterregn.
Nu synen svann - på öde torg
sken månen ner,
och jag stod ensam kvar, men ej
som främling mer.
Jag kände, att här borgarrätt
jag också fått,
så visst som fosterland är mer
än torvan blott,
så visst som dygnets tomma liv
är endast dröm,
men verkligt det, som ej förgår
i tidens ström,
så visst som oss till egendom
och arv vart skänkt
vad höge andar verkat stort
och ädelt tänkt.
Ett stycke Sverige än jag såg
i stad och trakt,
som Gustav Adolf en gång vann
med hjärtats makt.
