I
Då Årdala klockor ringa till pingst,
herr Karl av Södermanland
styr nedåt backen sin holsteinerhingst
mot blånande Båvens strand.
Hans panna är mörk som en ovädersnatt.
På raggig dvärghäst, ystert, glatt,
sexårig ryttare utan tadel
travar i jämnhöjd med fadrens sadel.
Med blottat huggsvärd och uppspänt rör
en hotfull ryttarevakt
på avstånd skymtar, bakom och framför,
och ger på var buske akt.
Behöves icke - vägen är klar.
Iskall förfäran som förbud far,
målet är vunnet och trotset brutet
och torget i Linköping blodbegjutet.
På vägen ofta bland björk och al
de färdats förbi någon borg;
men ingen kom ut att hälsa herr Karl,
ty släkten därinne haft sorg.
Bak luckorna flämtade höga ljus
i stumma, svartklädda adelshus.
Förgråtna ögon ur fönsterspringor
mot ryttarne riktas som uddvassa klingor.
Men borta i byn stod folket vid grind
och hurrade friska tag.
Då lade sig fåran på bister kind
i rynkor av välbehag.
Stränge herrn under jubelbrus
tog en klunk öl utur bondens krus;
och pilten så hurtig och sex år bara"
Det var ett Gud signe och Gud bevara!
I moln av damm bär det åter av.
Den lille reder sig rask.
Snart hovarne bullra i sakta trav
bland flottbrons gungande plask.
I aftonguld ligger Båvens sjö,
och Vibyholm på sin trånga ö
sträcker emot dem de tvenne flyglar.
Nu lämna vid trappan de sina tyglar.
Där nere bugande fogde står
med nyckelknippan i hand
och blottar ödmjukt sitt vita hår
och svävar på målet ibland.
För hertigens stålblick och rovfågelsnäbb
det flödande talet råkar i ebb,
ty Karl han ser genom dubbla murar
och prövar räkenskaper och njurar.
Tvärt klipper han av allt fjäsk och snack.
Orörlig står man och stum,
tills ljudet av sporreklirrande klack
dött bort i hans inre rum
På pannan, som ljusnade nyss i byn,
man åter varsnat ovädersskyn;
hårtestarne över de djupa vecken
dem hade han rubbat - ett dåligt tecken.
Här finns blott ett enda frimodigt bröst,
till vilket ej fruktan når:
beständigt klingar den lilles röst
i trappa och korridor.
Än svinner han in i en fönstersmyg
i salen med pressat gyllentyg,
än är han i översta torngemaket,
där flöjeln gnisslar på koppartaket.
Liksom förstenad man ofta stod
vid fadrens bannor och hot,
men detta älskliga unga blod
vart hjärta vill flyga emot.
Ute i borgstugan efter hand
knektarne lossa på tungans band;
den lille far ut och in som en svala.
De akta det icke - de viska och tala.
Den gamle Jesper av gårdens vakt
och Joakim hakeskytt
ha kloka huvu'n tillhopa lagt
och döma om gammalt och nytt:
i Linköping var det en ynkelig färd,
på himlen stodo brinnande svärd,
kometer och järtecken om vart annat.
Och Motala ström mitt i loppet stannat.
Men Jesper nattvakt, gammal i gård,
med visdom i tandlös mund,
som vankar med lur och med hillebård
kring slottet på enslig rund,
han menar det blir väl värre än
ty vita frun har vist sig igen
i natt som var, just mot hanegället,
i västra flygeln på vanliga stället.
"I gula kammarn - månen sken klart
och sjön låg alldeles blank -
vid fönstret stod hon där uppenbart,
så dödsblek, så lång och rank.
Med händerna famlade hon omkring,
liksom hon tvättade någonting -
av ångest jag tappade bardisanen;
då var hon borta och så gol hanen.
"Vad bådar det, tror I? Jag tiger, jag.
Ej vet jag, om ryktet har rätt;
det glunkas hon byker till domsens dag
en trasa ur Linköpings tvätt.
Det blodet, det blodet på Linköpings torg
skall bringa landet jämmer och sorg.
De mäktige styra de och ställa,
men sist få vi stackare allt umgälla.
"I natt hon kommer nog en gång till
och spökar för örlig och pest.
Vad annat och större hon säga vill
Hans Furstliga Nåde vet bäst.
Hans Furstliga Nåde känner allt grund..."
"Din olycksgubbe, så håll då mund!" -
kamraten viskade, hemsk att skåda -
"Vill du om halsen bringa oss båda?"
Och skytten Jockum, av skräck förgjord,
i skymningen satt och skalv,
som hade hertigen hört vart ord
igenom alnstjocka valv.
Gubben Jesper, med syn i behåll
mitt i natten för spöken och troll,
ej mellan pelarne uppmärksammat
hur gosseögon i dunklet flammat.
II
Herr Karl han gångar med tunga fjät
kring återljudande golv
och knyter alltjämt på tankarnes nät,
fast väktaren tutat tolv.
Sin not han kastade föga öm
i stridaste loppet av tidens ström;
skall han i dess maskor en krona fånga,
ej bara dödskallar, många, många?
Hans namn, det vet han, är en tyranns.
Hans vandring är skoningslöst hård
med rödjande yxa i Svea lands
förvildade örtagård.
De klyftige säga att blott för sig
han vållat blodbad och inhemskt krig,
men fråga bonden för ro skull även
vad han väl tror om den hårda näven.
Med trotset i ådror av adligt blod
väl härskareviljan fick makt,
men tvingar till ro ej en sömnlös flod
i tinningens kala trakt.
Det stora fönstret med rutor i bly
öppnar han häftigt. Skall dag ej gry?
Ett andedrag in i rummet strömmar
av nattens svalka och vårens drömmar.
Nu sover hans fagra Södermanland
i månskenets klara ljus
med gröna rågar vid sjöastrand
och röda timrade hus.
En kåre krusar i sakta fras
ett stycke av Båvens spegelglas.
Växlande dofter luften fylla
från insjön och kryddgårdens friska mylla.
Ja, det är hans egen, hans svenska bygd,
som slumrar i tillit och ro.
Trots herrarne, är det blott i hans skygd
de små vilja bygga och bo.
Det är hans land - ja, han andas det.
Från nylövad björk, från vårgrön vret
det ångar en hälsning mot fönsterranden:
du är min man, fast med blod på handen!
Från knappa tegar och låga tak
bär natten drömmande tack:
du, endast du, tog dig an min sak
mot påveträl och polack.
Min spirande tanke, min egenart
du värnat med svärdet skarpt och bart;
din gärning lärer jag aldrig glömma.
Du älskat mig - skulle jag dig döma?
Inför ett förborgat tribunal
herr Karl dock i natt har svårt;
"Jag kunde ej annat - det fanns ej val,
här gällde det hårt mot hårt.
Min faders verk eller riksens råd,
ettdera det gällde - då fejd utan nåd!
De syftat åt Sveriges hjärterötter,
och huvu'na lades för deras fötter.
"Låt steglen sända sin vålnadshär!
Mitt hjärta ej bävan sport.
För detta fattiga landet där
jag gjorde om vad jag gjort.
Om blott det länder till Sveriges väl,
må skulden drabba min egen själ!
Min son en gång kan gå mera varligt
och skona - när det ej mer är farligt.
"Min Gustav Adolf!" Så sällsport blid
vart glansen i ögonvrån.
Hans anlete, vittrat i storm och strid,
en känsla lyst upp: min son!
"Mig, gamle kämpe, de fruktat blott,
men honom skänktes vad jag ej fått.
Min son skall göra't - förlika sinnen
och hälsas stor utan svåra minnen."
Nu tryckes som bäst liten gyllenlock
i pösande kuddes dun,
nu höter i sömnen åt flugors flock
en barnhand knubbig och brun.
Den bistre fadren i tanken ler,
han ser lilla handen som sjunker ner
tillbaka på täcket med ljuvlig möda,
ser kinderna blossa så äppleröda.
Då vaknar en oro han ej förstår;
kan något fattas hans son?
Han glömde i säng honom se i går
blott några rum härifrån.
Sin längtan står han ej mer emot
och snart utåt gången smyger hans fot.
Det fjät, som hävden likt stålklang gömmer,
når tyst på tå dit där barnet drömmer.
Nu är han vid dörren till litens bo.
I kammaren utanför
en smådräng snarkar i godan ro
och varken ser eller hör.
Nu sänks mot kudden en grå mustasch -
"Himmel och avgrund!" Uppskrämd page
hertigens järnhand i skuldran skakar:
"Sängen är tom! Är det så du vakar?"
En tum från ett rytande lejons gap
är livet säkrare visst:
"De bortfört vårt unga livsherrskap,
du hjälpt dem, din satanist!
På sträckbänk, din hund, eller strax bekänn!
Vaker upp, vaker upp, I hertigens män!"
Nu genljöd huset av röster och vapen
och yrvakna lupo knekten och knapen.
På knä vid tröskeln en halvdöd sven
omfattar hertigens ben;
då ropas i gången:"Här är jag igen,
herre fader, tillgift åt Sten!"
Till spökrummet dörren är ställd på glänt,
och liten prins, liksom intet hänt,
barfotad hastar till fadrens möte
och tryckes i blinken intill hans sköte.
"Härut!" befaller hertigen så
den svärm, som gången har fyllt,
och skälvande kysser han ögon blå,
som hade bannor förskyllt.
Sin rustibus, blott i linnet klädd,
han bär i famnen tillbaks i bädd.
Den lille viskar uti hans öra:
"Nu icke vred! Allt I skolen höra.
"Den vita frun i kammaren där
vid midnatt plär gå ibland;
de mena att hon eder ovän är
och önskar ont åt vårt land.
Jag ville säga den frun ett ord,
som skulle få henne kvickt i jord.
Det mörksens avskum jag icke rädes -
låt henne komma! Gud är tillstädes.
"Jag vet jag borde haft edert lov,
men slätt ingen fara ju var.
Till gula kammarn, då allting sov,
jag smög mig - månen sken klar.
Där satt jag och väntade oförsagt,
men vita frun hon tog sig i akt.
Så föllo mina ögon tillhopa -
jag väcktes, då folket begynte ropa."
Herr Karl han fröjdas vid piltens mod:
där tändes ett hjälteny!
Rätt så, mitt unga, mitt svenska blod,
det kallar jag Vasagry.
Gå utan att blinka din raka stig,
och helvetets makt skall ge tappt mot dig!
Vår sak skall segra - du skall fullkomna't..."
Men mot hans axel re'n gossen somnat.
Försiktigt han lägger sin börda ned
vid ljus av gryende dag.
Hans älskling slumrar i rosig fred
med avmätta andetag.
Då smälter sinnet hos järnhård man:
"O Gud, hur mig än du straffa kan,
min skuld skall ej tynga på Sveriges öde,
han där skall blidka jämväl de döde." -
Men nattens skuggor och spöken fly
och dagen ögat slår opp
och speglar strimmande arlasky
i gräsets pärlande dropp.
Det sjunger och glittrar vid insjöns strand -
ja, det är det gröna Södermanland!
Herr Karl han gångar ur instängd kammar
och andas doften från ungbjörkstammar.
Med spänstiga steg sin väg han tar
kring holmens sorlande brädd
och har ett vänligt Guds fred! till svar
åt Jesper, som kröp där rädd.
Den gamle stackarn, som slutat sin rund,
stod fastväxt kvar med gapande mund:
"Nej, maken såg jag då ej på länge!
Vad i all världen kom åt den stränge?"
