En söndagsqväll på Djurgårdsslätten
| ← Vattu-Nisse |
|
Studentens majnatt → |
En söndagsqväll på Djurgårdsslätten.
Skön är qvällen. Aftonsolens klara
bröllopsfackla brinner öfver jord.
Broder, kom! till Djurgården vi fara,
tag ditt goda lynne med ombord.
Hör hvad sorl och stimm utaf de glada
stadens barn, som stiga der i land,
der som Necken frustande syns bada
sina svarta sidor invid strand.
Öfverallt hvad glädje och hvad gamman!
Ej en myrstack har så rörligt lif.
Hör på Turken der, som ringer samman
sin publik ifrån ett positif.
Arm i arm gå der två såta vänner,
blickarna förbytta hos hvarann;
himmel, hjelp! ty älskaren nu ränner
blindt emot en rusig timmerman.
Der en elegant, som lemnat disken.
Gula handsken, sprängd af svullen hand,
frackens skjört han svänger, liksom fisken
brukar svänga på sin stjert ibland.
Der en ann” i stora blå syrtuten
och galoscher, fastän marken bränns,
han med rottingkäppen, som så sluten
och högtidlig går dit näsan vänds.
Hatten prydd med messingsknut på bandet,
och i västen fästad en tulpan.
Säkert en f. d. sprätt på landet,
husdräng nu hos herrskapet i stan.
Der en borgerlig familjefader,
Hvilken svärm utaf hans yra små!
Mormor ordnar dem i täta rader,
lär högtidligt herrskapet att gå.
Mamma stryker slät den skrumpna kragen,
knäpper västen sirligt hål för hål,
skakar dammet bort från tröj-uppslagen,
fäster halsdukssnibben med en nål.
Äldsta syster, gammal, verldserfaren —
säkert nyss hon fyllt sitt sjunde år —
bannar lilla bror, ty den barbaren
med sin käpp på nosen moppe slår.
Husets piga sist med stora korgen,
full med skinka, kokta ägg och smör?
går och sneglar, tårögd liksom sorgen,
på en styrman, trolös kurtisör.
Han, som der med silkesduken flaggar,
blanka hatten på treqvart bakut.
Öfverallt, hvarthän den djerfve vaggar,
sköna ögon honom ge salut.
Än korpralen då vid ”Andra gardet,”
rak och ståtlig som en furustam?
Segervan han vet nog hur han har det,
blott majorens Lotta hinner fram.
Der en herre! Frack i alla väder,
stöfveln hjelpt med nål och tråd hvar qväll;
ingen dödlig har så spända kläder,
mannen är ock — skräddaregesäll.
Hvilken skara utaf Lazaroner,
drängar, pigor, samlade i ring
der hos spelman, som med polskans toner
sätter lif i benen rundt omkring.
Gossar! stå'n inte så spaka!
välj Er bland flickorna maka,
kasten blott armen kring lifvet med fart!
Bry er ej om att de fnurra,
svingen Er qvickt, som en snurra,
bena ä” gjorda för dans, det ä” klart.
Flickor! nå var inte dolska!
Hör” ni jag spelar ju polska.
Prat, jag ska” skaffa Er straxt kavaljer.
Der ä en bagare, svarfvare,
sjöman, trumpetare, garfvare,
der en pistolsmed! Behöfven J fler?
Der en ”söndagsryttare,” förläget
vändande till stan och Hagalund.
Det ä” harmligt, när han bad så träget
om en häst — som gick åt Djurgårdsbrunn.
Kommer inte Hasse der? — Ur vägen!
ty i dag det löps med ”variation.”
Mindre underverk gör en förlägen,
se, han springer blott med — ena skon.
Sprungit har han ofta ”för Kung Oscar”
och ”för Preussens konung” likaså.
Den som så för konungarna brådskar,
blir väl kammarherre sist ändå.
Söndagssmyckad hoppar der mamsellen —
— hon, som sålde lutfisk vid kornhamn —
upp i eleganta karusellen
till en himmelsfärd i älskarns famn.
Uti sidenprunkande kaleschen
åker der en dam! — visst millionär?
Ja, hvem vet? Men borta vid manegen
hennes syster står — och säljer bär.
Se på bruna springarn gungar ståtligt
dameéns älskling. Någon rik patron?
Fy, hur kan man tala så försåtligt,
mannen gjorde ju ifjol cession.
Der en mäktig Brukspatron kanhända,
ty han höjer näsan så moquant?
Bakom står, om han blott vill sig vända.
pojken på sin näsa för en slant.
Vid Novilla tiggarbarn bekläda
trapporna, ty der af hornmusik
spelas: ”Se, O Norma! dessa späda”.
Sön satir i denna mosaik.
Ljuder inte der ifrån balkongen
på Casino Lindblads ångbåts sång?
Hvilken massa, som der lyss på sången!
Tyst, nu ropar basen: ”Sätt i gång!”
Att så mycket marmor man kan spilla
på en så'n koloss till kaffeqvarn!”
Tyst, min bror, det är ju Byströms Villa,
klandra kan då hvarje menskobarn.
”Hvad är det då, denna gula lada,
bakom träden står hon som på huk?”
Åh, det är theatern. Hvilken skada
att i qväll Deland lär vara sjuk.
Se, på Framnäs hattarna de svinga.
Vivatropen skalla vidt och bredt
| mellan toner, som så herrligt klinga.
Det är ”Juvenalernas” qvartett.
Men, min småstadsbror, nu har jag fört dig
in bland Djurgår’ns söndagssocietet,
och om ej vårt springande förstört dig,
vet du nästan allt, som sjelf jag vet.
Är du van vid ”läckert” här på orten?
Inte det? — Nå då soupera vi
här på värdshuset; det är ”Blå porten”,
åka se’n till stan i ”Tivoli”.