En sommarpromenad på sjön
| ← Riksdags-utblåsningen |
|
Nyårs-sång 1863 → |
| Ur Illustrerad Tidning Band 15. 22 November 1862, N:o 47(2), Se digitalisering på Alvin! |
En sommarpromenad på sjön.
Min Gud! hvad jag nu är belåten
Och fri som en fogel och kry.
Jag ligger på ryggen i båten
Och ser opp mot himmelens sky.
Jag ror ej och seglar och flaggar,
Jag sköter ej roder och tåg,
Men båten för vind och för vår
På böljorna vaggar.
Jag hör huru vidnarna bullra,
Ofh stäfven af böljorna slås,
Ser molnen på himmelen kullra
Och dito en seglande mås.
Rätt öfver min farkost han drifver
Och tyst sina lofvar han slår:
Han måtte, för fan! ni förstår —
Ha savoir-vivre!
O! den som med molnen fick fara
Och göra en rutsch härifrån,
Det skulle så ledasmt ej vara
Att göra en titt uti mån.
Men skogen lär vara uthuggen
Och munförråd finns ingenstans:
Om krog och ej hökarbod fanns,
Jag vore i gluggen.
Till Jupiter heldre jag flöge,
En jord, som skall vara för mer,
Med manfolk minst sex alnar höge
Och töser på nitton qvarter.
Der njuta båd' menskor och nöten
Fritt vivre i ljfvaste ro.
Der äter en Jupiters-bo
En gödkalf i stöten.
Det är nu, som om jag ej vore
På jorden bland småstrunt och gnag.
Det är som bland molnen jag fore
Kring himmelens arkipelag.
Ett haf utaf renaste ether
Med gyllene öar så tätt:
Det är, ta mig katten, komplett
Ett land för poeter!
Ej ringaste skymt ser jag hvarken
Af strand eller klippor och skär.
Som Noah i gungande arken
Jag vet nu ej hvart ut det bär.
Tänk om jag till stranden ej hinner,
Och flux utu afgrunden låg!
Hvad mera: «mitt lif är en våg»
Som vräks och försvinner.
Så låg jag på vaggande vågen
Och njöt min havanna i förn,
Lycksalig och lustig i hågen,
Till dess att min farkost tog törn.
Jag tittade kring mig nyfiken —
Hos prestens, min granne, jag var:
Det är ingen nöd, då man har
En vän uti viken!