Det gamla år har, apropos!
Till sina tanter gått.
Dess dagar, mulna eller blå,
De fyllde snart sitt mått.
Man får ej skarfva, om man vill,
Ej heller minska dem;
Vår bön förutan gå de till
Trehundrasextiofem.
Fast dag och stunder ha så brådt,
Fastän ett år är kort,
Man hinner mycket smått och godt,
Om tiden ej öds bort.
Museum står väl som det stått
Och står sig ganska slätt,
Men jernväg i ett huj vi fått
Till Göteborg komplett.
Nu kan hvar dag man sitta upp
Och göra lilla turn:
Enfin! en tretton timmars gupp
Från Nordsjön till Fatburn.
Hit komma rockor skall man si,
Och rödspott, som i sken,
Vi skicka liten strömming vi
Som äts med stjert och ben.
Och fält och ängar ha vi sett,
Hur yppiga de stått.
Och korn och kärna har du gett
I rikt och rågadt mått.
Det kom till pass, budet kom
Att grannen var i nöd:
Det är ej första gången som
Vi delat samma bröd.
Fast mycken fördom råder än,
Som långa år har rådt,
Två damer såsom tjänstemän
I sparbanken vi fått.
För allt mosaiskt man fordom rös,
Nu är man fördomsfri:
Nu kan man med en judisk tös
Prestnäsan gå förbi.
En fläck du, gamla år, dock har,
Som länge sitter i,
Och skammen har du också qvar,
Fast faran är förbi.
Hur saken skådas och bedöms,
Du står dig ändå slätt,
Ty Aspromontes kula glöms
Af verlden ej så lätt.
Ditt mål du nått, och lefnadstrött
Du blott en graf begär.
Farväl, min vän, sof godt och sött
Och tack för allt besvär!
Det nya årets sol går opp
Ur nattens dunkla port,
Och Svea lefver i sitt hopp,
Som hon alltjemt har gjort.
Och landet bygge i lagens skygd
Och tryggt vi gå vår ban.
Skarpskyttarne i stad och bygd
Se morska ut som fan.
Svik ej, du fria, unga här
Den fana som du svor! —
Gud signe den som liten är.
Men liten blir väl stor!
