Klen och svag och blek om kind,
klädd i linntyg och i stubb,
i en liten skrubb
på en gammal vind
satt en sjuttonårig tös
på en kistas lock och frös
med ett byltebarn, som grät,
lagt i knät.
”Det blir aldrig väl igen,
väl igen för den,
som har ingen enda vän,
Gud vet hur det går,
ty i lagen står,
vad en får, när en lagt å lönn.
Gud som haver, Fader vår,
jag får gå i sjön!
Ba, ma, låt
lagom, lilla styggen,
jag vill vända ryggen,
åt ditt pip och låt.
Skall jag kväva’t, fy, fy, fy,
det är grymt att kväva,
jag får skura, jag får sy
och försöka sträva.
Ba, ma, kanske tror
det att mor
vill ge mat och skor,
vill ge klär
åt ett otäckt tocket där,
som är fött i hor.
Jag får dra mig fram
genom fattigdom och skam
och den usla karln
får betala för sitt barn.”
