Är i dag ej vintern lyckad?
Låt oss derom komma sams!
Hela Djurgål’n står som smyckad
Uti silfver-filigrams.
Hela viken ligger frusen,
Skogens rand är snöbetäckt:
Grönt och hvitt har i årtusen
Hört till vinterns ordensdrägt.
Tallbekrönta bergen stupa
Emot slättens hvita grund.
Öfver solen som en kupa
Himlen hvälft sin blåa rund.
Hela verlden ut han narrar:
Folk och sparfvar ha så brådt.
Emot snön min sula knarrar.
Som jag nya stöflar fått.
Lustigt öfver slätten spränger
Hvirfvellikt ett slädparti.
Upp i drifvan det mig tränger:
Trafva, gubbe, och klif i.
Det går unnan, så man hickar,
Som hvar häst man vingar gett.
Jag bekanta ser och nickar:
Mjukis! mjukis! allt i ett.
Jag er helsar, stolta ekar!
Kanske var det här bredvid
»Fredmans stråka», lust och lekar,
Hördes i er ungdomstid.
Kanske sjelf ni honom kände.
Gåfvo skydd mot qvällens sol,
Då den ystre skalden spände
»Strängarna på sin fiol».
Innan dagen släckt sin låga.
Sångarns bild jag skåda vill:
Store Bellman! Törs jag fråga
I en hast hur det står till?
Qvällens guld dig öfverströmmar.
Solen sjelf din lager kysst:
Kanske stör jag dina drömmar.
Jag skall gå förbi så tyst. —
Tidens snabba flygt jag glömmer —
Hungrig kanske ock: bekänn!
Går jag längre här och drömmer.
Hittar jag ej hem igen.
Vintern hela nejden söfver.
Tyst är slottets kungasal:
Månan skiner vänligt öfver
Josefinas Rosendal.
Natten öfver skog och stränder
Lampan tändt och fällt gardin’.
Jag gör höger om och vänder
Klokast hem till min kamin.
Jag har ingenting mot Bore,
Att han nyper i mitt skinn.
Blott att näsan skapad vore
Som en tub att skjutas in.
E. S—dt.
