Jorden fostrat store männer,
Utaf alla, som jag känner,
Gubben Noach var en hedersman:
Ja, det var visst han.
Gubben var sexhundra år vid lag.
Då han order fick en vacker dag;
Sålde guld och nipper,
Byggde sig en klipper
För okända vattendrag.
Man sig i hans ställe sätter:
Inom några da’r och nätter
Jorden skulle uti mist och natt
Dränkas som en katt.
Upp med himlens fönster det befalls.
Regnets dån var som ett vattenfalls:
Springa undan tog ej,
Hålla upp förslog ej,
Paraply ej dugde alls.
Hvad af häfden man förnimmer:
Arken utaf bästa timmer
Hade ett ofanteligt omfång,
Hytter och salong.
Femti styfva alnar var han bred,
Tio famnar minst rätt upp och ned.
Längden var horribel:
Illustrerad bibel
Kan för resten ge besked.
Regnet ned i strömmar öste.
Noach hufvudstupa föste
Sin familj med mat och boskapshjord
Frukostdags ombord.
Kor och småkryp stå i alla hörn.
Lejonet med roparn står i förn,
Folk och fä förskräcker.
Elefanten räcker
Ut sin snabel att ta’ törn.
Gubben sjelf fick gå och plocka.
Sem och Ham och Jafet mocka.
Arken mellan skär och ref
Låg pompös och dref.
Sjökort och kompass gaf gubben hin,
Ingen logg han hade af Klintin.
Men uti kajutan
Var ej gubben utan
Lilla tumlarn och kantin’.
Fram och åter skutan vräkte;
Regnet genom fönstret läkte.
Gubben längtar efter eget torp,
Släppte ut en korp.
Han flög ut att pröfva jordens halt,
Men kom ej igen, som var befalldt:
Blef väl sjelf en torpar’:
Eget är att korpar
Slå sig bra ut öfverallt.
Gubben råddes med sin gumma,
Hörde djur och menskor brumma,
Släppte genom dörrn till slut
Liten dufva ut.
Gladt hon flaxade af hjertans grund,
Kom tillbaka om en liten stund;
Flög omkring och kuttra’,
Tröstade de buttra
Med en grön oliv i mun’.
Solen gassar öfverdrifvet.
Gubben, trött vid sjömanslifvet,
Gick i land och blef en vingårdaman:
Detta gjorde han.
Första drufvan fram i dagen sprang.
Gubben har bland oss en högre rang.
Han är allaredan
Död för längesedan:
Skål för gubben Noach, klang!
E. S—dt.
