Erik Axel Karlfeldts dikter/Flora och Pomona/Beckblomster
← Lotus |
|
Häxorna → |
Från Flora och Pomona (1906) |
BECKBLOMSTER
1
EN FRÄLST
Mina sav-år ha runnit undan
och min ungdom har torkat hän.
Jag har suttit i from begrundan
som en Jafet vid Noe knän.
Tills den farliga tid var gången,
har jag dövat mitt inres brus;
det var jag som satt främst i gången,
det var jag som skrek högst i sången
i tempel och bönehus.
Jag har späkt mig och jag har fastat
som en Herrans nasir,
men min kärlek den har jag kastat
på kvinnfolk och bier.
Som en pilgrim i jämmerdalen
gick jag suckande eller teg,
men mitt hjärta slog takt i salen
till pukorna och cymbalen
och dansande unga steg.
Jag är med i den lilla skaran
som skall ankra på Ararat.
Jag har bärgat min själ ur faran,
nu, du syndiga värld, god natt.
När du drunknar i svavelvågor,
skall jag landa på helig mark,
skall jag landa med mina plågor,
mina osläckta lustars lågor
och all ohyran i min ark.
2
EN FÖRTAPPAD
Jag tänkte dansa evigt rask vid ljus och lyktors sken.
Jekorum, dansen går, tiden står.
Då kom en ångestskälva och kröp i mina ben,
då märkte jag min famn var tom, jag dansade allen.
Jag tänkte sjunga åren runt med oförgänglig röst.
Jekorum, sången går, tiden står.
”Jag är en evig västangök, en evig gök av öst.”
Då kom ett eko långt ur norr och gol om sorg och höst.
Jag satte mig på bänken under Bacchi vingårdsskylt.
Jekorum, bägarn går, tiden står.
Mitt bleka, blacka liv jag ville dricka vinförgyllt.
Då kom en smak i munnen, som med drav jag själen fyllt.
Snart tänker jag att resa till ett främmande land —
Jekorum, tiden går, klockan slår —
en dödergök, som ropar hest ”ro båt!” vid Stygens strand,
en halt kompan, som vinkar med en tombutelj i hand.