Erik Axel Karlfeldts dikter/Flora och Pomona/Höstskog
| ← Häxorna |
|
Lugnet → |
| Från Flora och Pomona (1906) |
HÖSTSKOG
En fest bereds. Förgyllda äro löven,
bland svarta stammar
månliljan flammar.
Var stilla, våg; I aftonvindar, töven,
som med er oro nejderna bedröven,
Nu sjunker solen i ett hav av korn.
En visa svingar
på röda vingar
i fjärran tummelklang ur jägarhorn:
”Jag är en mur och mina bröst som torn.”
Ännu en dag då stormen andan hämtar,
på vilodagen
emellan slagen,
en flyktig hövding salomoniskt skämtar
i skumt gemak, där Venuslampan flämtar.
Som till en kröning strös allt guld i dag
ur sommarns kista,
all blom, den sista;
och klippan med violblårt överdrag
är yppig vilobädd och sarkofag.
Jag är den slagne, nu kan allting hända,
nu nyföds tiden,
som var förliden.
Mitt land förött och mina städer brända,
min ungdoms kungadöme är till ända.
Nu går jag tiggararm ur sommarns hus.
Nu trycker hösten
till mörka brösten
mitt huvud, trött av många striders brus,
och ber mig slumra in i vilans rus.
Säll är den man som intet kan förlora,
blott allting vinna
och ändlöst hinna.
Hur stolt att lägga ned sin lyckas fora
och träda naken mot det nya, stora!
Nu vaken festligt kring min huvudgärd,
I trogna lundar,
tills undret stundar.
Månvallmon drömmer i sin stilla värld
och dryper fridens daggstänk på mitt svärd.
Nu andens ut, I döende violer,
så majvår ångar
i alla gångar.
Nu tonen hän, I döende fioler,
som myggsång tonar under kaprifoler,
när sommarns drottning nalkas med sin svit.
Nu delas dimman
i tungelstrimman,
och hon som framgår, tyst och högtidsvit,
är dödens älva eller Sulamit.