Erik Axel Karlfeldts dikter/Vildmarks- och kärleksvisor/Den sköne Rosenblom
| ← Utbölingen |
|
Majnattsröster → |
| Från Vildmarks- och kärleksvisor (1895) |
DEN SKÖNE ROSENBLOM
(Nidvisa om Tok-Annas kärlek)
Jag minns dig, hur i pappershatt
och färgesmyckad blus
du som en brokig fågel satt
på åsen av vårt hus.
Jag minns och varje stund jag hör
din stämmas näktergal,
som stämde in bland fåglars kör
i sommarkvällens sval
Om dagen jag beskådar blott
ditt verk, min konstnär god —
klädkistan, strålande så blått,
och dunkelbrun kommod.
I skrubben där du färger rev
och visslade och log
står sängen, som blott grundad blev,
förr'n trolöst bort du drog.
På nytt jag smyckat som till fest
min kammar denna kväll.
Min konung, kom och bliv min gäst,
kom, ljuvaste gesäll!
Det klagar ömt i vindens vin
vid dörr och fönsterpost;
mig tycks det suckar: ”Släpp mig in
från snö och vinterblåst.”
Är du den sköne Rosenblom,
ej hövs dig klaga så;
då känner du båd lås och bom
och drar dem själv ifrå.
Men är du nattens hemske gast,
en bonddräng ful och rå,
då, beder jag, vik bort med hast,
att fritt jag sörja må.
Ack, fjärran, fjärran målar du,
mitt hjärtas Rosenblom!
För andra kvinnor strålar nu
din skönhets rikedom.
Men snart är ju den blomma all
som aldrig solsken får;
kanhända att du komma skall,
då sorgens bud dig når.
Tag pensel då, o Rosenblom,
tag kimrök, elfensvart.
Tag mörker av den längtan som
min död omsider vart.
Tag silverfärg till stjärnor små,
så bleka som din vän,
som ej kan ro i kistan få,
om du ej målat den.