Erik Axel Karlfeldts dikter/Vildmarks- och kärleksvisor/Utbölingen
| ← Bekransa mig |
|
Den sköne Rosenblom → |
| Från Vildmarks- och kärleksvisor (1895) |
UTBÖLINGEN
Det flyger en fågel från öster till väst,
från väster till öst.
Han är svart som en präst,
och som vargens hans öga glimmar.
Han flyger i svarta timmar,
i snölös vinter, i månlös höst.
Det sägs att ingen klagan är lik
hans kvävda skrik,
att ugglans låt är en lustig musik
mot de skratt han höjer i natten,
de hesa, storknande skratten.
Gossen vandrar från kärestan sin.
Han går i skogen,
men tungt och lutad som bakom plogen,
ty hemska tankar han bär i sitt sinn.
Då får han den gråtande skrattaren höra:
än fladdra vingar tätt vid hans öra,
än fly två blinkande eldkol i snåren in.
”Kattöga, nattblacka, tig och försvinn!”
Det svarar med späd men gäckande röst
i skogen eller hans eget bröst:
”Hi hi! Ho ho!
Må tro? Må tro?
Jag är ditt barn, som så ungt blev fött;
ditt gift var skarpt och du trodde mig dött,
men jag lever ju än! Jag är kött av ditt kött,
jag följer dig troget till graven, kär fader min.”
Den fromme forman, som forslar sin malm,
hör det stöna om natten
och flaxa kring rasade gruvans vatten
och börjar med darrande stämma en psalm.
Vem kan bringa till ro i den vigda jord
den slagne som väntar uppståndelsens ord
i den djupa, den fyllda gropen?
Det är som man hörde det bösta och bända,
Hör ångestropen!
Till tidens ända
de fåfängt sin bön till de levande sända,
Det var på ett bröllop en gång i fjol,
då tystnade plötsligt spelmans fiol
och hela dansen stod stilla —
vem kvider vid knuten så illa?
En skämtare skrek: ”Vem har lagt där ute sin lilla?”
Vi dignade bruden så blek på en stol
och går från den dagen
ännu som av skräck och vanvett slagen?
Den girige bonden låg i sitt hus.
Ej frid han fann till kropp eller själ,
han tänkte på hustrun han pinat ihjäl.
Då ser han på gården två glödande ljus,
han går till fönsterbrädet:
det brinner i äppelträdet!
När morgonen kom med solen och vinden,
han dinglade död i apeln vid grinden.
Det flyger en fågel från öster till väst,
från väster till öst.
Han är svart som en präst,
och som vargens hans öga glimmar.
Han flyger i svarta timmar,
i snölös vinter, i månlös höst.