Erik Axel Karlfeldts dikter/Vildmarks- och kärleksvisor/Spelmansvisor
| ← Husvilla andar |
|
Rimsmeden → |
| Från Vildmarks- och kärleksvisor (1895) |
SPELMANSVISOR
I
Jag är den unge spelman som vandrar skogens led
och träder över lummern mellan enarna på hed.
Av rosenträ jag fogat själv fiolen som jag rår,
och strängarna jag tvinnat av blonda kvinnohår.
Och kommer jag en afton till strandbyns vallar fram
när nejdens ungdom samlat sig till fest kring björkens stam —
då allt vad friskt mitt hjärta i gröna marker känt
jag spelar upp i visor på mitt glada instrument.
Då tändes glans i ögon då stiger glöd på kind,
och ungmöbarmar spännas käckt mot daggig skymningsvind.
Jag är den unge spelman som dansar natten lång,
och över älv och ängar far, för stunden född, min sång.
II
På renen, under granarna, stämmer jag fiolen,
så daggen från hans strängar yr ut i ängens ljus.
Kom, doft i vildmarksdunkel, kom, klöverdoft i solen,
och följ min sång och strömma bland stadens gråa hus.
I gråa, kalla husen så månget väsen fryser
som aldrig fick förstå, hur naturens hjärta brann,
om frihetslivets jubel, när yppig sommar lyser,
för dem jag glad vill spela det vackraste jag kan.
Men bleka kvinnor lyss från palatset och från kåken
och le med spotska läppar, i det jag går förbi:
”Med dina bonddrängsvisor — —”; jag surrar till med stråken
och dränker deras mummel i rusig melodi.