Erik Grane/VIII.
| ← VII. |
|
IX. → |
VIII.
wünscht Papageno sich ...
När Grane blef ensam, gick han först med snabba steg hemåt. Men när han kom till början af S:t Eriks gränd, vände han om och gick med långsamma, litet släpande steg nedåt Dombron. Där stannade han och såg en stund nedåt Ågatorna. Så gjorde han raskt halft om och gick hastigt nedåt östra Ågatan.
Hans pulsar slogo snabbt, och han hörde hjärtat bulta tvärt igenom öfverrocken. Hans hjärna arbetade feberaktigt, och fastän hans blod sjöd inom honom, så att han kände en matt, vällustig domning ända ned i sina vador, så ansträngde sig dock hans hjärna med de mest sammansatta tankeexperiment, hvilka alla rörde sig omkring den sak, som för ögonblicket tycktes som hans vara eller icke-vara. Han uttänkte hela teorier, skarpsinniga och hårfina, för och emot, fram och tillbaka. Ena ögonblicket var hans tankegång asketisk som hos en munk i någon af medeltidens helgonlegender, än sväfvade hans tankar ut i ett system af sedeslöshet, en sanskyldig köttets triumferande fest.
Plötsligt kändes det inom honom, som om alla kuggar i hans hjärnas maskineri med ett förvirradt surrande bragts ur sitt normala läge. De arbetade icke längre, alt inom honom stod stilla, undanträngdes, dödades för en alt uppslukande glödande, trånsjuk åtrå. Med pannan våt af svett och skälfvande i hela kroppen gick han framåt, utan en enda redig tanke, utan att veta, hvad han i nästa ögonblick skulle göra eller icke göra.
Han såg långt borta i halfdunklet en kvinlig gestalt komma emot sig. Nu gick hon förbi en gaslykta, och i skenet såg han tydligt hennes långa kappa, en slängkappa, klädningens vaggande rörelse …
Han kände en lätt frossbrytning. Hon kom närmare. Men med ens stannade han, och en ilning, på en gång kall och brännande het, for igenom honom.
Det var ju ingen kvinna. Det var en poliskonstapel, som värdigt och gravitetiskt sträfvade fram utmed trottoaren.
— Är jag galen? mumlade han halfhögt för sig själf. Jag måtte väl aldrig hålla på att bli galen.
Och det kom för honom, hvad han hört berättas, att man kan bli galen af denna fantasiens onaturliga, otillfredstälda retelse.
— Herre Gud, jag måtte väl aldrig bli galen! Och han gick vidare, gata upp och gata ned, hela Kungsängsgatan i ända, tillbaka igen upp till torget, gick uppför Drottninggatan, vek af utför Trädgårdsgatan, dref uppför vestra Ågatan och stannade slutligen vid Dombron, aldeles uttröttad och drypande af svett. Han hade mött skrålande hopar af studenter, ömma par, som gingo arm i arm, och ensamma kvinnor, som stått stilla på trottoaren och sett efter honom.
Och då hade han känt samma plötsliga vansinne. Aldeles som en tomhet i bröstet och efteråt en häftig leda, åtföljd af kroppslig mattighet.
Nu var han trött, och hjärnan började åter sitt rastlösa pinsamma arbete med teorier för och emot.
Han gick hem. Långsamt med tunga steg gick han uppför trapporna och in till sig, tog af sig öfverrocken och tände ljuset.
Men han kunde ej gå till sängs. Han satt i gungstolen och rökte en cigarr för att söka lugn i den mekaniska njutningen af tobaken. Och det lyckades så till vida, som att hjärnans upphetsade tankearbete stannade af, och han tänkte redigare. Men i stället vaknade fantasien och när han setat stilla en stund och kände sig uthvilad, kom äfven begäret tillbaka.
Åter hörde han den lilla näpna röstens mjuka, smeksamma »Förlåt», och han kände den lätta tryckningen af hennes knä mot sitt ben.
Han steg upp och gick i strumporna för att ej störa dem, som bodde inunder, fram och åter på golfvet. Cigarren hade han lagt ifrån sig och hans händer darrade.
Han öppnade dörren och gick ut i förstugan, lyssnade med återhållen andedrägt, i den vanvettiga förhoppningen, att någon skulle komma i trappan. Han tänkte på tjänsteflickan, som passade upp på honom. Hon var af den sorten, som nog inte …
Han gick in igen, lät dörren stå, gick till komoden, tvättade sitt ansigte och sina händer med kallt vatten och drog ett långt andetag af lättnad.
Plötsligt for han upp igen. Det lät, som om någon gått i en dörr där nere.
Om … Om …
Åter blef det tyst, och åter började han sin ändlösa vandring. Han andades kort och flämtande, hjärnan tycktes honom vara en enda glödande massa.
Till sist tog han tyst och ljudlöst, försigtigt och lyssnande efter det minsta ljud, nyckeln ur sin egen dörr och smög sig utan ljus utför trappan. Dörren lät han stå på glänt.
När han kom en trappa ned, trefvade han försigtigt på köksdörren.
— Men om hon vaknade och blefve skrämd och ropade på hjälp.
— Bah! Det rörde honom inte.
Och med återhållen andedrägt pröfvade han nyckeln i dörrlåset.
En gång, två gånger, tre gånger.
Det gick inte. Den var för stor.
En brutal känsla af kallblodighet kom öfver honom, och han gick sakta tillbaka in till sig, stängde dörren och började kläda af sig för att gå till sängs.
Blygseln bemäktigade sig honom, och han kände, hur han i ensamheten rodnade. Tårar trängde sig fram i hans ögon, tårar, hvilka han trodde komma af ånger.
Och när han lagt sig, kände han sig lycklig öfver att hafva undgått frestelsen. Han begagnade med flit detta ord för sig själf, och en religiös känsla vaknade hos honom:
— Borde han inte vara tacksam, att han så lyckligt undgått! …
Men då vaknade eftertanken och han öfverhopade sig själf med smädelser, därför att han lät hyckleriet så blifva herre öfver sig.
Och han tänkte på Schultz, Schultz, hvilken han i dag sett ned på. Var det då blott den handgripliga öfverträdelsen, som skämde människan? Var inte han tusen gånger sämre? När han nu var sådan … ja … sådan som han var, var det då annat än feghet, omanlig svaghet, när han …
Han blåste ut ljuset och lade hufvudet mot kudden, trött och olycklig som ett barn. I detta ögonblick tyckte han, att verlden icke rymde annat än elände och sorg, och att han själf var förlorad för hela sitt lif. Han vred sig fram och tillbaka, fantasierna hade försvunnit, men mattheten var kvar; den var så stark, att den höll honom vaken. Och när han till sist fram mot morgonen somnade, var det för att efter ett par timmar vakna upp igen, ännu mera trött, ännu mera led vid sig själf, än när han somnade.
Och i dag var det julafton, den gamla, barnaglada, fridfulla julaftonen.
⁎
O, du den första ungdomens tvifvelfylda, sorgsna
oroliga tid! Jag önskar dig icke tillbaka. Jag
har aldrig längtat åter till dig, och jag skall aldrig
göra det. Ty jag tror ej, att den framtid, som
väntar oss, hvilka voro unga, när denna berättelse
spelar — jag tror ej, att denna framtid skall blifva
så tung, som denna ungdom.
Ty vår ungdom kom med så stora pretentioner. Den förde med sig så höga tankar om oss själfva, om lifvet och människan. Och när vi sedan under vår första ungdom kommo ut i verlden, mötte den oss med en så helt annan fysionomi, än vi lärt oss, medan vi spejade efter verlden från hemmets kakelugnsvrå eller diktade om den i skolans ästetiska föreningar. Allesammans hade vi reda på, att det fans ett och annat i verlden, som icke var godt, men alla trodde vi, att detta var något, som icke anginge oss. Och allesammans trodde vi, att vi voro skapade för att finna lyckan.
Vi voro blinda, men icke obotligt. Vi voro tilläfventyrs blindfödda, men vi skulle ha lärt oss att se bättre, och framför alt — vi skulle hafva fått upp ögonen mera i tid, om man icke i stället gynnat själfva detta lyte, kanske för att sedan endast så mycket lättare kunna leda oss.
Det är om de bildade bland den närvarande yngre generationen, som jag talar. Och icke ens om alla bland dessa. Men de, som kunna räknas med, skola säkert känna igen sig. Ty de hafva kämpat samma kamp, lidit samma plåga, och hos dem alla sitter minnet af deras olyckliga ungdom djupt, äfven när deras senare ungdomsår eller tidigare mannaålder blifvit ljusare.
O, Upsala, Upsala. Hur månget törstande begär efter vetande har du icke uttorkat! Hur mången käck, ungdomlig förhoppning har icke slagit sin vinge blodig af förtviflan, öfver att hans bästa år till ingen nytta förnötts inom dina trånga murar! Hvem räknar dina offer, och hvem täljer den nöd, som tyst förtvinar, under det att dina officiela sångare och skåltalare prisa lifvets vår och ljugande idisla sitt falska: »Inga stormar i vårt hjärta bo.»
Hur kommo vi upp till Upsala, och hur gingo vi därifrån? Vi kommo dit för att bildas till inträde i lifvets skola, och vi gingo därifrån med hjärnorna sprängda af en bildning, som i stället gjort oss alt mer främmande för det lif, som lefves ute i den stora verlden, hvilken går sin väg, medan den lilla lärdomstaden i löjlig förnämhet sluter sig inom sig själf och går sin. Vi kommo dit med frisk vilja och stark verksamhetshåg, och vi foro därifrån med sinnet nedtyngdt, hågen slapp och arbetskraften hämmad, utan spänstighet, blaserade, lefnadströtta, lämpliga till ämbetsmannamaskiner, men icke till människor. Och i förvetet barnahögmod hade vi lärt oss att skratta åt alt mellan himmel och jord.
Parodien är det nu lefvande Upsalas enda berättigade stolthet, sedan originaliteten trampats till döds af odågorna och småsinnet. Och dock är parodien ett lifstecken, som visar, att de dolda krafter, som en gång skola beherska verlden, arbeta äfven där. Ty det var genom Mefistofeles, som Faust lärde känna sig själf.
Upsala, Upsala. Du bär ansvaret för en hel generations snedvridna ungdomslif. Du bär det ej ensamt, men din andel af ansvaret är så dryg, att studentsångerna borde förstummas och bravoropen tystna af sig själfva, när deras eko återstudsar från dina vetenskapliga fängelsemurar med deras skumma, ungdomsförkväfvande medeltidshvalf, Upsala, Upsala. Högt uppe på den grundmurade backen ligger den gamla domen och sträcker tafatt sina stympade torn mot himmelen, dit de peka, ej längre som fordom segervisst och stolt, utan med slöa, trubbiga spetsar, som aldrig mäkta att visa en människas aning vägen. Låt kyrkan repareras, låt den putsas upp. Aldrig skall orgeln ljuda som förr, aldrig skola troende människor som fordom knäböja på golfvets nötta stenplattor. Ty aldrig, aldrig mer skola vetenskapens tempelgårdar ödmjukt sluta ring, med kyrkan till medelpunkt.
Där ligga de nu som öfvergifna, tomma kråknästen, ödsliga och klumpiga, dessa låga salar, i hvilka själen blef alt mera arm, tanken alt mindre djärf, modet alt mera tamt. I en halfcirkel sluta de sig kring den gamla kyrkan som hennes skröpliga ålders hedersvakt, och i de mörka salarna lägger sig dammet tjockt, medan solen förgäfves sträfvar att lysa in genom de låga fönstren.
Och när midnattsklockans tolf dofva slag förklingat, och Pelle i tornet ropat åt alla väderstrecken, och när det blifvit så tyst, att man nästan frestas drömma, att midnattstimman aldrig skall bytas i dag, då stiger en åldrig tomte med röd lufva och grått skägg upp i torngluggen och sätter sig fundersamt i en vinkel af muren, där det inte drar. Hans blick är skelande dyster, och det gråa skägget täcker hans mun, så att man icke ser något leende, ej en min — bara för grått, tofvigt, igenväxt skägg.
Och i mörkret där nere vid tornets fot smyger en smärt figur med fjädrad barett och röda benkläder, som blänka under den mörka kappan. Han halar sig sakta uppför åskledaren och sätter sig grensle öfver torngluggens kant midt emot tomten.
— God morgon, tomte, säger han.
Och tomten nickar, utan att en min rör sig i hans liflösa ansigte.
— Det är tråkigt här i sta’n, säger Mefistofeles. På fem hundra år har här inte funnits någon Faust, som man kunnat få att längta efter lifvets härlighet. Bara Wagner och Wagner och Wagner i oändlighet.
— Ja, hvad fan hade du här att göra? brummar tomten.
— När man förstört sina bästa år på att kämpa mot de mäktige, säger Mefistofeles, så får man sympati för ungdomen. Men ungdomen förstår mig inte. Vet du, hvad de ökena med sina välsignade hvita mössor och tomma skallar nu ha hittat på?
— Nej, det vet jag inte, säger tomten, och inte rör det mig häller. Det blir, som det är i alla fall. Det blir, som det är.
Och tomten nickade långsamt.
— Jo, de påstå, att jag sitter i konsistorium, och att Äolus står här utanför och väntar, och att det är därför det blåser utanför alla domkyrkor. Men jag sitter inte i konsistorium jag, det är just felet det.
— Det fattades bara det, brummade tomten.
— Men vänta mig, säger Mefistofeles och slår kappan tillbaka, så att det röda bröstet glänser i mörkret, vänta mig. Jag kommer nog dit, hvad det lider.
Tomten bara skakar på hufvudet:
— Det blir, som det är, säger han. Det blir, som det är.
Och den gamla tidens tomte fryser och drar igen rocken och tittar snedt på Mefistofeles, som han inte kan begripa.
Och så sitta de där och munhuggas i mörkret, och ingen ser dem, inte ens torn-Pelle, som tutar ut öfver deras hufvuden en gång i kvarten.
Men då börjar det att röra sig där nere, och midt emot tornet komma arbetarne fram med verktyg i händerna, och de gå till dagens arbete, och de rifva och rifva på ett stort gammalt hus, som ligger på en backe midt emot tornets glugg.
Och de säga till hvarandra:
— Här skall den nya universitetsbygnaden stå.
Och Mefistofeles ler och slår på sin värja, och baretten sitter käckt på hans kloka hufvud:
— Hvad säger du om det, gamla mullvad? Hvad säger du om det? Det nya universitetshuset.
— Det blir, som det är, säger tomten. Det blir, som det är. Tror du, att den gamla anden dör, för att de gamla bygnaderna falla. Nej, du förbannade slughufvud, den gången var du för naiv. Nej, du, när de gamla bygnaderna falla, då flyttar jag in i den nya. För det är meningen, ska jag säga dig.
Och tomten rätade upp sig ur sin sammankrupna ställning.
— Här är det jag, som styr öfver människorna.
Och Mefistofeles skrattar åt tomten, skrattar, så att fjädrarne på den lätta baretten darra i morgonglansen, och han stiger långsamt med ena foten utanför torngluggen och snuddar vid åskledaren. Men innan han glider ned, ropar han åt den andre:
— Gör det, du gamla skurk, gör det. För är det meningen, så blir det så också. Alt, som skall ske, det sker. Jag har väntat på, att de här gamla rucklen skulle slopas. Och nu slopas de. Jag kan vänta på det andra också. Om några år är det inte så nytt längre. Och min dag kommer. Den kommer. Prometeus, Prometeus! Känner du honom? Det är en slägting till mig.
Mefistofeles skrattar igen, och det ligger en triumferande segeraning i skrattet.
Och han glider ned och är borta, och tomten försvinner i tornets glugg.
Skuggorna försvinna för solen. Ty dagen är inne, och i morgonens gryning vaknar lifvet i den lilla staden, fabrikernas slammer, vagnarnas rassel, människors glada sorl. Och röster ljuda nere på gatorna, fönstren i bygningarna slås upp, och människoanleten titta ut. Röken hvirflar upp ur hundratals skorstenar, vid järnvägstationen står lokomotivet och kastar stötar af stenkolsrök upp i den klara luften. Pipan ger ifrån sig en lång, skärande hvissling, och fram mot de vida fälten rasslar tåget mellan fabrikernas långa skorstenar, som år från år blifva alt flere och flere.
Och på alt detta lyser solen klart och varmt i väntan på den dag, då det inte längre skall finnas några tomtar på jorden.
Men tomten ser det ej, ty han älskar icke dagen. Han ser det ej, ty han känner icke dagsljuset, som han fruktar. Och därför älskar han i stället, som ugglan, nattens skymmande mörker, för hvilket dagens fåglar fly. Och han skall dö, när han får veta, att natten är till för att gifva rum åt dagen.
Men Mefistofeles vet det, och när han är ensam, skrattar han inte.