Erik Grane/VII.

←  VI.

Erik Grane av Gustaf af Geijerstam (1858-1909) VII.

VIII.  →

VII.

När det blott är ett par dagar kvar till julaftonen, när man ej kan gå på besök i en bekant familj utan att stöta på skurmadamer, julgran och bakbullar, när gatorna vimla af köplystna och glada människor med paket i händerna och löjen på läpparna, och när det så lidit mot eftermiddagen och börjat bli mörkt, och man gått hem och satt sig till hvila en stund med ryggen lutad mot gungstolens spjälor, då stiga minnena upp inom en, som bubblorna stiga upp ur dödt, stillastående vatten, och då breder sig liksom ett töcken ut öfver tankarnas oroliga flygt, och man känner sig så främmande och illa till mods i ett studentrum, hvilket står för en med intrycket af de vanliga dagarnas arbetstyngda enahanda. Och är man då 21 år och därtill en smula fantast, så kan man till och med försjunka i melankoliska fanatsier, som efteråt kunna te sig komiska nog, ja, man kan rent af förfalla till att skrifva vers, hvilka hafva till utgångspunkt, att den olycklige skalden är ensam, ensam i hela verlden, öfvergifven och hemlös, utan huld och skydd.

Grane hade efter sitt besök hos professorn skrifvit hem, och på de sista två månaderna hade han fått mer än ett bref hemifrån. De hade alla varit vänliga, och han var altid glad, när de kommo. Men ändå störde de honom i hans arbete, upprörde hans tankegång, bragte honom ofta för en hel dag aldeles ur fattningen. Ty midt ibland all vänlighet gömde de altid en brodd af bitterhet, som satt kvar i minnet länge efter det att de vänliga orden voro glömda. Och han, som bäst af alt tyckte sig behöfva lugn, lugn för att finna … ja, hvad? Någon hade en gång skrifvit till honom om att »finna sitt eget väsens melodi», och han hade då tyckt, att det lät vackert och var vackert. Men å andra sidan syntes det honom för lätt och luftigt, och på sätt och vis också för litet. Men någonting i den vägen var det väl i alla fall, han sträfvade efter.

Nu var det inte fritt, att brefven från hemmet nästan retade honom. Ty alla innehöllo de dessa fromma ord och önskningar, som bragte honom i harnesk och framlockade hans motsägelseanda. Hans egna bref till hemmet blefvo verkliga små afhandlingar, och detta både irriterade och tröttade honom. Inte var det sådant, som skulle utgöra föreningsbandet mellan föräldrar och barn.

En underlig, formlös längtan fylde honom, en längtan efter att få sitta i ett ljust rum och känna trefnaden omkring sig, efter att höra vänliga ord, att få gladas åt andras tankar, medan han visste, att andra gladdes åt hans. Villrådig stod han vid fönstret och såg länge ut öfver den lilla trädgården midt öfver gatan, där sparfvarna längesedan flytt för skymningen, och där snön låg tät på äppleträdens nakna grenar.

Då kom han med ens att tänka på Schultz. Schultz och han hade ju varit vänner alt sedan skoltiden. Det fans något så egendomligt hos Schultz, som altid väckt hans sympati. Han var en tyst, fantasirik, dämpad natur med en nästan kvinligt vek känslighet. Dessutom hade Grane alltid haft intrycket af, att Schultz hörde till dem, som ej förstå konsten att sparka sig fram i verlden. Han hade något i sitt väsen, som tydde på, att han skulle kunna lida utan att fördärfvas. Och detta öfvade stor dragningskraft på Granes mera egoistiska natur.

Han tog hastigt på sig öfverrocken och stoppade ett par cigarrer i fickan för att ha med sig, i händelse den andre ej skulle hafva några hemma. Ty i kväll skulle de ha det riktigt trefligt, ställa till med familjelif, röka och prata, så som man endast kan, när gardinerna äro neddragna, lampan är tänd, och intet arbete väntar.

Ute var det skymning. Tung och grå hängde himmelen öfver domkyrkotornens trubbiga spetsar och de gamla, krokiga byggnaderna, som ligga rundt omkring. En kort, kall vindstöt svepte då och då fram genom Sankt Eriks gränd, medan gaslyktan midt emot brunnen lyste matt. Vattnet vid kvarnfallet forsade häftigt fram under den tunna isskorpan, och i luften flögo glesa, isiga snöflingor.

Grane gick öfver Dombron och in i ett hus vid Sankt Pehrsgatan. Han kände en ordentlig fruktan för, att Schultz skulle vara utgången, och han gick för säkerhets skull in på gården och tittade upp åt fönstret. Nej, det lyste verkligen. Och med långa steg sprang han uppför trappan, knackade lätt på dörren och steg in.

Det brann i kakelugnen och Schultz stod framför brasan, medan han sakta makade om bränderna med eldgaffeln. Han såg så besynnerlig ut, att Grane tvekade och ett ögonblick blef stående vid dörren.

— Stör jag dig?

— Nej, för ingen del.

Grane tog af sig öfverrocken och lade den på sängen. Schultz började under tystnad att gå fram och tillbaka på golfvet.

— Hur är det med dig? sade Grane till sist. Har det händt något?

— Nej, det har det visst inte.

Grane tyckte, att Schultz såg förlägen ut. Och när vännen gick förbi sitt klädskåp, tittade han bakom det, och hans läpp krusades.

— Ja, det är inte värdt att hymla längre. Kom fram du.

En liten, smal flicka med ett par gråa, spelande ögon, kattaktigt mjuka rörelser och enkel, snygg toalett kom fram bakom skåpet.

Grane var, som nämdt, ett undantagsfenomen i dylika frågor, och han studsade därför. En flicka hos Schultz! Schultz, som han trott stå så högt …

Han var nervös och skulle hälst velat gå sin väg. Han kände, hur blodet sjöd inom honom, han blef aldeles matt i knävecken, och han bugade sig tafatt.

— God afton.

Flickan neg, slog blixtsnabbt upp ett par snåla ögon, hvilka liksom värderade honom, och slog lika plötsligt ned dem igen.

Schultz skrattade.

— Nå, vill ni inte slå er ner framför brasan och prata en stund. Tag af dig kappan du, sade han för flickans räkning.

— Tack, snälla Artur, men jag skall ändå gå snart.

— Åh, se så. Gör dig inte till nu.

Och han knäppte ogeneradt af henne kappan, tog henne om lifvet och drog henne ned på en stol, — Vill du ha en cigarrett?

— Tack, lilla grisen.

Hon tände, kastade sig själfsvåldigt tillbaka i stolen och värmde fötterna mot elden, medan hon hela tiden från sidan iakttog Grane, som hade satt sig i soffan, för att vännen ej skulle kunna se, hur blodet kom och gick på hans finhylta ansigte.

Han var i en orolig sinnesstämning, gommen var torr, och glasen på pince-nezen blefvo immiga. Som genom ett töcken såg han rummet, däri han setat så ofta, det höga fönstret med den mörkblå rullgardinen, bokhyllan med sina oinbundna, noggrant ordnade böcker, den brunsitsiga länsstolen, i hvilken flickan nu satt, och den blågråa kakelugnen, i hvilken glöden brunno med små blåa, fladdrande lågor. Så sutto de en god stund. Ibland böjde sig Schultz fram emot flickan och hviskade något till henne. Plötsligt reste hon sig upp och kastade den utrökta cigaretten in bland glöden.

— Ne], nu får jag rakt lof att gå. Annars blir jag olycklig för mamma. När får jag se dig igen, lilla grisen?

»Lilla grisen», det är uttrycket, tänkte Grane. Och han undrade, hur det skulle kännas, om någon kallade honom för »lilla grisen».

Han reste sig upp för att taga henne i hand och säga farväl samt gjorde ett klumpigt försök att taga henne om lifvet. Hon vred sig behändigt undan hans tag, skrattade med ett lågt, välljudande litet skratt och trampade honom i det samma på foten, så att hennes knä rörde vid hans ben.

— Förlåt, sade hon med näpen, tillgjord stämma.

Schultz betraktade dem med ett eget leende och följde sedan flickan ut i förstugan. Där dröjde de en god stund, och Grane hörde genom den stängda dörren, hur de hviskade och skrattade. En gång tyckte han sig uppfånga ljudet af en kyss.

Hela hans kropp var feberhet, och hans tinningar bultade.

Schultz kom in. Han satte sig tyst vid elden igen och rökte utan att säga ett ord. När han slutat sin cigarr, kastade han den bland glöden och lutade hufvudet mot handen. Därpå sade han, utan att se på Grane:

— Ar det möjligt, att du aldrig …?

Grane for till. Han satt just och tänkte på det samma. Hur är det möjligt, att jag aldrig …?

Men det låg en så djup smärta i vännens röst, att han kände sig orolig.

— Nej, sade han med osäker stämma. Jag har aldrig … Aldrig i mitt lif. Men jag vet inte, hur länge det kan räcka, tillade han kort.

— Hur gammal är du? sade Schultz efter en stund.

— Tjuguett år.

— Hm.

Schultz reste sig, flyttade stolen från kakelugnen och satte sig lugnt midt emot Grane.

— Du är idealist, sade han, men utan en skymt af ironi. Jag känner till det där. Jag har varit så själf.

Grane log förläget, tog en pappersknif från bordet och förde den häftigt upp och ned mellan fingrarna. Det var, som om rörelsen lugnat honom.

— Det är eget, sade han. Men vid alt, som jag älskar och tror på i lifvet, så möter mig städse samma svar från andra: »Jag känner till det där. Jag har varit likadan själf». Och du vet, att jag ej velat, ej kunnat lefva tillsammans med lösa kvinnor. Så ofta jag talat härom med någon, har man gifvit mig detta svar. Ibland tror jag också, att svaret är berättigadt. Ty det fins mycket, som man känner sig polemisk emot med orätt, därför att man ej lärt sig att se sakerna rätt, mycket, som man måste lära sig, att det måste ske, äfven om det svider. Men felet är, att detta svar kan begagnas i alla väder. En tjuf kan också säga åt en, som är antipatisk mot stöld: »ja, jag känner till det där. Jag har varit likadan själf. Det var en tid, när jag tänkte som du». — Och hvilken fähund som hälst kan upprepa det om sitt föregående och åberopa sitt felsteg som en i lifvet vunnen erfarenhet, hvilken bör lära en annan att icke tro sig säker. Jag menar … Det är så svårt att afgöra, när detta svar innehåller en lärdom eller en brutalitet.

— Sant. Men i en fråga som denna betyder det väl något, om svaret kan afgifvas af det jämförelsevis stora flertalet. Och i fråga om könsumgänget har hvarje menniska ett votum att afgifva.

— Ja, majoriteten skall ju afgöra.

Grane fick en min af lillgammal ironi.

— Bah. Citat af Ibsen eller af någon annan, sade Schultz, och hans läppar slöto sig hårdt med en liten smackning mot hvarandra. Hvart tror du man kommer med citat, när det gäller att reda sig i lifvet? Ja, låt oss inte komma in på kvinnofrågan och talet om alla de olyckliga kvinnor, som lida för männens missgärningar. Jag känner till alt det där, och det är ju ej första gången vi tala om den här saken. Men det är något, som frapperat mig. Har du inte lagt märke till det? Att man inte kan beröra denna fråga i ett sällskap af unga män mellan tjugu och tjugutre år, utan att alla förstummas. Man märker ryckningar i deras ansigten, och ett drag af oändlig sorg har jag mer än en gång tyckt mig läsa i mångens ansigte. Du kan vara viss om, att inom ett par år skall literaturen vara full af denna fråga. Början är redan gjord, men mera kommer. Men inte är frågan afgjord med, att man helt sonika proponerar könens likställighet. Det är ungefär lika dumt att föreslå almän sedlighet som almän osedlighet.

— Tror du då, att tillståndet altid skall förbli sig likt? Då vore lifvet eländigt, ja, värre än så.

Granes röst lät sorgsen. Han bet häftigt i pappersknifvens blad, och det darrade tårar i hans ögon.

— Nej, för ingen del, sade Schultz, och hans ögon glimmade varmt mot Grane, för ingen del. Jag tror också, att man genom en stor, långsamt gående sedlighetssträfvan småningom skall komma fram till denna likställighet. Det är mycket, som talar däremot. Men ännu tror jag därpå. — Lyckligtvis, tillade han med ett underligt leende.

Han teg en stund och fortsatte därefter:

— Men ser du, det är en sak man glömmer, när man talar om detta. Och man glömmer den kanske egentligast derför, att man ej törs tala om den. Vi ha blifvit så fina, så ästetiska, så ömsinta och känsliga. Gudbevars. Men det är något, som skall behandlas först, innan man kommer och predikar sedlighet så där hux flux i största almänhet.

Grane ryste till. Som en dallring gick genom hans nerver en snabb aning. Han såg ej tydligt, och med onaturligt säker röst frågade han;

— Hvad menar du?

Deu andre såg ned och svarade lågt:

— Gossesynderna, … det där, som man inte törs tala om …

Grane släppte pappersknifven utan att veta om det. Den föll med en smäll till golfvet, och Schultz såg upp. Grane satt blek och stirrade medvetslöst mot lampskenet. Det var första gången, som han hört någon tala på detta sätt.

Schultz reste sig upp och gick fram till Grane. Det kvinligt känsliga och deltagande, som fans i hans väsen, trädde fram i själfva den åtbörd, med hvilken han lade sin hand på vännens arm. Han resonnerade icke längre, han talade till en människa i nöd, som behöfde honom:

— Förlåt mig. Har jag förolämpat dig?

Grane skakade på hufvudet.

— Stackars min vän.

Rösten lät mild och vek som från ett barn, och Grane kände, hur vännens fingrar krampaktigt grepo om hans arm. Därpå släppte Schultz sitt tag och gick i tankar fram och tillbaka i rummet.

Det blef en lång tystnad, under hvilken glöden slocknade i kakelugnen, utan att någon tänkte på att skjuta spjället. Slutligen sade Grane med en stämma, som kämpade med gråten:

— Det värsta är, att man under den tiden inte har någon att förtro sig åt.

Schultz stannade och svarade torrt, men med en harm, som stod märkvärdigt nära hat;

— Det är föräldrarnes fel och inte vårt.

— Ja, sade Grane långsamt, åtminstone ibland. Jag kan gärna berätta dig om mig själf, tillade han skyggt, om du bryr dig om det. Jag vet inte, men jag skulle känna det som en lättnad att få tala.

Schultz satte sig.

— Jag har hört samma saga från så många, sade han. Kan du säga mig, om det fins något särskildt hos mig, som ger folk lust att anförtro sig åt mig? Jag har börjat på att tro det ibland.

— Jag vet inte, sade Grane dröjande.

De tego igen.

Nå, sade Schultz efter en stund.

— Du känner mina förhållanden, började Grane. Han talade stötvis, det lät liksom afhugget. Min far är en gammal Boströmianare och var visst juvenal här i Upsala. Han har ingenting emot litet fritänkeri, blott det inte går öfver en viss gräns. Egentligen tror jag, att om han i sin ungdom behöft arbeta, skulle vi nu vara bättre vänner. Ja, du förstår. Jag håller nog af honom. Men något mer har det aldrig varit oss emellan.

— Det är också bland de saker, man drömmer sig, insköt Schultz. Jag känner till det där. Jag har varit likadan.

— Kanske, sade Grane. Nåja. Min mor är alvarsam pietist. Jag har ibland haft den egenkära tron att det är af henne jag ärft egenskapen att ej kunna slå mig till ro med halfheter. Jag har hållit gränslöst af henne, och jag gör det än. Men du kan förstå, att nu glida vi altmer ifrån hvarandra. Hon förstår inte mig. Och jag förstår nog henne, men jag kan inte tala med henne om någonting numera, utan att hon kommer in på det religiösa, och då vill jag hälst tiga för att slippa dispyt, som är gagnlös. Men jag kan aldrig. Och då blir det uppträden … ja … som äro pinsamma, för att de ideligen upprepas, för att de äro så ändamålslösa, och för att de gifva bitterhet och ett slags egendomlig antipati som resultat. Det var emellertid min mor, som uppfostrade mig. Ty min far anser det vara kvinnans särskilda kall att uppfostra barn. Och det är mycket bra för honom. Min mor gjorde mig isynnerhet ytterligt samvetsgrann. Hon lärde mig att aldrig ljuga, och hon frågade mig om alting, och alting skulle jag svara på. Jag mins, att när jag hade sagt något, kunde jag ibland gå hela dagen och plåga mig med att utleta, om jag sagt riktigt sanning, om det inte fans en liten liten smula tvetydighet i mina ord angående den allra betydelselösaste sak. Och då kunde jag komma till mamma och bekänna med tårar i ögonen, att jag hade visst inte sagt riktigt sanning. Ty så och så hade jag sagt, och så och så var det. Och då fick mamma tårar i ögonen öfver att jag var så sanningskär, och kysste mig och bad mig alltid hålla mig till sanningen. Och då var jag så lycklig och kände mig så lätt om hjärtat, som om jag blifvit befriad från en tung börda. Det hade t. ex. blifvit upptäckt en gång, att jag svor. Och det blef en gräslig räfst, och pappa tog mig högtidligt in på sitt rum och lät mig knäppa ned byxorna och smorde upp mig med en lineal. Då var jag nio år, och afstraffningen, men isynnerhet förberedelserna gjorde djupt intryck på mig. Jag mins än i dag, hur jag efteråt satt på gården och såg på, hur trädgårdsmästaren krattade, i afsigt att efter vanan fördjupa mig i en af Coopers indianromaner, under det jag gjorde fåfänga försök att känna mig som vanligt. Jag tyckte, att alla människor föraktade mig. Ty när man nyss fått ris på bara ändalykten, är det litet svårt att drömma sig vara en ädel, friboren skogens son, som aldrig böjt sin nacke under de hvitas ok. Och det var min dröm på den tiden.

Grane hade omedvetet låtit sig dragas af själfva nöjet att berätta. Han skrattade, men fortsatte allvarsammare:

— Men hvad tror du mamma gjorde efter detta? Jo, hvarenda kväll, när hon läste aftonbön med mig, kom hon och frågade mig, om jag svurit under dagens lopp. Och jag bekände, att jag varit arg och hade sagt fan. Ja, jag hade läst i »Fältskärns berättelser» om en knekt, som brukade säga »Hjältemod», när han blef arg eller glad. Jag gick länge och funderade, om det var en svordom eller inte, och om jag i sista fallet inte skulle ha rätt att använda den. Jag begagnade uttrycket en gång på försök, men fick starka samvetskval och bekände det genast på kvällen, fick absolution och uppmanades att för säkerhets skull undvika äfven alt, som kunde komma att erinra om svordomar. Jag blef på detta sätt samvetsgrann, men det kom något sjukligt i denna samvetsgrannhet. Och dessutom har jag på senare tiden trott, att dylikt förstör barnsligheten och friskheten. Jag var också betydligt lillgammal och är det kanske än. Vid äldre år försvunno emellertid frågorna, samtidigt med att svordomarna tilltogo.

— Och, tillade han dröjande, jag har ändå min mor att tacka för så oändligt mycket, fast hon kanske altid kommer att känna sig undanskjuten. Ja. Och så var det en sak till. Jag fick ej, som jag ville, vara glad, ty min mor var så rädd för verlden och talade altid om verldens ondska. Och jag tyckte altid om verlden jag, som hvarje sundt barn gör. När jag var bortbjuden bland andra barn eller t. ex. ville åka skridskor på en söndag, så såg min mor altid, eller åtminstone ganska ofta, sorgsen ut och sade, att hon ville visst inte hindra mig. Jag fick göra, aldeles som jag ville o. s. v. Och med detta följde en tyngd, som gjorde mig rädd att tala om mina nöjen. Därför var jag också mest naturlig borta, och detta var det första, som drog mig ifrån hemmet.

Jag tror för resten, att min mor hade sina tankar riktade på det där, som vi nyss talade om, och hon varnade mig ofta för ungdomens förvillelser och talade om, att Gud ser mig, äfven när jag vore osedd af människor o. s. v. Och då menade hon nog detta. Men inte förstod jag det.

Och så blef jag sexton, sjutton år. Jag mins inte nu årtalen så precis. Och så kom detta, som jag ej hade en aning om. Och det kom utan några direkta tillskyndelser utifrån.

Det varade ungefär ett år. Och uppvaknandet vill jag inte tala om. Jag tyckte, jag var utstött från alla människor och jag grät och bad Gud. Det var då, jag hade en tid af religiositet, under hvilken jag gick i kyrkan och på bönemöten och höll långa hemliga bönestunder med sig själf. Men jag hade läst någonstans, att man ofta behöfver någon att förtro sig åt för att komma ur en synd. Och hvad tror du, jag gjorde? Jag gick till min far. Jag var samvetsgrann, ser du. Till min mor kunde jag inte gå, och jag hade en känsla af, att han borde förstå mig.

Jag ser ännu, hur han satt vid skrifbordet nedlutad öfver en kontorsbok. Jag var hemma på besök. Det var julen, innan jag blef student. Jag berättade det för honom, men jag darrade i hela min kropp af rörelse. Aldrig i mitt lif har jag haft en sådan känsla af ansvar, af ångest, af behof efter hjelp.

Grane steg upp ur soffan och stälde sig mitt emot den andre.

— Nå?

— Jo du, han såg på mig, vänligt och deltagande förstås. Och så sade han: du också. Stackars gosse.

Grane tog upp näsduken, snöt sig och hostade. Hans händer darrade.

— Men sedan talade han aldrig vid mig om saken. Aldrig. För mig var det sagdt, och för mig gälde det mer än lifvet. Jag vet inte, om han förstod mig eller ej. Jag hade trott, att af denna bekännelse skulle ett förtroendeförhållande inträda, som … Nåja.

Han slog ut med båda händerna, som om han sett ett tomrum framför sig.

— Det blef ingenting mer. Det var det alvarligaste närmande, jag någonsin försökt gent emot en människa. Och du kan vara säker på, att jag gjorde inte om det.

Hans röst lät skarp, och det lade sig två hårda linier omkring munnen, när han tryckte läpparna mot hvarandra.

I det samma hördes steg i trappan.

— Tack, sade Schultz hastigt och räckte honom handen. Jag ska en annan gång tala om … Men kom ihåg, att har man genomgått sådant, kan man ej kallas normal.

Det knackade på dörren. Grane satte sig plötsligt tillbaka i soffhörnet med en uppsyn, som han försökte göra så obesvärad som möjligt, och Schultz vände sig i väntan mot dörren.

Den inträdande var Norström, som kom, klädd i pelsmössa, och med öfverrocken hopknäppt ända upp till hakan, samt åtföljdes af en äldre student, hvilken Grane icke kände. Han stannade vid dörren för att ruska af sig snön, och som han hade den lyckliga gåfvan att altid tro sig vara välkommen, märkte han ingenting, utan steg ogeneradt fram och satte sig.

Den andre värmde först sina händer mot kakelugnen och presenterades sedan för Grane som kandidat Abrahamson.

— Snöar det? sade Schultz för att säga något.

— Jo något. Det började för en kvart sedan. Jag kommer för resten för att säga adjö åt er och få vara tillsammans med er i kväll. I morgon reser jag hem. Det är da’n före julafton i dag. Vet ni inte det?

Dagen före julafton! Ja, det var så sant det. Grane hade glömt bort det förut, och han erinrade sig plötsligt, hvad han tänkt på, när han stått och sett ut genom fönstret på trädgården med de nakna äppleträden, på hvilkas grenar snön låg hvit.

— Ja, julen är ju familjens högtid, sade kandidat Abrahamson med en trött min. Det blir nu femte året, som jag firar den i Upsala.

Grane betraktade honom nästan medlidsamt. Han trodde altid, att det låg så mycket under äfven ett det mest hvardagliga yttrande.

Kandidat Abrahamson hade ett par bruna, af snus något färgade mustascher, var för tillfället, som han själf skulle ha sagt »endast lindrigt rakad», samt bar slätkammadt hår, hvilket i nacken artade sig till en liten nätt måne. Han såg öfvervägande trött och slätkammad ut och rörde med en viss svårighet sina ben. När han blef student, omtalades han som mycket lofvande, det visste Grane. Men nu hade han varit i Upsala i åtta år, utan att hafva kommit öfver löftenas gräns. Det var därför, han anlagt ett stereotypt ironiskt leende, hvilket duperade de nykomna studenterna såsom tecken på intelligens och upphöjd verldsåskådning, samt en viss air af verldsman, hvilken duperade stadens borgare, som han brukade låna pengar af och i nödfall dricka toddy med.

— Att du inte har rest förr? sade Grane plötsligt.

— Nej, det aktar jag mig nog för, svarade Norström. Det fins ingenting odrägligare än Stockholm dagarna före jul. Man har inte en vrå i hela huset, där man kan få vara i fred Mamma far fram och tillbaka i våningen som ett spöke med något hvitt bundet om hufvudet, och pappa är på dåligt humör, för att det går åt så mycket pengar. Hör nu, à propos, stannar ni här öfver julen?

— Ja.

— Fy fan, det måtte vara kusligt. Hör du Grane, du blir väl här nästa termin?

— Jag vet inte. Det beror på, hur länge jag kan stanna.

— Hur länge du kan? Hur så?

— Pengar, kära du.

— Ah, du kan väl låna?

Grane teg, och samtalet öfvergick snart till dagens Upsalaförhållanden.

— Har någon reda på skalden? sade kandidat Abrahamson slutligen. Jag har haft bref från honom i dag. Vill ni höra, hvad han skrifver?

— Hvem är skalden? sade Grane.

— Skalden? sade kandidat Abrahamson, som tydligen lade an på Grane, hvilket han för öfrigt gjorde med hvarje ny bekantskap. Det var Malmgren, vet jag. Var inte han studentkamrat till hr Grane?

— Joo. Kallas han för skalden?

— Jaa. Kandidat Abrahamson krökte sin läpp, så mycket det var honom möjligt. Skref bunkar med vers under skolpojkstiden. Fick pris i sällskapet »Amicitia», förtjuste pensionsflickorna; sa’ att han skulle bli författare, när han kom till Upsala; låg här i två år och väntade på den Lidnerska knäppen. Nu ligger han på kondition, stackarn, nå’n stans nere i Småland, och är ledsen, att den där knäppen inte knäppte. Jo, det var en idealist, ska jag säga. Men vill ni höra brefvet?

De andra nickade och Abrahamson började att med en släpande ton föredraga vännens bref.

Vän och broder! 

Det var i sanning glädjande för mig, att någon ihågkom …

— Jag skref till karlen för att få igen en bok, som han lånt af mig. Nå.

… en olycklig kamrat, därför »Tack» för din vänliga skrifvelse. Då man, som jag, är ensam och öfvergifven och måste strida mot lifvets alla vedervärdigheter och detta utan vapen, huru skall man då kunna hysa ens det ringaste hopp om seger?

Därför har jag ock lemnat från mig det sista af hopp och tro på en framtid eller på lycka och sällhet, om än drägliga. Skulle nu händelsevis någon enstaka glädjestråle förirra sig till mitt hjärta, så njuter jag visserligen däraf, ja, jag riktigt fråssar, men aldrig skulle jag tro därpå eller söka fånga den i tanke att häfta den för beständigt vid min person. O nej! Det vore ett altför dåraktigt försök och skulle äfven i sin tid bestraffas.

Mera en annan gång, om du orkar höra mig. Nu måste jag ned för att elda på min stofthydda, detta kadaver, man måste släpa på etc.

— Hvad tycks? Ar han inte sig lik? Ja, det är synd om pojken för resten.

Grane hade hela tiden känt sig irriterad mot de nykomna, och uppläsandet af detta bref syntes honom ett hjärtlöst hån.

— Jag träffade honom aldrig här, sade han. Men i skolan umgingos vi rätt ofta. Han skref inte så dåliga vers, tyckte jag.

— Om han hade skrifvit dåliga ändå, utbrast Schultz med sällsynt hetta, så kunde han kanske ha blifvit af med den sjukan efteråt och blifvit en karl. Nu gick han här och pjåkade med sig själf för alting. Hade han snufva, så bums kom det weltschmerz öfver honom. Var han lat, så hette det, att han inte var disponerad eller hade själslidande, eller hvad han kallade det. Fy fan. Och aldrig hade han pengar. Jag mins en gång, när jag, som då lefde på att informera, hade skaffat honom en pojke att läsa opp lexorna med. Så kom han opp till mig en e. m. och satt och hängde. Det hörde också till hans specialitet, att han aldrig ville gå sin väg när han kom in. »Har du inte pojken att läsa med i dag?» sa’ jag åt honom. Då sa’ han, att han inte var född att arbeta.

— Ja, det är de förbannade gymnasistföreningarna, sade kandidat Abrahamson.

— Ja, det är mer än så, sade Schultz, som kommit i farten. Det är något i hela vår skolbildning och alla våra universitetsförhållanden, som är fanken så egnadt att konstruera fram så’na där missfoster. Homunculusar. Hm! Det var en stor tanke af Göthe. Människor, gjorda med maskin. Det är lifvet, man behagar glömma, under det man går här och gräfvar ner sig i förlegad vetenskap och egenkära fantasier. Är ni inte trötta på Upsala ibland? Säg uppriktigt. Det gamla Upsala med alt det gråa, entoniga, banala och bredvid detta alt sitt skräfvel om ungdomens vår och ungdomens blomster. Fy för sju tusan.

Kandidat Abrahamson log trött och försökte se mefistofelisk ut.

— Fråga Malmgren, ska’ ni få höra, hur mycket vers han kan haspla ur sig om den saken.

Men Norström invände:

— Man arbetar mer nu i Upsala, och det är altid en god sak.

— Ja, man arbetar, ja. Men hur? Arbetar man med glädje och för att lära något? Nej, man arbetar tungt och trögt för att få examen och komma härifrån. Jag håller på min idé om homunculusar. Det är vi allihop.

— Du öfverdrifver.

Norström lade det ena benet öfver det andra och knäppte ihop sina händer med en liten knyck, som såg mycket säker ut.

Schultz skrattade för sig själf, utan att svara, på ett sätt, som retade Norström. Denne satt och såg förnärmad ut, men sade intet.

Kandidat Abrahamson såg på klockan.

— Skulle vi inte ha en bit mat och dricka en bägare med den här ynglingen, som skall resa?

— Jo, sade Schultz med en litet sarkastisk betoning. Det torde tiden kunna vara mogen för.

Norström såg fortfarande arg ut, men lugnade sig vid tanken på att få vara aftonens hjälte.

När de kommit ut och gingo genom de trånga gatorna, där snön nu föll i täta flingor, som blåsten dref upp i högar utmed husväggarna, kommo tankarna öfver Grane, och han tänkte först på hemmet. Men plötsligt tänkte han också på sig själf, och alt hvad han upplefvat denna eftermiddag. Historien om Malmgren hade gjort honom eftertänksam och väckt en underlig slags fruktan hos honom. Var det egentligen någon skilnad på »kallelsen», som han själf fantiserat om, och den där Lidnerska knäppen, som Abrahamson talat om? Han tänkte på, hvad det skulle bli af honom själf. När nu hans pengar togo slut, och han ej fick låna mer … Då måste han också ut på kondition. Om han nu också blefve så där — hvad skulle han kalla det — andligen maläten?

Han kände med välbehag, hur snön föll våt mot hans heta ansigte, och han stirrade ett ögonblick på flingorna, som svärmade om hvarandra i skenet från en gaslykta. Med ens kände han en ilning genom hela sin kropp, han kände något med en stickande värme snudda vid sitt ben, han såg ett par ögon, som blixtsnabbt slogos upp mot honom, och han hörde en liten medvetet näpen röst säga: »Förlåt», aldeles som om hon ville säga: jag skulle inte bli ond, om det vore ni, inte als …

I det samma grep Schultz hans arm och hviskade till honom:

— Känner du till Abrahamson?

— Nej. Inte als.

— Samma historia, kära du, som med Malmgren. Aldeles samma historia. Skilnaden är bara den, att han anlagt en mask af indifferent raljeri för att dölja sin åkomma. Ah, genisjukan är på modet i Upsala. Det är med honom aldeles som med brottslingar. Han kan inte tala om något annat än sitt brott.

De gingo in på gästis och slogo sig ned. Först var samtalet mera almänt, man talade om hemmet och jultiden. Gamla minnen döko fram. Stämningen blef varm, och alla afundades Norström, som fick fara hem. Endast Schultz satt tyst och log ibland för sig själf ett underligt leende, som Grane märkte, men inte förstod.

Emellertid hade kandidat Abrahamson hela tiden setat och betraktat ett ungt nygift par, som åt vid ett af de närmaste borden. Det var en landtbrukare i trakten med sin unga fru, hvilka sannolikt voro inne för att göra uppköp till helgen. Den unga frun satt med ryggen vänd emot sälskapet. Hon hade en vacker figur och nacke, små tjufpojkaktiga hårstrån spredo sig burrigt öfver den släta kragen, och hon lade ofta hufvudet på sned och böjde sig fram, när hon talade med sin man.

Abrahamson tömde en bräddad halfva och satt efter den betan länge tyst. Därefter lutade han sig fram mot bordet och sade i en alvarsam, hviskande ton:

— Det mänskliga lifvet är en förunderlig ting.

Norström skrattade:

— Jag tror, du är sentimental.

— Du ska’ inte skoja med, hvad jag säger. För det anstår dig inte mot en äldre landsman.

Han slog i en ters och höjde glaset:

— Hur nu herr Grane, kunde inte jag, som är äldre …

Brorskålen dracks, och Abrahamson såg sig omkring, som om han haft ett helt auditorium.

— Har ni aldrig älskat, pojkar? Säg mig det. Har ni aldrig älskat?

Alla nickade och sågo alvarliga ut. Jo, det hade de visst det.

— Ja, jag kunde tro det. Äfven jag i Arkadien har varit. Varit där länge.

— Och förgäfves också, sade Grane, som fåfängt försökte styra sin skrattlust.

— Förgäfves ja, sade Abrahamson. Det är altid förgäfves, när jag älskar. Men en gång har jag älskat; »fagert, brännande och brottsligt», tror jag en skald har sagt. Hvad är det här? Jag tror det är wienerschnitzel. Ja, då skall vi ha ett glas vin också och dricka för kärleken. För min ungdomskärlek. Kypare, ge mig en flaska champagne.

Abrahamson torkade sig med servietten om munnen, räckte ut tungan och smackade i förväntansfullt välbehag.

— Är du galen? Ska vi dricka champagne?

— Tyst pojkar, det rör er inte. För det är min champagne. Jag vill säga, att jag har också älskat. Ja, d. v. s. brottsligt var det inte. För det kan inte vara både brottsligt och förgäfves på en gång. Eller hur? Nå, så. Nej, brottsligt och förgäfves på en gång, det är omöjligt. Men brottsligt kunde det inte bli. Ty hon vet inte en gång af mina känslor. Nej, mina herrar, jag har aldrig sagt henne dem.

Champagnen kom in, och han slog i.

— Vill ni se min flamma, så sitter hon där. Han pekade på den unga frun.

— Och vill ni som jag, så ska vi ha serenad i kväll.

— Det är väl inte värdt ändå, sade Norström oroligt. Det blir så mycket nattsöl. Jag skall ju resa.

— Ja, då blir det inte nå’n serenad då. Det är också det samma. Alting är detsamma. Äfven jag har varit ung en gång, ska jag säga er, och tänkte bli någonting i verlden. Och alla sa’, att jag skulle bli något styft med tiden. Men det blef ingenting. Och därför sitter jag nu här och har min framtid bakom mig.

Han drack ur glaset, satte det framför sig och stirrade på bordduken.

— Det kom utaf supning och kortspel och fruntimmer. Man blir ett fä här i Upsala. Ta mig fan, är inte det säkert. Och får man vara här länge, så … Och därför vill jag dricka en skål för ungdomen, som är det skönaste i lifvet, fast den inte håller, hvad den lofvar, och fast jag nyss sa, att man håller för mycket tal för ungdomen här i stan. Eller var det inte jag, som sa’ det? Ja, då var det nå’n annan då. Det är detsamma. Men vi ska dricka för ungdomen, emedan lifvets blomma då ännu inte är så förbannadt utsprucken, och därför att blombladen då inte sitta så förbannade löst. Se’n trilla de af, det ena efter det andra, och så står man där och ser skallig ut. Ja, skål för ungdomen.

Och gaslågorna brunno med flämtande sken och kastade sin gula bjärta glans öfver bordens hvita dukar och ned i de halftömda glasen, i hvilka champagnens små perlor stego upp och ner. Det unga paret reste sig upp och gingo ut, hvilket föranledde Abrahamson att ännu en gång yrka på serenad. Men efter denna sista kraftansträngning sjönk han tillbaka mot stolens ryggstöd och sade inte ett ord mer. Hans ögon glänste af ett slags slö, fuktig glans, och hans ansigte strålade.

När de druckit kaffe och kommit ut på gatan hade det slutat att snöa, och månen lyste med kall, skarp glans, under det att molnen drefvo snabbt för den starka blåsten.

När de kommit ut till Drottninggatan, stannade sälskapet. Abrahamson stod stilla med händerna i fickorna. Han var synbart rörd, och han nickade upp och ned med hufvudet.

— Ar du ond på mig, Grane? sade han plötsligt med instälsam, litet sluddrig röst och lade händerna på dennes axlar. Du ska ta mig fan inte vara ond på mig. För i dag är jag full, men det gör ingenting. För det går öfver. Men du är en djäfla hygglig pojke, och du ska inte vara ond på mig.

Grane försäkrade att han inte var ond.

— Nå, då ska vi vara tillsammans.

Herre min gud, hvad den månen lyser,
Se hvilken glans utöfver land och stad.
Himlen är blå …

— Nej det är den inte. För idag är den grå. Men det är det samma. Då var den blå. Men i dag ska vi vara tillsammans. För i dag är det da’n före julafton. Nej, det är julafton är det, bara om en halftimme. Ska vi opp på slottsbacken och se på naturen, hvad? Och hälsa julen välkommen?

Norström förklarade, att han skulle gå hem. Han ville gå och lägga sig.

— Nå, gå hem och lägg dig då, vet jag. Men vi ska gå opp på slottsbacken, för det brukade jag göra i min ungdom. Adjö med dig, Norström. God jul.

— Det samma. Det samma.

Norström gick hem, men Schultz, Grane och Abrahamson började att arbeta sig fram genom snön för att komma upp på slottsbacken.

Backen är brant, och man skred framåt under tystnad.

När de kommit upp, stannade alla tre en stund och drogo andan. Därefter gingo de fram på sluttningen utanför hufvudfasaden.

Ett hvitt, ofantligt snöfält sträckte sig framför dem. Som en mörk krans af skog och höjder syntes omkring fältet, och under deras fötter låg den tysta staden med sina snöbetäckta tak och fladdrande gaslågor. Öfver det hela blänkte månljuset, som darrande och gnistrande föll öfver den hvita snön, öfver skogsrandens dunkla skuggor och hela det nät af gator och hus, som glimmade under dem. När skyarna skymde för månen, blef det mörkt, och breda slagskuggor föUo öfver de ljusskimrande fälten.

Länge stodo de tysta och sågo ut öfver nejden. Ruset hade förflyktigats under arbetet med att komma upp för backen, pratet hade dött som af blygsel. Abrahamson gäspade ibland och gnolade halfhögt:

Herre min Gud, hvad den månen lyser.

Men när ingen svarade honom, tände han en cigarr och försjönk i drömmerier.

Starkt och melodiskt slog klockan i domkyrkotornet tolf.

— God jul, sade Schultz, och tigande tryckte de unga männen hvarandras händer.

Schultz närmade sig Grane och sade halfhögt:

— Det här påminner mig om en fantasi, jag hade i min barndom. Jag kom ibland, när jag såg alt detta ödsliga, hvita, att tänka på, hur det skulle vara, om snön låge kvar för evigt, om den aldrig ginge bort igen, om våren aldrig komme, och människorna gingo där och hoppades och hoppades förgäfves. Tror du, att de någonsin skulle upphöra att hoppas? tillade han med en så egen betoning, att Grane ovilkorligen ryggade tillbaka.

— Hvad menar du?

Schultz fortfor feberaktigt, medan hans små, blåa ögon glänste. Han gjorde oupphörliga nervösa gester med den ena handen.

— Jag skall säga dig, att de skulle altid hoppas. De skulle aldrig kunna öfvertyga sig om, att snön skulle ligga där för evigt, äfven om det vore så, äfven om de visste, att det vore så. Och till barnbarns barnbarns barnbarn och ändå längre skulle sagan gå om gröna fält, som aldrig grönskade, och lösta floder, som aldrig runno. Ty man är ett fä, och man törs ej sätta sig in i det oundvikliga, att isen är evig. Om man inte vore så otroligt naiv i att hoppas, så … Det är för resten märkvärdigt med de där barnfantasierna. Jag var inte mer än fem år, när jag tänkte på det där. Hur kan man nu komma på en sådan idé, som att snön inte skulle gå bort? Ångesten för lifvet måtte ligga bra djupt i vårt slägte, när den kän taga sig uttryck i barnets fantasier.

Han tystnade, och Grane såg som en skugga glida fram på hans ansigte och stanna där. Han kände, som om vännen menat ännu mera, än han sade. Men han kom sig icke för att fråga efter den mening, som låg bakom orden.

— Nej, nu går vi hem och lägger oss, sade Abrahamson.

Och i det de gingo, fortsatte han:

— Det är ändå trefligt, när man får vara tillsammans med personer, som kunna njuta af naturen. Ty människorna äro små, som skalden säger, men naturen är stor. Jag tycker att kvällen har varit bra. Eller hvad tycker ni? Det är märkvärdigt med julafton. Gamla julafton. När den kommer, blir alting som förändradt, och man kommer att tänka på ett och annat. Det är fan, hvad man blir gammal, och hvad tiden går. Ja, godnatt med er pojkar. Jag bor här på Slottsgatan. Tycker ni som jag, så gör vi om det här i jul.

Grane och Schultz följdes tysta åt utför Drottninggatan.

Slutligen sade Grane:

— Hur är det med dig i dag? Jag tycker, du är så underlig.

Schultz förändrade inte en min.

— En annan gång ska jag kanske tala om någonting för dig. I dag kan jag inte.

Grane såg forskande på honom.

— När då?

— Det vet jag inte. Men fråga mig bara inte. Det går väl öfver, som alting här i verlden för resten.

De skildes hastigt, och Grane stod en stund och såg efter Schultz, till dess att han försvann öfver Dombron.

Hvad var det? Hvad kunde det vara? Han försökte draga sig till minnes, hvad Schultz sagt under aftonens lopp, och han förlorade sig i gissningar.

Men snart växte inom honom andra rörelser, andra tankar och känslor, som under hela aftonen liksom kommit och knackat på för att göra sig påminta. Nu var han inte i sälskap längre. Nu var han herre öfver sig själf. Långt i fjärran flydde de tankar, som han förut endast mödosamt hållit fast.

---