Erik Grane/VI.

←  V.

Erik Grane av Gustaf af Geijerstam (1858-1909) VI.

VII.  →

VI.

I den smala förstugan utanför entréen till de rum, i hvilka de skriftliga profven till den beryktade, fruktade, häcklade, försvarade och föraktade filosofie-kandidat-examen afläggas, stod en middag i början af December ett antal ynglingar och väntade.

— Har di inte slutat snart? frågade en gammal, skäggig teologicofilare, som just kom uppför trappan.

De tilltalade, som länge stått och väntat, som inbördes inte als kände hvarandra, emedan de hvar och en kommit upp för att mottaga någon särskild bekant från de stängda rummen, och som redan genom att vänta kommit i ett tillstånd af den mest fullständiga och hjälplösa resignation, svarade enstämmigt ett mumlande:

— Vet inte.

Den nykomne såg sig om, fann ingen bekant, sökte ett ledigt stycke vägg att stöda ryggen emot och försjönk snart i samma slöa likgiltighet. Man hörde blott ett tätt och ifrigt trampande med fötterna. Termometern visade —15°.

Dörren till entréen öppnades, och kursors slätrakade ansigte tittade ut.

— Herrarna får lof att vara litet tystare.

— Ja, men det är så sju helvetes kallt.

Kursor log diskret och angenämt berörd, som om han förnummit hemlandstoner.

— Det går inte an att störa dem därinne.

Granes röda ansigte stack upp ur hopen:

— Är inte eländet slut snart? Vet kursorn, om hr Hultin sitter kvar?

— Jo, det gör han. Men jag tyckte att han höll på med att vika ihop sina papper, när jag tittade i dörrn nyss.

— Nå, det var då faen så väl ändtligen.

Kursor försvann, och dörren stängdes ljudlöst.

Stampningarna fortsattes, men mera piano. En och annan sakta och kärleksfullt uttalad svordom uppsteg ur någon otålig ande såsom ett uttryck för den allmänna stämningen.

Ändtligen öppnades dörren, och Hultin kom ut, blek, med stora ögon, glansiga af nattvak, och svag i knävecken.

Grane trängde sig fram, högg honom under armen och drog honom med sig.

— Nå, hur har det gått?

— Ja, jag vet inte. Jag tror inte, det var så förbannadt. Men filosofien är ju mitt hufvudämne.

— Hvad skref du om? Var det bra ämnen?

Hultin talade kort och med en röst, som lät så ointresserad som möjligt.

— Den fan gaf oss inte mer än två ämnen att välja på, och bägge två var lika fåniga. Jag skref en utläggning af satsen: Probi Deo serviunt et serviendo perfectiores evadunt, betraktad ur antropologisk synpunkt.

Grane försökte se ut, som om han begrep. Det omnämnda ämnet föreföll honom djupsinnigt.

— Jag kunde ha fått behandla det från Spinozas synpunkt också, fortfor Hultin, om jag hade velat. Men det ville jag inte.

— Åh, sade Grane och rafsade i hjärnan ihop, hvad han visste om Spinoza.

I detsamma flög något af det humoristiska löjet öfver Hultins anletsdrag.

— Där kommer Lars Johan, sade han och visade på en fräknig, tjock ung man med rödt helskägg, som kom långsamt vaggande fram utefter trottoaren. Se på hans bakdel bara. Det är det mest substantiela, som fins i verlden. Se hvilket olympiskt lugn, som tronar på hans panna. Jag sa’ åt honom det där härom da’n nere på nation.Och då blef han arg och sa’: »Angår det dig, det», sa’ han. Lars Johan är inte styf i argumenterna, som du vet.

— God dag Lars Johan, sade Hultin till den omtalade, som nu var midt framför dem.

— God dag, sade denne, med säflig och grötig stämma. Är ni ute och går?

— Du ska gratulera Hultin, sade Grane. Han har skrifvit filosofi i dag.

— Har du skrifvit filosofi? Är du galen?

Hultin skrattade sitt hårda skrockande skratt:

— Ja, inte är det långt ifrån.

Lars Johan eller Lehman, som han egentligen hette, stod en lång stund och vägde på benen, innan han svarade. Till sist frågade han:

— Tänker du ta examen nu i jul då?

— Ja visst, efter jag går upp i skrifningarna.

— Det var fan i helvete.

De ändrade skrattade. Och Lars Johan teg en stund igen.

— Hvart ska ni gå nu?

— Vi ska och äta middag på gästis.

— Det var djäfveln så gentilt.

— Ah, du kan gärna gå med.

— Jag har så jäkla ondt om pengar. Kan man äta där för krischan?

— Jo, det kan du visst det. Kom nu bara.

Alla tre följdes åt in på gästis och satte sig vid ett bord, som stod litet för sig i ett hörn.

— Hvad har du skrifvit om? sade Lars Johan, sedan de satt sig ner och fått in soppan. Han hade ännu ej hemtat sig från sin förvåning, öfver att den andre befattade sig med filosofi.

Hultin läste upp ämnet för honom.

— Det var fan, sade Lars Johan och blef tyst för en lång stund, medan han åt ur sin talrik med juliensoppa.

— När den var slut, sade han med en fundersam min, som om han begrundat ett djupsinnigt problem:

— Det måtte vara djäklarne så svårt att skrifva filosofi.

— Åh, hur så? sade Hultin, som ville ägga den andre att resonera.

— Jo, för jag har försökt med en bok, som hette Grundlinier, och som var helvetes tjock och tätt tryckt. Men det var lögn i faen. Jag förstod inte ett ord. Det var, när jag läste på kandidaten. Då tänkte jag, att det var inte värdt och hålla på längre med det, utan då skulle jag ta prillan! För hofrätten kan en ta på sex år och se’n komma ut på landet som notarie.

— Jag vet dem, som tagit den på tre, insköt Grane.

— Ja, men jag vill inte vara något kuriosum, svarade Lars Johan och strök sig om skägget, sedan han stoppat in en väldig portion paltbröd.

— Det är fan, hvad paltbröd och fläsk är godt, yttrade han.

— Du läser ju inte på hofrätten nu? sade Grane.

— Nej, jag läser på läkarn. Det var halft annat år, se’n jag läste på prillan. Där var det ju lika när. Den där förbannade filosofin skulle ju vara med där också vet jag.

— Nå, när tänker du bli färdig med medicine kandidaten? inföll Grane.

— Jag ska ta filen först, sade Lars Johan filosofiskt. Jag har inte brådtom. Jag trifs bra här i sta’n, och jag är inte mer än 25 år än. Nästa termin tänker jag ta filen eller senast till hösten, och om jag se’n ligger på kandidaten en åtta år, så är jag ändå inte mer än 33, när jag kommer ifrån Upsala. Det är inte så helsikes mycket.

— Nej vars, sade Grane. Här fins de, som är både femtio och sextio, och de klaga öfver att den gamla stammen börjar gå ifrån dem. Nej. Det är visst inte för mycket.

Lars Johan såg snedt på Grane.

— Jag tror, ta mig fan, att du drifver med mig.

— Åh, hur kan du tro det? Men ska vi inte betala nu, så få vi dricka kaffe se’n?

— Tss. Kypare! Får vi betala.

— Tre halfva och en svagis, sade Lars Johan.

— Var så god och behåll. Han lemnade en krona.

— Det är djäfligt, med de där drickspengarna suckade Lars Johan.

När de kommit in på kafét, gick Lars Johan fram till disken, tog en pris ur den stora snusdosan, och snusande gick han långsamt fram till en soffa, i hvilken han med en djup suck slog sig ner.

Grane föreslog nu, att Hultin, innan det kom för mycket folk, skulle läsa upp hvad han skrifvit, så att de fingo höra det. Lars Johan tände sin cigarr och gjorde ansträngande förberedelser för att kunna följa med.

Och Hultin började.

Utredning från antropologisk teologisk ståndpunkt af satsen: probi Deo serviunt et serviendo prefectiores evadunt.

— Läs om det där igen, sade Lars Johan.

— Hultin läste det långsamt en gång till.

— Hvad betyder latinet? sade Lars Johan.

— De rättrådige tjäna Gud och gå därigenom längre i fullkomlighet.

— Det var fan, sade Lars Johan.

— Förstår du?

— Ja-a.

Hultin fortsatte:

— »För att klargöra denna sats fordras först ett klargörande af, hvad som menas med, att en människa arbetar på sin fullkomlighet, för att man må kunna tillse, huru vida människan ej just därigenom tjänar Gud.»

— Det är förbannadt bra skrifvet, sade Lars Johan och bestälde in en half punsch.

Hultin började igen.

— »Människans ändamål kan sägas vara att nå fullkomligheten. Nu mena vi i almänhet med en saks fullkomlighet, att den motsvarar sitt begrepp, och när vi säga, att den har en högre eller lägre grad af fullkomlighet, mena vi, att den mer eller mindre tydligt uttrycker detta sitt begrepp. Det samma måste då naturligtvis gälla om människan.»

— Ja, det är klart, sade Lars Johan med ovanlig liflighet.

— »Hon är såsom sådan fullkomlig, endast för så vidt hon aktuelt uttrycker sitt begrepp. Enligt sitt begrepp är människan ett medvetet och fritt handlande väsen. Detta måste således vara liennes ändamål, och något annat mål för hennes verksamhet kan omöjligt tänkas, emedan anden i sin sträfvan ej kan gå utom sig själf. Nu är människan ej endast medveten och fri, utan hennes medvetenhet och frihet framträda båda såsom ändliga: hennes medvetande är inskränkt, hon förnimmer blott successivt, och ju klarare hon förnimmer, desto trängre blir hennes synkrets; hennes handlande är också inskränkt: hon är alltid relativt ofri i sin verksamhet.»

Hultin höll inne ett ögonblick för att läska sig med några bloss af cigarren samt ett halft glas punsch.

— Förstår du? sade han till Lars Johan.

— Jo-o, sade denne något långsammare. Jag tror, jag förstår. Men det var ett ord, jag inte begrep. Såsom sådan? Hvad menas med det?

— Det gör det samma.

— Jaså. Ja gå på då.

— »Skall hon då», fortsatte Hultin igen, »kunna sägas arbeta på sin fullkomlighet, måste detta arbete bestå negative i aflägsnandet af alt, som gör henne till ett blott ofullkomligt uttryck af hennes begrepp, positive i förverkligandet af detta begrepp.»

— Är det nå’n skilnad på det? sade Lars Johan.

— Nej, det är bara olika synpunkter.

— Jaså.

— »Hon måste aflägsna all dunkelhet i sitt förnimmande och all ofrihet vid sitt handlande och sträfva till klarhet i medvetandet och frihet i handlandet. Men emedan i almänhet intet utifrån införes i anden, så kan detta tydligen ej betyda annat än, att människans ändamål är att till verklighet bringa, hvad som redan förut till möjligheten fans.

»Besinna vi nu, att anden i allmänhet ej förnimmer annat än förnimmelser, hvilket då också gäller om den gudomlige anden, samt att den gudomlige anden nödvändigt måste förnimma alting sant och fullkomligt, då blir det oss klart, att också människan måste vara en förnimmelse af den gudomlige anden och då också förnimmas i sin sanning eller just till sitt begrepp. För så vidt människans begrepp uttrycker just hennes fullkomlighet, och för så vidt hon arbetar för att motsvara detta begrepp, blir detta arbete i och med det samma ett arbete på att förverkliga en tanke i Guds eviga tänkande. Rikta vi så vår tanke därpå att de ändliga andarna utgöra ett system af den gudomliga andens förnimmelser, i hvilka då, hvar och en för sig, den gudomliga andens medvetande ingår på samma sätt, som det mänskliga medvetandet är närvarande i hvar och en af dess förnimmelser, då blir människans sträfvan att till fullkomlighet utveckla sina inneboende anlag aldeles det samma som att förverkliga, hvad Platon kallade det gudaborna i människan och teologerna gudsbelätet; eller med andra ord, det blir religiositet, hvilket just är förverkligandet af den gudomliga andens eget lif i människan, då vi med religion i allmänhet förstå just detta lif.»

Lars Johan svettades.

— Förstår du inte det här? sade Hultin.

— Neej, svarade denne uppriktigt. Förstår du, sade han, vänd till Grane.

— Ja-a, jag tror nog …

— Det var fan i helvete.

— Det är strax slut nu, sade Hultin.

— »Men med religiositet mena vi just det samma som med uttrycket tjäna Gud. Religiositet är enligt det föregående ju också uttrycket för människans fullkomlighet, och när hon då vinner sin fullkomlighet, i och med att hon tjänar Gud, och omvändt tjänar Gud, i och med att hon arbetar på och därmed ock vinner fullkomlighet, så inses, att dessa båda uttryck förhålla sig till hvarandra som religiositet till sedlighet, d. v. s. de utgöra samma sak, betraktad från synpunkten af causa summa eller causa proxima. I ena fallet betraktar man människan såsom i sin verksamhet bestämd af Gud, i andra såsom bestämd af hennes egen förnuftiga natur, hvilka båda synpunkter blott för tanken kunna särskiljas, men i verkligheten sammanfalla, enär det förnuftiga i hvarje fall ej kan vara mer än ett.»

— Tror du, att det duger? sade Hultin, vänd till Grane.

— Ja, visst duger det. Det här får du cum på. Åtminstone non sine.

Detta var Granes fullkomliga mening. Han tyckte verkligen, att detta var vishet och religion och dygd. För sig själf gick han hemligen och bar på vissa tvifvel angående den herskande filosofiens ofelbarhet. Men han trodde, att dessa tvifvel berodde på brister i hans egen uppfattning, hvilka med tiden skulle blifva afhjälpta. Dessutom ansågs det på denna tid, som ett bevis på dumhet att ej förstå tysk filosofi, och därför inbillade sig alla, att de förstodo den.

Lars Johan, som var mera naiv, höjde sitt punschglas, stötte det mot Hultins och sade med en ton af djupaste öfvertygelse:

— Du måtte alt vara en djäfvel i filosofin.

— Ja, men du förstod det ju inte.

— Det hörs nog ändå.

I det samma reste sig en ung man upp från ett bord i andra ändan af salen och gick fram till Hultin. Det var en ung karl af medelstorlek, vårdadt klädd, med små mustascher och ett egendomligt föraktligt löje, som kom och gick omkring hans läppar. Han hade tagit juridicofilen tidigt och ansågs som ett af Upsalas blifvande ljus.

Han hälsade på Hultin och frågade, hur det gått i skrifningen:

— Jaså, ni håller på med filosofi än, sade han med ett egendomligt leende. Det går snart öfver, ska jag säga er, gossar. Gramla Upsala är något på dekis, ska jag säga. Filosofin är dess sista falska vexel, som ännu har kurs. Men när förfalskningen blir upptäckt, så ska ni få se, hur Mefistolesbenen sticka fram under prestrocken. Jo, jo men.

Grane satt hela tiden och såg på Ling. Ett slags hvit fetma hade på sista tiden börjat lägga sig öfver dennes ansigte.

— Nå, unga sanningskämpe, sade Ling plötsligt till Grane. Du lär ha brucklat med en professor i teologi, du. Häm! Varit bjuden på té och talat religion. Proponerat en ny uppenbarelse, som skulle vara bättre än den gamla. Häm! Ja, gå på du, det blir du inte fet af.

— Hur vet du det? sade Grane kort. Han led altid af närgångenhet, men kunde aldrig hålla den på afstånd. Hvem har sagt, att jag har druckit té …?

— Äh. Det där lilla prestynglet Häggblom, vet jag, han som går omkring och funderar på, om han kan kallas för helgad än. Djäfla idiot. Häm. Han sa, att du har gläfst ur dig något, hvad det var, i den där helgonskaran. Men ser du, det går inte i Upsala. Jag känner Upsala jag.

Grane såg alvarsam ut. Det var just hans fel det, att han hade så svårt för att skämta öfver alvarsamma saker. Det kom sig till fyra sjundedelar af för stor entusiasm och till tre af ett slags sjuklighet, som höll honom fiendtlig mot verkligheten, därför att den ej motsvarade hans förväntningar.

— Hvad är det för en historia? sade Hultin nyfiket.

— Åh, det är ingenting … Du kan få höra det där en annan gång …

Grane såg gränlöst generad ut och och vägde nervöst upp och ned på stolen.

Ling skrattade kort och vände sig till Hultin.

— Nå, du ska bli filosof? Hva? Tänkare? Hähäm.

Hultin var upprymd öfver framgången och glad öfver kamraternas beröm. Visserligen skattade han icke de loford, han fått af Lars Johan synnerligen högt. Men enfin! Beröm är altid beröm.

Han svarade i skämtsam ton, hvarpå Ling än en gång gratulerade honom och gick tillbaka till sitt sälskap.

Hultin talade om sitt hem, hur han skulle komma och glädja gubben. »Gubben» var skollärare i en småstad, och Hultin var ende sonen.

— Se’n kommer jag väl hit igen om ett halfår eller så och börjar knoga på licentiaten, och är lyckan god, så slutar jag se’n som adjunkt och får sitta och resonnera filosofi med någon lektor, som läst grundlinierna, och teologi med presten. Om du visste, hvad gubben ska bli glad, fortfor han. Och mor min tar fram den gödda kalfven. Hon anser mig altid litet som förlorad son för filosofiens skull. Men hon lägger sig aldrig i, hvad jag tänker. Herre Gud. Hon skulle inte förstå ett ord, om jag talade med henne. Hvarför skulle jag då göra det?

Grane såg bort. Han kände afund vid vännens ord.

— Det är bra att kunna tiga, sade Gfrane och såg med afsigt frånvarande ut.

— Är det nå’n konst det? sade Hultin. Det skulle aldrig gå på annat sätt.

Skymningen hade sänkt sig ned öfver de gröna schaggsofforna, och under den brunpanelade läktaren var det mörkt.

— Reser du hem i jul? sade Hultin.

— Nej, sade Grane dröjande. Jag stannar alt här.

— Ah, hvarför det?

— Jag hinner inte min tentamen.

Grane satt förströdd och såg på, hur en kypare gick omkring och tände gaslågorna. Han tänkte på sitt hem och undrade, om föräldrarna anade verkliga skälet till hans uteblifvande. Han kunde ej resa hem. Han ville vara i ro. Han var trött på dessa olidliga dispyter utan uppehåll och utan resultat.

— Går vi nu? sade Grane till sist.

— Jo-o. Jag skulle på en liten vira kväll.

Lars Johan hade hela tiden setat tyst, öfverväldigad af den visdom han hört. Han reste sig långsamt och kom bredvid Grane, när de skulle gå ut.

Hvad han hviskade i Granes öra, när de passerade genom salen, vet man inte. Men så fort man efter denna dag kom att tala om Hultin, yttrade Lars Johan altid sin alvarliga åsigt om hans kunskaper:

— Han är en djäfvul i filosofin. Jag har hört hans afhandling. Det var sjelfva faen, hvad den var bra.

---