En liten glad och treflig visa,
Mitt herrskap! jag nu sjunga vill.
Den handla skall om lilla Lisa,
Som hör mitt ömma hjerta till.
Var kärleks ljufva månskens-stunder
Ha mången skönhets afund väckt —
»O! kärlek! jords och himmels under,
Gudomlighetens Andedrägt!»
Jag vill min lyras strängar spänna
Till högsta ton-art som jag vet.
Jag vill att verlden skall få känna
Elise i sin fullkomlighet.
Som dufvor kuttra vi tillsamman,
Och innan kort vårt bröllop står;
»Hon offret är, jag offerflamman,
Som präktigt emot himlen går.
Det är ej värdt att längre bida:
Ljud högt, min kärleks ömma drill.
»Det klappar i min venstra sida»,
Då hennes lof jag sjunga vill.
Min visa skall af lågor flamma
Och prässa mången ömhets tår —
Ni skall få se den med detsamma,
Så fort jag henne färdig får.
