Fången på slottet Zenda/Kapitel 17
| ← Kapitel 16: En förtvivlad plan |
|
Kapitel 18: Jag tränger in i kungens fängelse → |
XVII.
UNGE RUPERTS NATTLIGA FÖRSTRÖELSER
Natten inbröt vacker och klar. Jag hade önskat ett lika ruskigt väder, som gynnade min förra färd i vallgraven; men lyckan var mig denna gång icke bevågen. I alla fall beräknade jag, att genom att hålla mig tätt under muren och i dess skugga skulle jag kunna undgå att upptäckas från de fönster i slottet, som vette mot skådeplatsen för mina ansträngningar. Om de visiterade vallgraven, måste min plan misslyckas, men det trodde jag icke att de skulle göra. De hade betryggat Jakobs stege mot alla angrepp. Johan hade själv varit med och hjälpt till att fästa röret tätt intill murverket på undre sidan, så att det kunde lika litet röras ur stället underifrån som ovanifrån. Endast ett angrepp med sprängämnen eller ett långvarigt bearbetande med hackor kunde nu rubba det, och det buller, som skulle uppstå i båda fallen, gjorde dem otänkbara. Vilken skada kunde väl en person i vallgraven göra? Jag förlitade mig på, att Svarte Michael, om han gjorde sig den frågan, skulle svara ett tillitsfullt »ingen alls», Och även om Johan hade förrädiska avsikter, så kände han icke min plan, utan väntade otvivelaktigt att få se mig i spetsen för mina vänner utanför slottsporten. Där låg, som jag sade till Sapt, den verkliga faran.
»Och där», tillade jag, »skall ni vara. Är ni inte nöjd med det?»
Men han var icke nöjd; han skulle helst velat följa med mig, om jag icke bestämt hade vägrat det. En person kunde undgå att bli observerad, dubbla antalet mer än fördubblade risken; och då han ännu en gång vågade antyda, att mitt liv var för värdefullt, bad jag, som kände den hemliga tanke han höll fast vid, honom allvarligt att tiga och försäkrade hoenom, att såvida icke kungen överlevde denna natt, skulle icke heller jag göra det.
När klockan slog tolv, lämnade Sapts truppstyrka Tarlenheims slott och tog av till höger på föga besökta vägar och noga undvikande staden Zenda. Om allt ginge väl, skulle de omkring tre kvart på två vara framme vid Zendas slott. De skulle lämna sina hästar ett stycke från slottet och sedan smyga sig fram till porten och hålla sig färdiga, tills den öppnades. Om porten icke öppnades klockan två, skulle de skicka Fritz von Tarlenheim till andra sidan av slottet, där jag skulle vara honom till mötes, om jag vore vid liv, och överlägga med honom, om vi skulle storma slottet eller ej. Vore jag icke där, skulle de i största hast återvända till Tarlenheim, väcka marskalken och med en ansenlig styrka marschera mot Zenda. Ty vore jag icke där, hade jag blivit dödad, och jag visste, att kungen icke skulle förbli vid liv fem minuter efter det jag upphört att andas.
Jag måste nu lämna Sapt och hans vänner och berätta, hur jag själv gick till väga under den händelserika natten. Jag red ut på samma präktiga häst, som under natten efter kröningsdagen hade burit mig från jaktslottet tillbaka till Strelsau; jag var beväpnad med en revolver i sadelhölstret och med min värja. Jag var insvept i en stor kappa och bar under den en varm, tätt åtsittande ylletröja, vida knäbyxor, tjocka höga strumpor och smärtingsskor. Jag hade gnidit in hela kroppen med olja och förde med mig en stor fältflaska full med visky. Natten var varm, men jag skulle antagligen få uppehålla mig länge i vattnet, och det var därför nödvändigt att vidtaga alla försiktighetsmått mot köld; ty köld icke blott undergräver en mans mod, om han måste dö, utan verkar även nedsättande på hans viljekraft, om andra måste dö för hans hand, och skaffar honom slutligen reumatism, om det är Guds vilja, att han skall leva. Därjämte lindade jag kring kroppen ett långt och smalt men starkt tåg och glömde icke min stege.
Jag bröt upp efter Sapt och tog en kortare väg, som strök fram till vänster i stadens utkant, och vid halv ett-tiden var jag framme i skogsbrynet. Jag band hästen inne i en tät träddunge och lämnade revolvern kvar i sadelhölstret, då jag icke kunde ha någon nytta av den, varpå jag bärande min stege begav mig till kanten av vallgraven. Där lindade jag upp repet, band det säkert kring stammen av ett träd, som växte på kanten, och firade mig ned. Slottsuret slog tre kvart på ett, då jag kände vattnet under mig och började simma omkring borgtornet, skjutande stegen framför mig och hållande mig tätt intill muren. Under denna min färd kom jag till min gamla vän »Jakobs stege» och kände avsatsen under mig. Jag hukade mig ned i skydd av det stora röret — jag försökte rubba det men det var alldeles orörligt — och väntade. Jag erinrar mig, att min förhärskande känsla i detta ögonblick varken var oro för kungen eller längtan efter Flavia, utan endast ett häftigt begär att röka, vilket jag naturligtvis icke kunde tillfredsställa.
Vindbryggan var fortfarande på sin plats. Jag såg dess lätta, luftiga stomme ovanför mig ungefär trettio fot till höger om mig, där jag satt nedhukad med ryggen mot muren till kungens fängelse. Jag kunde urskilja ett fönster fem till sex fot från vindbryggan åt samma håll som jag och på ungefär samma höjd. Om Johan talade sanning, måste det tillhöra hertigens våning, och på andra sidan på motsvarande avstånd måste madame de Maubans fönster vara beläget. Kvinnor äro tanklösa och glömska varelser, men jag hoppades innerligt, att hon icke måtte glömma bort, att hon på slaget två skulle vara offer för ett brutalt överfall. Jag kände mig rätt förtjust över den roll jag hade bestämt åt min unge vän Rupert Hentzau; men så var jag också skyldig honom en minnesbeta, ty ännu värkte axeln, i vilken han med en djärvhet, som tycktes till hälften överskyla hans förräderi, hade sårat mig i alla mina vänners åsyn på terrassen i Tarlenheim.
Plötsligt syntes ljus i hertigens fönster. Luckorna voro icke för, och det inre av rummet blev delvis synligt för mig, då jag försiktigt höjde mig på tåspetsarna. Jag kunde på detta sätt se ett par fot innanför fönstret men var själv utanför ljuskretsen. Fönstret öppnades och någon tittade ut. Jag kände igen Antoinette de Maubans intagande gestalt, och ehuru hennes ansikte var i skuggan, avtecknade sig de fina konturerna av hennes huvud mot ljusskenet bakom henne. Jag kände stor lust att ropa ett sakta »kom ihåg!» men vågade ej, lyckligt nog, ty strax efteråt kom en man fram och ställde sig bredvid henne. Han försökte slå armen kring hennes liv, men genom en hastig rörelse undvek hon honom och stödde sig mot luckan, med profilen vänd mot mig. Jag gissade, att den nykomne var unge Rupert, och jag styrktes i min förmodan genom ett lågt skratt från honom, då han lutade sig fram och sträckte ut handen mot henne.
»Sakta, sakta», mumlade jag, »du är något för rask i vändningarna, min gosse!»
Hans huvud var inpå hennes. Förmodligen viskade han något till henne, ty jag såg henne peka på slottsgraven och hörde henne säga lågt men tydligt:
»Hellre kastar jag mig ut genom fönstret!»
Han kom fram ända till fönstret och såg ut.
»Det ser kallt ut», sade han. »Seså, Antoinette, är det verkligen ert allvar?»
Hon svarade ej, så vitt jag kunde höra. Han slog självsvåldigt handen i fönsterbrädet och fortfor med tonen hos ett bortskämt barn:
»Åt skogen med Svarte Michael! Kan han inte vara nöjd med prinsessan? Skall han då ha allting? Vad i all världen ser ni hos Svarte Michael?»
»Om jag talade om för honom vad ni nu säger…»
»Ja tala om det», svarade Rupert likgiltigt, passade på i ett obevakat ögonblick att stjäla en kyss från henne och utropade skrattande: »Där har ni någonting att tala om för honom!»
Hade jag haft revolvern med mig, skulle jag ha känt mig svårt frestad att skjuta ned honom; men som denna frestelse besparades mig, endast ökade jag hans skuldräkning med denna nya post.
»Men det är då på min ära inte någonting han bryr sig mycket om», sade Rupert. »Han är galen i prinsessan, som ni vet, och han talar inte om någonting annat än att skära halsen av komedianten.»
Gjorde han verkligen inte det!
»Och vad tror ni han lovat mig, om jag gör det för hans räkning?»
Den olyckliga kvinnan lyfte upp händerna över huvudet bönfallande eller i förtvivlan.
»Men jag tycker inte om att vänta», sade Rupert, och jag kunde se, att han ämnade förgå sig mot henne igen, då det hördes ett buller av en dörr, som öppnades, och en sträv röst ropade:
»Vad har ni här att göra?»
Rupert vände ryggen mot fönstret, gjorde en djup bugning och svarade högljutt och muntert:
»Jag söker ursäkta er frånvaro. Inte kunde jag väl lämna madame ensam?»
Den nykomne måste vara Svarte Michael, och jag såg honom också, då han gick fram mot fönstret. Han fattade unge Rupert i armen.
»Det är fler än kungen, som kunna få rum i slottsgraven», sade han med en betecknande åtbörd.
»Hotar ers höghet mig?» frågade Rupert.
»En hotelse är mera varning än jag brukar ge de flesta.»
»Rudolf Rassendyll har fått många hotelser, men ändå lever han», anmärkte Rupert.
»Är det mitt fel, att mina tjänare bära sig tafatt åt?» frågade Michael föraktfullt.
»Men ers höghet har inte utsatt sig för risken att bära sig tafatt åt», svarade Rupert med ett hånleende.
Jag har aldrig hört någon tydligare och mera rakt i ansiktet bli beskylld för feghet, än vad hertigen nu blev. Men Svarte Michael hade självbehärskning. Jag vågar påstå, att han tog på sig en förgrymmad min — det var stor skada, att jag icke kunde se deras ansikten bättre — men rösten var lugn och stadig, då han svarade:
»Nog, nog! Vi få inte gräla, Rupert. Äro Detchard och Bersonin på sina poster?»
»Ja.»
»Jag behöver er inte längre.»
»Men ännu är jag inte förbi av trötthet», svarade Rupert.
»Var god och lämna oss», sade Michael litet otåligare. »Om tio minuter drages vindbryggan upp, och jag förmodar att ni inte har någon önskan att simma över till er säng.»
Ruperts ansikte försvann, och jag hörde dörren öppnas och stängas igen. Michael och Antoinette de Mauban blevo ensamma. Till min ledsnad stängde hertigen fönstret. Han stod en stund och talade med Antoinette. Hon skakade på huvudet och han vände sig otåligt bort. Hon lämnade fönstret. Det gick åter i dörren, och Svarte Michael stängde för luckorna.
»De Gautet, De Gautet!» ropade någon från vindbryggan. »Om du inte vill ha dig ett bad, innan du går och lägger dig, så kom nu!»
Det var Ruperts röst, som hördes från ändan av vindbryggan. Strax därpå gingo han och De Gautet ut på bryggan arm i arm, men när de kommit halvvägs, hejdade Rupert sin följeslagare och lutade sig över bryggan. Jag kröp ned i skydd av »Jakobs stege».
Därpå hade unge Rupert ett litet skämt för sig. Han tog en butelj från De Gautet och förde den till munnen.
»Knappast en droppe!» utropade han missbelåtet och kastade buteljen i vallgraven.
Som jag kunde döma av ljudet och ringarna på vattnet, föll den endast ett par fot från röret. Därpå tog Rupert upp sin revolver och började skjuta på den. De två första skotten träffade icke buteljen utan i stället röret. Det tredje skottet krossade buteljen. Jag hoppades, att den unga skälmen nu skulle vara nöjd, men han avlossade de återstående skotten i revolvern mot röret, och en kula, som strök tätt över röret, snuddade vid mitt hår, där jag satt nedhukad på andra sidan.
»Se upp för vindbryggan!» hördes emellertid en röst ropa till stor lättnad för mig.
»Stopp ett ögonblick!» skreko Rupert och De Gautet och sprungo över.
Vindbryggan drogs upp, och allt blev tyst. Slottsuret slog nu en kvart över ett. Jag steg upp, sträckte på mig och gäspade.
Det hade gått omkring tio minuter, skulle jag tro, då jag hörde ett svagt buller till höger om mig. Jag tittade över röret och såg en mörk skepnad stående i portvalvet, som ledde ned till bryggan. Det var en karl. På den vårdslösa men eleganta hållningen gissade jag, att det var Rupert nu igen. Han höll en värja i handen och stod orörlig ett par minuter. Vilda tankar genomforo mig. Vad var nu den djävulska unga mannen ute på för otyg? Han skrattade tyst för sig själv, vände sig därpå mot muren, tog ett steg åt mitt håll och började till min överraskning klättra nedför muren. Jag förstod genast, att det måste finnas steg i muren, det var alldeles tydligt. De voro antingen inhuggna eller fastgjorda med ungefär en och en halv fots mellanrum. När Rupert stod på nedersta steget, tog han värjan mellan tänderna, vände sig om och släppte sig ljudlöst ned i vattnet. Hade det endast gällt mitt eget liv, skulle jag ha simmat emot honom. Jag skulle oändligt gärna ha velat slåss med honom här, nu genast, med värjan i hand, under en vacker natt och utan någon obehörig persons mellankomst. Men det gällde kungen! Jag lade band på mig, men jag kunde icke undertrycka min häftiga andhämtning och jag följde hans rörelser med den mest spända iver.
Han simmade makligt och lugnt över graven. Det fanns flera fotsteg även på andra sidan, och han klättrade uppför dem. Då han satte foten i valvet och stod på den uppdragna vindbryggan, stack han handen i fickan och tog upp något. Jag hörde honom öppna dörren, men hörde den icke stängas; därpå försvann han ur min åsyn.
Jag lämnade min stege, som jag insåg att jag icke längre behövde, simmade över till bryggsidan och klättrade halvvägs upp med tillhjälp av fotstegen. Där stannade jag och stod med värjan i handen och lyssnade ivrigt. I fönstret på motsatta sidan av bryggan syntes ljus. Men icke ett ljud avbröt tystnaden, förrän det stora tornuret slog halv två.
Andra stämplingar än mina tycktes således denna natt äga rum inom borgen.