Fången på slottet Zenda/Kapitel 18
| ← Kapitel 17: Unge Ruperts nattliga förströelser |
|
Kapitel 19: Ansikte mot ansikte i skogen → |
XVIII.
JAG TRÄNGER IN I KUNGENS FÄNGELSE
Det kan tyckas, att jag icke befann mig i en särdeles gynnsam belägenhet för att överlägga, men under de närmaste par minuterna tänkte jag grundligt. Jag kunde, sade jag till mig själv, markera en poäng. Rupert Hentzau måtte nu vara ute på vilket bovstycke som helst, så hade jag i alla fall markerat en poäng. Han var nu på motsatt sida av vallgraven mot konungen, och det skulle vara mitt fel, om han någonsin mera satte foten på samma sida. Jag hade tre kvar att göra med: två på vaktgöring och De Gautet sängliggande. Å, om jag hade haft nycklarna! Jag skulle ha vågat allt och angripit Detchard och Bersonin, innan deras vänner hunnit komma dem till hjälp. Men jag var maktlös. Jag måste vänta, till dess mina vänners ankomst lockade någon att komma över bryggan — någon som hade nycklarna. Och jag väntade, som det föreföll mig, en halvtimme men i verkligheten endast fem minuter, innan nästa akt i det snabba dramat började.
Allt var tyst på motsatta sidan. Hertigens rum förblev omöjligt att utforska bakom sina luckor, medan ljuset fortfarande brann i madame de Maubans fönster. Därpå hörde jag ett det allra svagaste buller; det kom bakifrån dörren, som förde till vindbryggan på andra sidan vallgraven. Det nådde knappt mina öron, men jag kunde likväl icke misstaga mig om vad det var. Det uppstod därigenom, att en nyckel kringvreds mycket försiktigt och sakta i ett lås. Vem var det, som vred omkring nyckeln? Och till vilket rum gick den? Jag tyckte mig se bilden av unge Rupert, som stod där med nyckeln i ena handen, värjan i den andra och ett ondskefullt leende i ansiktet; men jag visste icke, vilken dörr det var eller åt vilken av sina favoritsysselsättningar unge Rupert ägnade dessa nattliga timmar.
Jag skulle dock snart få veta det, ty ögonblicket därpå — innan mina vänner ännu kunde vara i närheten av slottsporten — innan Johan hunnit tänka på att bemanna sig till verkställandet av vad han åtagit sig — hördes plötsligt ett brakande från rummet med det upplysta fönstret. Det lät som om någon hade slungat en lampa i golvet, och fönstret blev mörkt och svart. I samma ögonblick genljöd i natten ett gällt rop:
»Hjälp, hjälp! Michael, hjälp!»
Detta rop åtföljdes av ett skrik av ytterlig fasa.
Det ilade i varje nerv hos mig. Jag stod på översta trappsteget och höll mig med högra handen fast i porttröskeln och hade värjan i den vänstra. Plötsligt märkte jag, att portvalvet var bredare än bryggan och att det fanns en mörk vrå på motsatta sidan, där en person kunde stå gömd. Jag rusade över dit och stannade där. Från denna plats behärskade jag passagen, och ingen kunde komma mellan nya och gamla slottet, förrän han hade haft med mig att göra.
Det hördes ett nytt skrik därpå kastades en dörr upp, så att den smällde mot väggen, och jag hörde vredet på en annan, häftigt vridas om.
»Öppna dörren! I Guds namn, vad är det?» hördes någon — själva Svarte Michaels röst.
Han fick till svar samma ord jag hade skrivit i mitt brev:
»Hjälp, Michael — Hentzau!»
En vild ed gick över hertigens läppar, och med en högljudd duns kastade han sig mot dörren. I samma ögonblick hörde jag ett fönster ovanför mig öppnas och en röst skrika:
»Vad står på?»
Därpå hördes en mans hastiga steg. Jag fattade hårdare om min värja: kom nu De Gautet i min väg, skulle de sex bli en mindre.
Därpå hörde jag rasslet av korsade klingor, och fottramp och — ja, jag kan icke omtala det så fort som det tilldrog sig, ty allt tycktes komma på en gång. Det hördes ett förbittrat rop från madames rum, en sårad mans skrik; fönstret kastades upp och unge Rupert stod där med värjan i handen och med ryggen vänd mot fönstret, och jag såg honom göra ett utfall.
»Å, Johan — där har du! Kom an, Michael!»
Johan var således där, han hade kommit för att hjälpa hertigen. Hur skulle han då kunna öppna porten för de mina? frågade jag mig själv; ty jag fruktade, att Rupert hade stuckit ned honom.
»Hjälp! skrek hertigen med svag och hes röst.
Jag hörde det gå i trapporna ovanför mig och uppfångade ett buller därnere till höger om mig, åt samma håll som konungens fängelse. Men innan någonting hände på min sida av vallgraven, fick jag se unge Rupert omgiven av fem eller sex karlar i fönsterfördjupningen. Han gjorde tre till fyra utfall med utomordentlig snabbhet och skicklighet. Motståndarna drogo sig undan ett ögonblick bildande en ring omkring honom. Han hoppade skrattande upp på fönsterbrädet och vinkade med värjan. Han var nedstänkt med blod, och med ett nytt vilt skratt kastade han sig huvudstupa ned i vallgraven.
Vad blev det sedan av honom? Det hann jag aldrig se, ty just som han gjorde sitt språng, tittade De Gautets magra ansikte ut genom dörren bredvid mig, och utan en sekunds tvekan gav jag honom en stöt med all den kraft Gud hade givit mig, och han föll död ned i dörröppningen utan ett ord eller ens ett stönande. Jag sjönk ned på knä vid hans sida. Var fanns nycklarna? Jag överraskade mig själv med att mumla:
»Nycklarna karl, nycklarna?» som om han ännu varit vid liv och kunnat höra; och när jag icke genast fann dem, tror jag, Gud förlåte mig, att jag slog den döde i ansiktet.
Äntligen fann jag dem. De voro endast tre. Jag tog den största och kände efter låset på dörren till fängelset. Jag försökte nyckeln. Den gick! Jag drog igen dörren efter mig så tyst jag kunde och stoppade nyckeln i fickan.
Jag befann mig nu vid en brant stentrappa. En oljelampa brann dunkelt på avsatsen. Jag tog den och höll den i handen, medan jag stod och lyssnade.
»Vad kan det vara?» hörde jag någon säga; ljudet kom bakifrån dörren, som jag hade mitt för mig nedanför trappan.
En annan svarade:
»Ska vi döda honom?»
Jag bemödade mig att höra och jag kunde ha gråtit av lättnad, då Detchards röst kom skärande och kall:
»Vänta en stund. Det blir bara obehag, om vi göra det för tidigt.»
Det blev ett ögonblicks tystnad. Därpå hörde jag regeln försiktigt dragas ifrån. Jag släckte ögonblickligen lampan och satte den tillbaka på dess plats.
»Här är mörkt, lampan har slocknat. Har du något ljus?» frågade en annan röst — Bersonins.
De hade antagligen ett ljus men skulle aldrig komma att använda det. Det avgörande ögonblicket var nu inne, jag rusade utför trappan och kastade mig mot dörren. Bersonin hade dragit ifrån regeln och dörren gav vika för min häftiga stöt. Belgiern stod där med värjan i handen, Detchard satt på en brits vid väggen. I sin häpnad över att få se mig ryggade Bersonin tillbaka, och Detchard sprang upp för att ta sitt vapen. Jag rusade vilt på belgiern, han vek undan för mig och jag drev honom mot väggen. Han var ingen fäktare, om han än kämpade tappert, och på ett ögonblick låg han på golvet framför mig. Jag vände mig om — Detchard fanns icke där. Trogen sina order hade han icke riskerat en strid med mig utan genast rusat fram till dörren till kungens rum, öppnat den och smällt igen den efter sig. Han höll nu på med någonting därinne.
Han skulle helt säkert ha dödat konungen och kanske även mig, hade det icke varit för en hängiven man, som offrade sitt liv för konungen. När jag slog upp dörren, visade sig följande syn för mig. Kungen stod i ett hörn av rummet; bruten av sjukdom kunde han icke göra något, hans fjättrade händer rörde sig förgäves upp och ned och han skrattade hemskt i halvt vansinnig yrsel. Detchard och läkaren voro mitt i rummet; läkaren hade kastat sig mot mördaren och höll fast hans händer för ett ögonblick. Men Detchard ryckte sig lös från det svaga greppet, och då jag kom in, stack han sin värja genom den olyckliga mannen.
Därpå vände han sig mot mig med utropet:
»Äntligen!»
Vi korsade våra klingor. Genom en lycklig slump bar varken han eller Bersonin revolvrarna på sig. Jag fann dem sedan liggande laddade på spiskransen i ytterrummet alldeles invid dörren och nära till hands; men genom att rusa in så häftigt hindrade jag dem att komma åt revolvrarna. Nu stodo vi man mot man och började vår tvekamp, tyst, allvarligt och hårdnackat. Jag minns föga mer, än att han var mig vuxen som fäktare, nej mer än så, ty han kände fler finter än jag; han drev mig tillbaka mot gallret framför »Jakobs stege», och jag såg honom småle, då han sårade mig i vänstra armen.
Jag tillmäter mig ingen ära av denna strid. Jag tror, att han skulle ha blivit min överman och stuckit ned mig och sedan begått sin mordgärning mot konungen, ty han var den skickligaste fäktare jag någonsin träffat på; men just då han ansatte mig som värst, började den halvt förryckta, bleka och avtärda varelsen i vrån hoppa och dansa i vanvettig uppsluppenhet och skrek:
»Det är kusin Rudolf, kusin Rudolf! Jag skall hjälpa dig, kusin Rudolf!»
Fattande tag i en stol, som han nätt och jämnt förmådde lyfta upp från golvet och hålla framför sig till ingen nytta, kom han emot oss. Jag började känna litet hopp.
»Kom an!» ropade jag. »Kom an! Kör den mot benen på honom!»
Detchard svarade med en ursinnig stöt, som var nära att träffa mig.
»Kom an! Kom an!» ropade jag. »Kom och var med om skojet.»
Kungen skrattade ystert och kom skjutande stolen framför sig.
Detchard hoppade med en svordom tillbaka, och innan jag hade en aning om vad han ämnade göra, vände han sig mot kungen och gav honom en häftig stöt; kungen föll med ett ångestrop ned där han stod. Därpå vände sig den oförvägna skurken åter mot mig. Men han hade förberett sin egen ofärd, ty då han vände sig om, trampade han i blodpölen efter den dödade läkaren. Han halkade och föll. Blixtsnabbt kastade jag mig över honom, fattade honom i strupen, och innan han kunde frigöra sig, drev jag min värjspets genom hans hals, och han föll med en halvkvävd svordom över liket av sitt offer.
Var konungen död? Det var min första tanke. Jag rusade fram till honom, där han låg. Ja, det föreföll som om han var död, ty han hade ett stort gapande sår i pannan och låg som en hopvräkt massa på golvet. Jag föll på knä bredvid honom och lutade mig ned för att lyssna, om han andades. Men innan jag hann göra det, hördes ett högljutt buller utanför. Jag förstod vad det var: vindbryggan släpptes ned. Ögonblicket därpå slog den mot muren på den sida om vallgraven, där jag befann mig. Jag skulle fångas i en fälla och kungen med mig, om han var vid liv. Han fick bära samma risk som jag: det gällde liv eller död. Jag tog min värja och gick ut i ytterrummet. Vilka voro de, som släppte ned vindbryggan? Var det mitt folk? I så fall var allting väl. Min blick föll på revolvrarna; jag tog en av dem och stannade en stund för att lyssna i dörröppningen till det yttre rummet. För att lyssna, säger jag? Ja, men även för att hämta andan. Jag slet sönder min skjorta, lindade en remsa kring min blödande arm och lyssnade åter. Jag skulle velat ge en värld för att få höra Sapts röst, ty jag kände mig trött och medtagen och Rupert Hentzau, den vildkatten, rörde sig ännu lös och ledig i slottet. Men emedan jag bättre kunde försvara den trånga dörren uppe i trappan än den bredare, som ledde till rummet, släpade jag mig uppför trappan och stod bakom dörren och lyssnade.
Vad var det för ett ljud? Åter ett för stället och tiden egendomligt ljud: ett hånfullt, uppsluppet skratt — unga Rupert Hentzaus lössläppta munterhet! Jag kunde knappt tro, att en människa vid sina sinnens fulla bruk kunde skratta här vid detta tillfälle. Men skrattet sade mig emellertid, att mina män ännu icke hade kommit, ty de skulle i så fall redan ha skjutit ned Rupert. Och klockan slog halv tre! Min gud! Porten hade icke öppnats! De hade gått till vallgraven! De hade icke träffat mig! De hade nu återvänt till Tarlenheim med underrättelsen om konungens — och min död. Ja, det skulle bli en sanning, innan de kommo dit. Skrattade icke Rupert triumferande?
Ett ögonblick sjönk jag modlös ned mot dörren; men därpå for jag upp vaken och rörlig igen, ty jag hörde Rupert ropa hånfullt:
»Nu är bryggan nere! Kom ut på den! I guds namn låt oss få se Svarte Michael! Tillbaka, era tölpar! Michael, kom och slåss för henne!»
Om det skulle vara en strid på tre man hand, kunde jag möjligen ännu vara med. Jag vred omkring nyckeln i låset och kastade en blick ut.