Fången på slottet Zenda/Kapitel 19
| ← Kapitel 18: Jag tränger in i kungens fängelse |
|
Kapitel 20: Fången och kungen → |
XIX.
ANSIKTE MOT ANSIKTE I SKOGEN
Först kunde jag icke se någonting, ty det skarpa skenet från lyktorna och facklorna på andra sidan vallgraven föll mig rätt i ögonen. Men snart stod skådespelet klart för mig, och ett egendomligt skådespel var det. Vindbryggan var på sin plats. I den bortre ändan av den stod en grupp av hertigens tjänare, av vilka två eller tre buro de ljus, som hade bländat mig, medan tre eller fyra andra voro försedda med pikar. De stodo hopträngda, sträckte vapnen framför sig och deras ansikten voro bleka och ängsliga. De sågo helt enkelt så skräckslagna ut, som jag någonsin sett några karlar göra, de stirrade förfärade på en man, som stod mitt på bryggan med värjan i handen. Rupert Hentzau hade endast på sig byxorna och skjortan; skjortan var alldeles nedstänkt med blod, men hans lediga och livliga hållning visade, att han själv antingen alls icke blivit träffad eller också endast fått någon obetydlig skråma. Där stod han nu och behärskade bryggan och utmanade dem eller snarare bad dem skicka till honom Svarte Michael; och i saknad av eldvapen höllos de i schack av den ursinniga mannen och vågade icke anfalla honom. De viskade sins emellan, och längst bort såg jag min vän Johan stödjande sig mot dörrposten och med en näsduk avtorkande blodet, som rann från ett sår på kinden.
En underbar slump hade gjort mig till herre över situationen. De fega stackarna skulle lika litet våga göra mig motstånd som de vågade angripa Rupert. Jag behövde bara lyfta min revolver för att skicka honom att göra upp räkenskapen för de synder, med vilka han belastat sig. Han visste icke ens av att jag var där. Jag gjorde emellertid ingenting — varför, vet jag knappt ännu i dag. Jag hade dödat en förut i natt genom överrumpling och en annan snarare genom tur än skicklighet — kanske var detta orsaken. Hur stor usling han än var, tyckte jag icke om att vara en av hopen mot honom — kanhända var det därför jag förhöll mig overksam. Men starkare än någon av dessa återhållande känslor inverkade en nyfikenhet och en förtrollning, som höllo mig fastnaglade, där jag stod och avvaktade utgången av detta spännande drama.
»Michael, din hund! Michael! Om du kan stå på benen, så kom fram!» skrek Rupert; och då han tog ett steg framåt, drog skaran av tjänare sig något undan för honom. »Michael, din bastard, kom fram!»
Dessa smädelser besvarades av ett vilt rop från en kvinna:
»Han är död! Min gud, han är död!»
»Död!» skrek Rupert. »Jag träffade bättre än jag trodde!»
Han skrattande triumferande och fortfor:
»Ned med vapnen därborta! Nu är jag er herre! Ned med vapnen, säger jag!»
Jag tror, att de skulle ha lytt honom, om icke, medan han talade, något annat hade inträffat. Först hördes ett avlägset ljud liksom av rop och bultningar på andra sidan slottet. Mitt hjärta klappade häftigt. Det måste vara mitt folk, som med en för mig lycklig olydnad kommit för att uppsöka mig. Bullret fortfor, men ingen av de andra tycktes lägga märke därtill. Deras uppmärksamhet fängslades i stället av vad som nu tilldrog sig inför deras ögon. Tjänarna veko åt sidan, en kvinna gick med vacklande steg ut på vindbryggan, Det var Antoinette de Mauban, i en löst sittande vit klänning och med det mörka håret svallande ned över axlarna; ansiktet var spöklikt blekt, ögonen blixtrade vilt i fackelskenet. I sin darrande hand höll hon en revolver och stapplande framåt avlossade hon den mot Rupert Hentzau; men kulan förfelade honom och slog i trävirket över mitt huvud.
»På min ära, madame», utbrast Rupert skrattande, »hade era ögon inte varit farligare än era skott, skulle jag inte ha råkat i den här knipan i natt — och Svarte Michael inte ramlat ner i helvetet!»
Hon fäste sig icke vid hans ord. Med en förvånansvärd ansträngning behärskade hon sig, till dess hon stod stilla och stel. Därpå började hon mycket sakta och betänksamt åter höja armen, i det hon tog noggrannt sikte.
Det skulle ha varit vanvettigt av honom att vidare utsätta sig för denna fara. Antingen måste han rusa mot henne och trotsa hennes kula eller också retirera mot mig. Jag hade honom inom skotthåll.
Han gjorde intetdera. Innan hon fått riktigt sikte, gjorde han den artigaste bugning och ropade:
»Jag kan inte döda, där jag kysst!»
Och innan varken hon eller jag kunde hindra honom, lade han handen på broräcket och hoppade lätt och ledigt ned i vallgraven.
I samma ögonblick hörde jag hastiga fotsteg och därpå en bekant röst — Sapts — ropa:
»Store gud, det är hertigen — han är död!»
Då insåg jag, att konungen icke längre behövde mig, och kastande bort revolvern sprang jag ut på bryggan. Det hördes ett rop av vild förvåning: »Kungen!» Och liksom Rupert Hentzau hoppade jag därpå med värjan i hand över broräcket, ivrig att avgöra min strid med honom, där jag såg hans lockiga huvud ungefär femton fot bort i vallgravens vatten.
Han simmade fort och lätt, medan jag däremot var trött och halvt krympling med min sårade arm. Jag kunde icke vinna på honom. Jag höll mig en stund tyst, men då vi kommit om hörnet av det gamla borgtornet, ropade jag:
»Vänta, Rupert, vänta!»
Jag såg honom kasta en blick tillbaka, men fortfara att simma. Han var nu framme vid kanten och letade, gissade jag, efter ett ställe, där han kunde klättra upp. Jag visste, att det icke fanns något annat ställe än där mitt tåg förmodligen ännu hängde kvar efter mig. Han skulle hinna det före mig. Kanske skulle han icke få tag i det, kanske skulle han finna det, och om han drog upp det efter sig, skulle han få ett stort försprång. Jag uppbjöd all min återstående styrka, och slutligen började jag vinna på honom, då han, som var upptagen av sitt sökande, omedvetet saktade farten.
Å, nu fann han tåget! Han uppgav ett lågt triumfrop. Han fattade i tåget och började äntra upp. Jag var tillräckligt nära för att höra honom mumla: »Hur har det här tåget kommit hit?» Jag var nu framme vid tåget, och han, som hängde halvvägs över vattnet, såg mig; men jag kunde icke nå honom.
»Hallå! Vem där?» frågade han obehagligt överraskad.
Jag tror, att han ett ögonblick tog mig för konungen, och jag vågar påstå, att jag var tillräckligt blek för att ge skäl till det antagandet; men ögonblicket därpå utbrast han:
»Kors, det är ju komedianten! Hur har ni kommit hit?»
Därmed kom han upp på stranden.
Jag fattade i tåget, men dröjde en stund. Han stod på stranden med värjan i hand och kunde klyva mitt huvud eller genomborra mitt hjärta, då jag kom upp. Jag släppte tåget och svarade:
»Det gör detsamma, men då jag väl är här, tror jag att jag stannar en stund.»
Han smålog ned mot mig.
»De här kvinnorna ä’ då ena fördömda…», började han, då plötsligt den stora slottsklockan begynte ringa ursinnigt och ett högljutt skrikande hördes från vallgraven.
Rupert smålog åter och vinkade med handen åt mig.
»Jag skulle gärna kämpa en dust med er, men det börjar bli litet för hett här», sade han och försvann ovanför mig.
Utan en tanke på faran fattade jag ögonblickligen i tåget. Jag såg honom hundra fot längre bort springande som en hjort för att söka skydd i skogen. För en gång hade Rupert Hentzau för sin del föredragit försiktighet. Jag rusade efter honom, uppmanande honom att stanna, men han ville ej. Osårad och kraftig vann han på mig för varje steg; men glömmande allt annat i världen utom honom och min törst efter hans blod, skyndade jag på, och snart dolde Zendaskogens djupa skuggor oss båda, den förföljde och förföljaren.
Klockan var nu tre, och det började dagas. Jag befann mig på en lång och rak väg, beväxt med gräs, och ett par hundra fot framför mig sprang unga Rupert med lockarna böljande för den friska brisen. Jag var trött och flämtade; han såg sig om och vinkade åter mot mig. Han hånade mig, ty han såg, att han hade större hastighet. Jag var tvungen att stanna och hämta andan. Ögonblicket därpå vek Rupert av skarpt åt höger och försvann ur min åsyn.
Jag trodde, att allt nu var förbi, och djupt förargad sjönk jag ned på marken. Men jag rusade strax upp igen, ty genom skogen trängde ett skrik — en kvinnas skrik. Uppbjudande mina sista krafter sprang jag på dit, där han hade vikit av, vek själv av och fick se honom på nytt. Men ack! jag kunde icke nå honom. Han höll på att lyfta ned en flicka från hennes häst; det var utan tvivel hennes skrik jag hört. Hon såg ut att vara dotter till någon mindre lantbrukare eller bonde. Hon bar en korg på armen och var troligen på väg till torget i Zenda, ridande på en stark och väl byggd häst. Rupert lyfte ned henne trots hennes skrik; hon hade blivit skrämd vid hans anblick, men han behandlade henne vänligt, skrattade och kysste henne och gav henne pengar. Därpå hoppade han upp på hästen, satte sig vänd åt sidan som en kvinna till häst och inväntade sedan mig. Men jag å min sida stod och inväntade honom.
Om en stund red han emot mig, men höll sig likväl på avstånd. Han lyfte upp handen och sade:
»Vad gjorde ni på borgen?»
»Jag dödade tre av era vänner.»
»Vad säger ni! Ni var således nere i fängelset?»
»Ja.»
»Och kungen?»
»Detchard sårade honom, innan iag hann döda Detchard, men jag hoppas innerligt, att kungen är vid liv.»
»Ni är en narr», sade Rupert muntert.
»Jag gjorde en sak till.»
»Vad då?»
»Jag skonade ert liv. Jag stod bakom er på vindbryggan med en revolver i handen.»
»Verkligen? Jag var då på min ära mellan två eldar!»
»Stig av hästen och kämpa som en man», sade jag.
»I en dams närvaro!» svarade han och pekade på flickan. »Fy, ers majestät!»
Jag visste i mitt raseri knappast vad jag gjorde och rusade mot honom. Han syntes tveka ett ögonblick, men höll därpå in sin häst och väntade på mig. Jag rusade på i mitt vanvett, fattade tag i betslet och högg mot honom med värjan. Han parerade och besvarade anfallet. Jag drog mig undan ett steg, rusade sedan på nytt mot honom och sårade honom i kinden, men drog mig blixtsnabbt tillbaka, innan han kunde träffa mig. Han föreföll nästan förvirrad genom mitt häftiga angrepp, annars tänker jag nog att han hade dödat mig. Jag sjönk flämtande ned på knä och väntade, att han skulle rida emot mig. Det skulle han även ha gjort med den påföljden, att helt säkert en av oss eller båda hade fått släppa till livet; men i samma ögonblick hördes rop bakom oss, och då jag såg mig om, varsnade jag just i vägkröken en man till häst. Han red i sporrsträck och hade en revolver i handen. Det var min trogna vän Fritz von Tarlenheim. Rupert såg honom och förstod, att spelet var förlorat. Han stannade i sitt anlopp mot mig och kastade benet över sadeln, men väntade ännu ett ögonblick; lutande sig framåt och slängande håret ur pannan sade han med ett småleende:
»Au revoir, Rudolf Rassendyll!»
Med blodet strömmande från kinden, men med skrattet på läpparna gjorde han med en smidig och behagfull svängning på kroppen en bugning för mig; han gjorde även en bugning för bondflickan, som, på samma gång rädd och fängslad, hade kommit närmare, och vinkade med handen åt Fritz, som nu hade kommit inom håll och avlossade ett skott mot honom. Det var inte långt ifrån att kulan hade fyllt sin uppgift, ty den träffade värjan, så att han släppte den med en svordom, varpå han satte sporrarna hårt i hästens sidor och galopperade bort.
Jag såg honom rida den långa allén, rida som om han gjorde det för sitt nöjes skull och sjungande trots såret i kinden.
Han vände sig om ännu en gång och vinkade med handen, därpå trängde han in i träddungarnas mörker och var borta ur vår åsyn. På detta sätt försvann han, på samma gång sorglös och vaksam, behaglig och obehaglig, vacker, elegant, vedervärdig, usel och framför allt obesegrad. Jag kastade i vredesmod min värja på marken och ropade åt Fritz att sätta efter honom. Men Fritz höll in sin häst, hoppade av, sprang fram till mig och föll på knä, i det han slog armen kring mig. Det var sannerligen på tiden, ty såret, som Detchard tillfogat mig, hade gått upp och mitt blod sipprade ned på marken.
»Lämna mig er häst!» utropade jag, slet mig lös från honom och steg upp stapplande.
Mitt ursinne gav mig styrka att komma fram till hästen, men där stupade jag. Fritz föll åter på knä bredvid mig.
»Fritz!»
»Ja, ja, kära vän!» svarade han milt som en kvinna.
»Är kungen vid liv?»
Han torkade mina läppar med sin näsduk och lutande sig ned kysste han min panna.
»Ja, tack vare den ridderligaste ädling, som finnes, lever kungen ännu», svarade han sakta.
Den lilla bondflickan stod i vår närhet och grät av förskräckelse och spärrade upp ögonen av förvåning; ty hon hade sett mig i Zenda, och var jag icke, hur blek, våt, smutsig och blodig jag än var, i alla fall kungen?
När jag hörde att kungen levde, försökte jag ropa ett »hurra!», men jag kunde icke tala, utan sjönk med huvudet ned i Fritz’ armar och slöt suckande till ögonen. För att icke Fritz skulle tänka illa om mig, öppnade jag åter ögonen och försökte ännu en gång ropa »hurra!». Men jag förmådde icke, och trött och frusen tryckte jag mig intill Fritz för att söka värme hos honom, slöt ögonen och somnade.