Fången på slottet Zenda/Kapitel 20
| ← Kapitel 19: Ansikte mot ansikte i skogen |
|
Kapitel 21: Om kärleken vore allt! → |
XX.
FÅNGEN OCH KUNGEN
För att fullt fatta vad som hade tilldragit sig på Zendas borg är det nödvändigt att komplettera min skildring av vad jag själv såg och gjorde under denna natt med att i korthet berätta vad jag sedermera fick veta av Fritz och madame de Mauban. Den senares berättelse förklarade tydligt hur det kom sig, att de rop, som jag hade anordnat som en krigslist, hade blivit en fasansfull: verklighet, kommit i förtid och därigenom, som det till en början tycktes, förstört våra förhoppningar, under det att de till sist i stället hade gynnat dem.
Den olyckliga kvinnan, som enligt min tro leddes lika mycket av uppriktig kärlek till hertigen av Strelsau som av de lysande framtidsutsikter herraväldet över honom öppnade för henne, hade på hans uppmaning följt honom från Paris till Ruritanien. Han var en man med häftiga lidelser, men ännu större viljekraft, och hans kalla huvud behärskade bäggedera. Han tog gärna allt, men gav intet. När hon kom till Ruritanien, fann hon snart, att hon hade en rival i prinsessan Flavia, och i sin förtvivlan ryggade hon icke tillbaka för något, som kunde öka eller bevara hennes makt över hertigen. Som sagt, han tog men gav ingenting.
Antoinette fann sig snart inblandad i hans djärva planer. Föga hågad att överge honom, bunden vid honom genom vanärans och hoppets bojor, ville hon likväl icke tjäna till lockfågel eller på hans befallning narra mig in i ett livsfarligt försåt. Detta förklarar hennes varningsbrev. Huruvida de rader hon skickade Flavia voro inspirerade av ädla eller dåliga känslor, av svartsjuka eller medlidande, vet jag ej. Men även i den saken tjänade hon oss väl.
Då hertigen begav sig till Zenda, följde hon honom, och här för första gången lärde hon känna hans grymhet i hela dess utsträckning och fattade medlidande för den olyckliga konungen. Från den stunden var hon på vår sida, men av vad hon berättade mig kunde jag förstå, att hon fortfarande — och det är ju vanligt hos kvinnan — älskade Michael och hoppades utverka om icke hans benådning, så åtminstone hans liv som en belöning för den hjälp hon lämnat oss. Hon önskade icke, att han skulle vinna seger, ty hon avskydde hans brott och avskydde ännu djupare vad som skulle bli priset därför — hans giftermål med sin kusin prinsessan Flavia.
I Zenda kommo nya krafter med i spelet; unga Ruperts lustar och oförvägenhet. Kanske fängslades han av Antoinette de Maubans skönhet, kanske var det tillräckligt för honom, att hon tillhörde en annan och att hon avskydde honom. Det hade, under flera dagar varit gräl och missstämning mellan honom och hertigen, och det uppträde jag hade bevittnat i hertigens rum var endast ett bland många. Ruperts förslag till mig, om vilka hon naturligtvis hade varit okunnig, förvånade henne på intet sätt, då jag talade om dem; hon hade själv varnat Michael för Rupert, änskönt hon hade anropat mig att befria henne från dem båda.
Rupert hade fattat det beslutet, att han denna natt skulle driva igenom sin vilja, och sedan hon gått in till sig, hade han brutit sig in dit med en nyckel, som han förskaffat sig. Hennes rop hade ditkallat hertigen, och där i det mörka rummet hade de under hennes ångestrop utkämpat sin strid. Sedan Rupert givit sin herre ett dödligt sår, hade han, då betjäningen rusade in, sökt sin räddning genom fönstret, såsom jag redan beskrivit. Hertigens blod hade sprutat över hans motståndares skjorta; men Rupert, som icke visste, att han givit hertigen ett dödande sår, var ivrig att göra slut på handgemänget. Hur han hade tänkt göra upp saken med de andra tre av ligan, vet jag ej. Jag vågar påstå, att han icke alls tänkt på det, då han icke på förhand haft för avsikt att döda Michael. När Antoinette blev ensam med hertigen hade hon försökt stilla blodflödet från hans sår och hållit på därmed till dess han dog; därpå hade hon, då hon hörde Ruperts smädelser, rusat ut för att hämnas hertigen. Hon hade icke sett mig, förrän jag störtade fram från mitt gömställe och hoppade i vallgraven efter Rupert.
I samma ögonblick infunno sig mina vänner på skådeplatsen. De hade på utsatt tid kommit fram till slottet och väntade vid porten, men Johan, som med de andra skyndat till hertigens undsättning, öppnade den icke; han deltog i striden mot Rupert och trotsade faran tapprare än någon annan i sin iver att avleda alla misstankar, till dess han slutligen framme i fönstersmygen erhöll ett sår. Sapt hade väntat till nära halv tre, då han enligt mina order hade skickat Fritz att undersöka vallgravens stränder. Jag fanns icke där. Fritz skyndade tillbaka och underrättade Sapt därom; denne ville då fortfarande lyda order och rida i sporrsträck tillbaka till Tarlenheim, men Fritz ville icke höra talas om att man skulle övergiva mig, vad jag än kunde ha befallt. De tvistade därom ett par minuter, till dess Sapt lät övertala sig av Fritz och kommenderade några man under Bernensteins befäl att galoppera tillbaka till Tarlenheim och hämta marskalken, medan de andra stormade stora slottsporten.
Den motstod deras ansträngningar under flera minuter, men just som Antoinette de Mauban sköt på Rupert Hentzau på vindbryggan, trängde de in, åtta till antalet; den första dörr de kommo till ledde till Michaels rum, och de funno Michael liggande död över tröskeln med ett värjstyng genom bröstet. Jag hörde hur Sapt ropade ut hans död, och de rusade därpå mot tjänarna, men dessa kastade förskräckta sina vapen, och Antoinette störtade sig gråtande till Sapts fötter. Hennes enda utrop var att jag hade visat mig i ändan av vindbryggan och hoppat i vallgraven.
»Än fången då?» frågade Sapt, men hon endast skakade på huvudet.
Då hade Sapt och Fritz med de andra herrarna efter sig sakta och varsamt gått över vindbryggan, och i portöppningen snavade Fritz över De Gautets lik. De kände på honom och funno honom död.
Därpå överlade de, ivrigt lyssnande efter varje ljud från fängelset nedanför; men intet hördes, och de fruktade storligen, att konungens bevakning hade dödat honom och släppt hans lik ned genom det stora röret och därpå själva undkommit samma väg. Men, emedan jag hade blivit sedd där, hade de ännu något hopp (såsom Fritz i sin vänskap sedan talade om för mig); de återvände till Michaels lik, med milt våld förande undan Antoinette, som låg och bad vid det, och lyckades finna en dubbelnyckel till den av mig låsta dörren och öppnade den. Trappan var mörk, och de ville till en början icke använda facklor, varigenom de så mycket lättare skulle ha blivit utsatta för skott. Men snart utropade Fritz:
»Dörren därnere står öppen! Se, det lyser!»
Då gingo de på djärvt och mötte icke något motstånd.
När de kommo in i det yttre rummet och sågo belgiern Bersonin ligga död, tackade de Gud, och Sapt sade:
»Ja, han har varit här.»
Därpå rusade de in i konungens fängelse och funno Detchard ligga död över den dödade läkaren samt konungen liggande på rygg med sin stol bredvid sig. Fritz utropade:
»Han är död!»
Sapt bad alla lämna rummet utom Fritz och föll på knä bredvid kungen, och som han förstod sig bättre på sår och dödstecken än jag, märkte han snart, att kungen icke var död och icke heller med lämplig skötsel skulle dö av sitt sår. De höljde över hans ansikte och buro honom upp i hertig Michaels rum, och Antoinette steg upp från sin bön vid hertigens lik och baddade konungens huvud och skötte hans sår, till dess en läkare hann anlända.
Då Sapt förstod, att jag varit där, och han hade hört Antoinettes berättelse, skickade han Fritz att undersöka vallgraven och därpå skogen. Han vågade icke skicka någon annan. Fritz fann min häst och fruktade det värsta. Därpå återfann han mig, som jag redan omtalat, vägledd av mina rop till Rupert att stanna och strida med mig. Jag tror, att aldrig någon har varit gladare över att återfinna sin egen bror vid liv än vad Fritz var, då han kom till mig; i sin kärlek och oro för mig tänkte han icke på, vilken stor sak Rupert Hentzaus död skulle ha varit. Men hade Fritz dödat honom, skulle jag ha avundats det.
Sedan konungens räddning sålunda blivit förd till ett lyckligt slut, ålåg det Sapt att betrygga hemligheten att konungen någonsin behövt räddas. Antoinette de Mauban och skogvaktare Johan — vilken senare i alla händelser var alldeles för svårt sårad för att just nu låta tungan löpa — fingo på ed lova att icke yppa något; och Fritz gick ut för att återfinna — icke konungen, utan konungens namnlösa vän, som hade suttit fängslad på Zendas borg och ett ögonblick på vindbryggan skymtat för hertig Michaels tjänares bestörta ögon. Förvandlingen hade ägt rum; konungen, som nästan blivit sårad till döds, då hans väns vaktare angrepo honom, hade slutligen övermannat dem och låg nu, sårad men vid liv, i Svarte Michaels eget rum på slottet. Han hade burits dit från fängelset med ansiktet dolt av en kappa, och order hade utfärdats, att om hans vän återfunnes, skulle han föras ofördröjligen och obemärkt till konungen. Samtidigt skulle ilbud avgå till Tarlenheim med order till marskalk Strakenez att underrätta prinsessan om, att konungen befann sig i säkerhet, och att själv fortast möjligt infinna sig hos konungen. Prinsessan erhöll tillsägelse att stanna på Tarlenheim och där avvakta sin kusins ankomst eller vidare förhållningsorder. På det sättet skulle konungen hinna återhämta sig efter sina tappra bedrifter och efter att nästan genom ett underverk ha undkommit sin onaturliga broders förrädiska stämplingar.
Denna fyndiga anordning av min slipade gamla vän lyckades i alla delar, utom där den fick att göra med en makt, som ofta kullkastar de skarpsinnigaste planer. Jag menar ingenting annat än en kvinnas höga vilja. Ty hennes kusin och suverän fick skicka vilka hälsningar han behagade (eller överste Sapt behagade på hans vägnar), och marskalk Strakencz fick envisas så mycket han ville, men prinsessan Flavia var på intet sätt hågad att stanna i Tarlenheim, medan hennes älskade låg sårad på Zenda; och då marskalken med en mindre eskort red ut från Tarlenheim på väg till Zenda, följde prinsessans ekipage omedelbart efter, och i samma ordning färdades de genom staden. Där var det redan ute, att konungen, som aftonen förut hade besökt sin bror för att i all vänlighet göra honom några föreställningar, därför att han höll en vän till konungen fängslad på borgen, hade blivit överfallen på det mest förrädiska sätt; en förtvivad strid hade uppstått, varvid hertigen jämte flera av hans folk hade blivit nedhuggna, och konungen hade, fastän sårad, lyckats bemäktiga sig borgen. Alla dessa rykten hade, som man kan förstå, framkallat en väldig uppståndelse; telegrafen kom i gång, och nyheten var i Strelsau strax efter det order hade anlänt dit om truppers sammandragning för att inge respekt hos de missnöjda stadsdelarna.
Prinsessan Flavia kom således till Zenda. Då hon åkte uppför backen, med marskalken ridande bredvid vagnen och alltjämt enträget uppmanande henne att lyda konungens order och vända om hem, kom Fritz von Tarlenheim tillsamman med fången på Zenda fram till skogsbrynet. Jag hade återkommit till medvetande efter mitt svimningsanfall och gick stödjande mig på Fritz arm; då jag kastade en blick ut mellan de skyddande träden, fick jag se prinsessan. Men då jag vid en blick på min följeslagares ansikte förstod, att vi icke fingo möta henne, sjönk jag ned på knä bakom ett busksnår. Men en hade vi glömt, en som följde oss och icke var hågad att avstå från utsikten att förtjäna ett vänligt leende och kanske en vacker slant; och medan vi lågo gömda, sprang den lilla bondflickan förbi oss fram till prinsessan, neg och ropade:
»Ers kunglig höghet, kungen är därborta bland buskarna! Får jag visa ers kunglig höghet till honom?»
»Vad är det för dumheter, mitt barn!» sade gamle Strakencz; »kungen ligger ju sårad på slottet.»
»Jag vet nog, att han är sårad, men han är där borta tillsammans med greve Fritz och inte på slottet», envisades hon.
»Är han på två ställen eller finns det två konungar?» frågade Flavia förvirrad. »Och hur skulle han kunna vara här?»
»Han förföljde en herre och de höllo på och stredo, till dess greve Fritz kom; den andra herrn hade tagit min fars häst från mig och red då sin väg, men kungen är här med greve Fritz. Inte finns det väl, ers kunglig höghet, någon annan i landet, som är lik kungen?»
»Nej, mitt barn», svarade Flavia milt, som jag sedan fick höra, och smålog och gav flickan pengar. »Jag skall gå och se på honom», sade hon och reste sig för att stiga ur vagnen.
Men i samma ögonblick kom Sapt ridande från slottet, och då han fick se prinsessan, försökte han hålla god min i elakt spel och ropade till henne, att konungen vårdades väl och var utom all fara.
»På slottet?» frågade hon.
»Var annars, ers kunglig höghet?» svarade han, bugande sig.
Sapt såg på flickan och smålog tvivlande.
»Men den här flickan påstår, att han är därborta — med greve Fritz.»
»För en sådan som henne är varenda fin herre en kung», sade han.
»Då ä han och kungen lika som två bär», utbrast flickan något orolig, men ännu envis.
Sapt spratt till och den gamla marskalken såg frågande ut. Flavias blick var icke mindre vältalig. Misstankar sprida sig fort.
»Jag rider dit själv och ser efter, vem det är», sade Sapt ivrigt.
»Nej, jag vill följa med», sade prinsessan.
»Kom då ensam», viskade han.
Hon lydde den egendomliga antydan hon läste i hans ansikte och bad marskalken och de andra att vänta, varpå hon och Sapt, som vinkade åt bondflickan att hålla sig på avstånd, gingo till fots dit, där vi lågo. När jag såg dem komma, satt jag nedhukad och dyster på marken och dolde ansiktet i händerna. Jag kunde icke se på henne. Fritz föll på knä vid min sida och lade handen på min axel.
»Tala sakta, vad ni än må säga», hörde jag Sapt viska, då de kommo fram, och det nästa jag därpå hörde var ett dämpat utrop halvt av glädje, halvt av förskräckelse från prinsessan:
»Det är han! Är du sårad?»
Hon föll på knä på marken bredvid mig och förde sakta undan mina händer; men jag höll blicken fortfarande fäst på marken.
»Det är kungen!» sade hon. »Överste Sapt, vad låg det för kvickt i det skämt ni spelade mig?»
Ingen av oss tre svarade. Utan att bry sig om de andra slog hon armarna kring min hals och kysste mig. Då sade Sapt med en sakta, hes viskning:
»Det är inte kungen. Kyss honom inte, det är inte kungen.»
Hon drog sig undan ett ögonblick; därpå, med ena armen ännu kring min hals, frågade hon i en ton av harmfull stolthet:
»Skulle jag inte känna den jag älskar? Rudolf, min älskade!»
»Det är inte kungen», sade gamla Sapt igen, och den känsliga Fritz började plötsligt snyfta.
Hans snyftningar sade henne, att det icke var fråga om någon komedi.
»Det är kungen!» utropade hon. »Det är kungens ansikte — kungens ring — min ring — det är den jag håller kär!»
»Ja, det är den ers kunglig höghet håller kär», svarade gamle Sapt, »men inte kungen. Kungen är därborta på slottet. Den här mannen…»
»Se på mig, Rudolf, se på mig!» ropade hon och tog mitt huvud mellan sina händer. »Varför låter du dem pina mig? Säg mig, vad är meningen med allt det här?»
Därpå sade jag, i det jag såg henne i ögonen:
»Gud förlåte mig, ers kunglig höghet, men jag är icke kungen!»
Jag kände hur hennes händer grepo om mina kinder. Hon stirrade på mig så, som aldrig förr någon kvinna undersökt en mans ansikte. Och jag, fortfarande tyst, såg hur förvåning uppstod hos henne, för att övergå till tvivel och sedan till förskräckelse. Hennes händer släppte sakta, mycket sakta sitt tag; hon vände sig mot Sapt, mot Fritz och åter mot mig, därpå vacklade hon plötsligt och föll framåt i mina armar. Med ett ångestrop slöt jag henne intill mig och kysste hennes läppar. Sapt lade sin hand på min arm. Jag såg upp på honom. Jag lade henne sakta ned på marken och steg upp och stod och betraktade henne, i det jag förbannade himmeln, som låtit unga Ruperts svärd skona mig, för att jag skulle få utstå denna oändligt mycket grymmare pina.