Fången på slottet Zenda/Kapitel 21
| ← Kapitel 20: Fången och kungen |
|
Kapitel 22: Nutid, forntid — och framtid → |
XXI.
OM KÄRLEKEN VORE ALLT!
Det var afton, och jag var i fängelset på Zendas borg, där konungen hade suttit inspärrad. Det stora röret, som Rupert Hentzau hade döpt till »Jakobs stege», var borttaget, och ljusen i rummet på andra sidan vallgraven tindrade i mörkret. Allt var tyst, stridens larm och buller hade upphört. Jag hade tillbragt dagen gömd i skogen, sedan Fritz hade lett mig bort från Sapt och prinsessan. I skydd av mörkret och med ansiktet väl dolt hade jag sedan förts till borgen och blivit inhyst där jag nu befann mig. Ehuru tre män hade dött där, två av dem för min hand, stördes Jag icke av några spöken. Jag hade kastat mig på en brits vid fönstret och blickade ut på det svarta vattnet. Johan, som ännu var blek av sitt sår, fastän icke mycket skadad, hade burit till mig min kvällsvard. Han talade om, att kungen befann sig väl och hade träffat prinsessan samt att han och hon jämte Sapt och Fritz hade varit länge tillsammans. Marskalk Strakencz hade återvänt till Strelsau, Svarte Michael låg i sin kista och Antoinette de Mauban vakade hos honom; hade jag icke hört, hur prästerna sjöngo mässa över honom i kapellet?
Utanför voro egendomliga rykten i omlopp. Somliga påstodo, att fången i Zenda var död, andra, att han hade försvunnit, men varit vid liv; somliga trodde sig veta, att han var en vän, som hade gjort konungen stora tjänster vid något äventyr i England, andra, att han hade upptäckt hertigens stämplingar och därför blivit bortrövad av honom. Några slughuvuden sågo betänksamma ut och förklarade, att de icke ville säga någonting, men de hade sina misstankar, att man skulle få höra mera, bara överste Sapt ville yppa allt vad han visste.
På detta sätt gick Johan på och pratade, till dess jag skickade bort honom; och sedan låg jag där ensam och tänkte, icke på framtiden, utan, såsom man gärna gör efter att ha varit med om spännande saker, gick i minnet igenom tilldragelserna under de senaste veckorna och förvånade mig över, hur sällsamt allt hade avlupit. Över mig hörde jag i nattens tystnad, hur flaggdukarna slogo mot sina stänger; Svarte Michaels banér hängde nämligen där på halv stång och ovanför detsamma Ruritaniens kungliga flagga, som för ännu en natt svajade över mitt huvud. Man får så lätt vanor, och det var endast med ansträngning jag erinrade mig, att den icke längre vajade för min skull.
Om en stund kom Fritz von Tarlenheim in till mig. Jag stod då vid det öppnade fönstret och fingrade i tankarna på murbruket efter »Jakobs stege». Han meddelade mig helt kort, att konungen önskade träffa mig, och vi gingo tillsammans över vindbryggan, in i det rum, som hade varit Svarte Michaels.
Konungen låg där till sängs; vår läkare på Tarlenheim, som skötte honom, viskade till mig, att det endast fick bli ett kort besök. Konungen fattade min hand och tryckte den. Fritz och doktorn drogo sig tillbaka till fönstret.
Jag tog konungens ring från mitt finger och satte den på hans.
»Ers majestät, jag har försökt att icke vanära den», sade jag.
»Jag orkar inte tala mycket», svarade han med svag röst. »Jag har haft en svår strid med Sapt och marskalken — vi ha nämligen talat om alltsammans för marskalken. Jag ville ta er med mig till Strelsau och behålla er hos mig och tala om för alla, vad ni gjort, och ni skulle ha blivit min bästa och närmaste vän, kusin Rudolf. Men de säga, att jag inte får det och att hemligheten måste bevaras — om den nu kan bevaras.»
»Det ha de rätt i, ers majestät. Låt mig fara, mitt arbete här är fört till slut.»
»Ja, det är fört till slut, och på ett sätt, som ingen annan än ni skulle ha kunnat. När man återser mig, har jag skägg och är affallen efter sjukdomen, och det kommer inte att väcka någon förvåning, att konungens utseende är förändrat. Kusin, jag skall bemöda mig att man inte finner honom förändrad i andra avseenden. Ni har visat mig, hur man skall spela konung.»
»Ers majestät, jag kan inte mottaga något beröm. Det är en Guds nåd, att jag inte blev en värre förrädare än er bror.»
Han såg frågande på mig, men en sjuk drar sig för att lösa gåtor, och han hade icke kraft att utfråga mig. Hans blick föll på Flavias ring, som jag bar. Jag trodde, att han skulle fråga mig om den, men efter att tanklöst ha fingrat på den lät han huvudet sjunka ned på kudden.
»Jag vet inte, när jag får återse er», sade han med svag, nästan ljudlös röst.
»Om jag någon mera gång kan tjäna ers majestät…», svarade jag.
Hans ögonlock föllo igen. Fritz och läkaren kommo fram, jag kysste konungens hand och lät Fritz föra bort mig. Jag har sedan aldrig återsett konungen.
När vi kommo ut, vek Fritz av, icke till höger tillbaka till vindbryggan, utan till vänster, och förde mig, utan att yttra något, uppför trapporna genom en vacker korridor i lustslottet.
»Vart gå vi?» frågade jag.
Fritz såg bort och svarade:
»Hon har skickat efter er. När det är över, så kom tillbaka till bryggan. Jag väntar på er därnere.»
»Vad vill hon?» frågade jag och andades hastigt.
Han skakade på huvudet.
»Vet hon allt?»
»Ja, allt.»
Han öppnade en dörr, drev sakta på mig och stängde den bakom mig. Jag befann mig i en rikt möblerad mindre salong. Först trodde jag mig vara ensam, ty belysningen från ett par med skärmar försedda ljus på spiskransen var mycket dunkel. Men snart urskilde jag en kvinnlig gestalt stående vid fönstret. Jag förstod att det var prinsessan, och gick fram till henne, föll på knä och förde hennes hand, som hängde ned vid sidan, till mina läppar. Hon varken rörde sig eller talade. jag steg upp, och genomträngande dunklet med mina ivrigt spejande ögon såg jag hennes bleka ansikte och glansen av hennes hår. Innan jag själv visste av det, gick över mina läppar ett sakta:
»Flavia!»
Hon darrade litet och vände på huvudet; därpå stod hon med en hastig rörelse alldeles inpå mig och fattade i mig.
»Stå inte, stå inte! Du får inte! Du är sårad! Sätt dig ned — här, här!»
Hon förmådde mig att sitta ned på en soffa och lade sin hand på min panna.
»Vad ditt huvud känns hett», sade hon och sjönk ned på knä bredvid mig; därpå lutade hon sitt huvud mot mig, och jag hörde henne halvviska: »Älskade, vad ditt huvud känns hett!»
Kärleken låter alltid på ett eller annat sätt även en trögtänkt man få en inblick i den älskades hjärta. Jag hade kommit för att förödmjuka mig och be om förlåtelse för min förmätenhet, men vad jag nu sade var:
»Jag älskar dig av allt mitt hjärta och av all min själ!»
Ty vad var det, som gjorde henne orolig och förlägen? Icke hennes kärlek till mig, utan fruktan för att jag endast hade hycklat kärlek, liksom jag hade spelat konung, och mottagit hennes kyssar med ett undertryckt småleende.
»Av allt mitt hjärta och av all min själ!» upprepade jag, då hon tryckte sig intill mig. »Från första ögonblicket jag såg dig i katedralen! Det har inte funnits mer än en kvinna i världen för mig — och det skall inte komma att finnas någon annan. Må Gud förlåta mig det orätta jag gjort dig!»
»Det var de, som läto dig göra det!» svarade hon hastigt och tillade i det hon lyfte upp sitt huvud och såg mig i ögonen: »Det skulle nog inte ha gjort någon skillnad, om jag vetat av det. Det var alltid du själv, inte konungen!»
Och hon höjde sig upp och kysste mig.
»Det var min avsikt att tala om allt för dig», sade jag. »Jag var på väg att göra det den där balaftonen i Strelsau, då Sapt kom och avbröt mig. Sedan kunde jag inte — jag kunde inte utsätta mig för faran att förlora dig, innan — innan — jag måste! Älskade, det var nära, att jag för din skull hade låtit konungen dö!»
»Jag förstår, jag förstår! Vad är nu att göra, Rudolf?»
Jag slog min arm kring henne och höll henne, medan jag sade:
»Jag reser i natt.»
»O, nej, nej! Icke i natt!»
»Jag måste, innan jag blir sedd av flera. Och hur vill du att jag skulle kunna stanna, min älskling, såvida inte…?»
»Om jag finge följa dig!» viskade hon mycket sakta.
»Min gud, tala inte så!» sade jag häftigt och sköt henne litet ifrån mig.
»Varför inte? Jag älskar dig ju. Du är en ädling så god som någon konung!»
Då visade jag mig falsk mot allt vad jag borde ha hållit fast vid. Jag slöt henne i mina armar och bad henne med ord, som jag icke vill nedskriva, att följa mig och trotsade hela Ruritanien att taga henne ifrån mig. Och en stund satt hon och hörde på med undrande, bländade ögon. Men när hon därpå såg på mig, blygdes jag, min röst dog bort i osammanhängande viskningar och slutligen tystnade jag alldeles.
Hon drog sig undan från mig och stod och stödde sig mot väggen, medan jag satt kvar på kanten av soffan och darrade i varje led, medveten om vad jag hade gjort — kände avsky för det, men ville ändå egensinnigt icke ha det ogjort.
»Jag är vansinnig!» sade jag dystert.
»Ditt vansinne är mig kärt, älskade», svarade hon.
Hon stod med bortvänt ansikte, men jag såg glansen av en tår på hennes kind. Jag grep ett fast tag i soffan och tvingade mig att sitta kvar där.
»Är kärleken det enda?» frågade hon i en sakta, ljuv ton, som tycktes bringa lugn även åt mitt pinade hjärta. sOm kärleken vore det enda, skulle jag följa dig, klädd i trasor om så behövdes, till världens ända, ty du håller mitt hjärta i brand. Men är kärleken det enda?»
Jag svarade ej. Jag blyges nu, då jag tänker på att jag icke ville komma henne till hjälp.
Hon kom fram till mig och lade handen på min axel; jag förde upp min hand och fattade hennes.
»Jag vet, att människor skriva och tala som om det vore så», återtog hon. »Kanske låter ödet det vara så för somliga. Ack, om jag vore en av dem! Men hade kärleken varit det enda, så hade du låtit konungen dö i sitt fängelse.»
Jag kysste hennes hand.
»Hedern binder även en kvinna, Rudolf. Min heder ligger i att vara trogen mitt land och min ätt. Jag vet inte, varför Gud har låtit mig älska dig, men jag vet, att jag måste stanna här.»
Jag sade fortfarande ingenting, och efter en stunds tystnad fortfor hon:
»Din ring skall jag alltid bära på mitt finger, ditt hjärta i mitt hjärta, din kyss på mina läppar. Men du måste resa och jag måste stanna. Kanske måste jag även göra något, vid blotta tanken på vilket jag känner mig nära att dö.»
Jag förstod vad hon menade, och en rysning genomilade mig. Men jag fick icke låta alldeles överväldiga mig av mina känslor i hennes närvaro. Jag steg upp och fattade hennes hand.
»Gör vad du vill eller måste», sade jag. »Jag tror, att Gud visar sina avsikter för sådana som du. Min uppgift är lättare; jag skall ständigt bära din ring på mitt finger, ditt hjärta i mitt, och aldrig skall en annan kvinnas kyss vidröra mina läppar. Så måtte Gud trösta och styrka dig, älskade!»
Ljudet av sång trängde nu till våra öron. Det var prästerna i kapellet, som sjöngo själamässorna över dem, som nu lågo döda. Det var som om de sjöngo Requiem över vår jordade lycka, anropande Gud om tillgift för vår kärlek, som icke ville dö. De milda, ljuva, vemodsfulla tonerna höjde och sänkte sig, medan vi stodo mitt emot varandra, jag med hennes händer i mina.
»Min drottning och min skönhet!»
»Min älskare och trogna riddare! Kanske återse vi varandra aldrig mera. Kyss mig, älskade, och låt oss skiljas!»
Jag kysste henne som hon bjöd mig, och till sist slöt hon sig intill mig, viskande intet annat än mitt namn och detta om och om igen — och om igen — och om igen, och därpå skildes vi.
Jag gick hastigt ned till vindbryggan. Sapt och Fritz väntade på mig. Med deras tillhjälp bytte jag om kläder och dolde mitt ansikte, som jag gjort mer än en gång förut, varpå vi stego till häst utanför borgporten och redo hela natten ända till daggryningen, då vi kommo till en liten järnvägsstation strax på andra sidan Ruritaniens gräns. Tiden för tågets ankomst var ännu icke inne, och medan vi väntade, promenerade vi fram och tillbaka utefter en liten bäck, som rann genom en äng. De lovade att underrätta mig om allt, som hände; de överhopade mig med vänlighet — till och med gamle Sapt var rörd ända till mildhet och Fritz visade sig vek och halvt omanlig, så överväldigad var han. Jag lyssnade liksom i en dröm till allt vad de sade! »Rudolf! Rudolf! Rudolf!» genljöd det ännu i mina öron — ett omkväde av sorg och kärlek. Slutligen märkte de, att jag icke förmådde skänka någon uppmärksamhet åt vad de sade, och vi gingo fram och tillbaka under tystnad, till dess Fritz vidrörde min arm och jag såg på avstånd röken av tåget. Då räckte jag dem båda handen.
»Den här morgonen äro vi inga riktiga män», sade jag småleende, »men vi ha varit det, eller hur, Sapt och Fritz, gamla vänner? Vi ha skött oss väl tillsammans.»
»Vi ha slagit förrädare och befäst konungens tron», sade Sapt.
Plötsligt, innan jag märkte hans avsikt eller kunde förekomma honom, blottade Fritz von Tarlenheim sitt huvud och böjde sig ned, som han brukade göra, och kysste min hand; då jag ryckte undan den, sade han med ett försök till skratt:
»Himmeln gör inte alltid de rätta männen till konungar!»
Det ryckte kring gamle Sapts mun, då han kramade min hand.
»Djävulen har sin hand med i de flesta saker», sade han.
Folket på stationen tittade nyfiket på den högväxta mannen med det väl inhöljda ansiktet, men vi fäste oss icke vid deras blickar. Jag stod med mina två vänner och väntade, till dess tåget kom fram. Då skakade vi hand om igen utan att säga något, och denna gång — för att vara av gamle Sapt var det rätt märkvärdigt — blottade båda två huvudet och stodo på detta sätt, till dess tåget fört mig bort ur deras åsyn. De, som sågo oss, trodde förmodligen, att det var någon högt uppsatt person, som för sitt nöjes skull avreste inkognito från denna lilla station, medan det i verkligheten endast var jag, Rudolf Rassendyll, en engelsk adelsman och yngre sonen av en god familj, men utan rikedom eller samhällsställning eller av särdeles hög rang. De skulle ha känt sig mycket svikna, om de hade vetat det. Men hade de känt till allt, skulle de ha betraktat mig ännu nyfiknare. Ty vad jag än var nu, hade jag dock i tre månader varit konung, och om det än icke är något att vara stolt över, så är det åtminstone en vunnen erfarenhet. Jag skulle utan tvivel ha tänkt mera på det, hade icke genom luften, från Zendas torn, som försvunno på avstånd, genljudit och trängt in i mina öron och i mitt hjärta en kvinnas kärleksrop: »Rudolf! Rudolf! Rudolf!»
Lyssna! Jag hör det ännu!