Fången på slottet Zenda/Kapitel 22
| ← Kapitel 21: Om kärleken vore allt! |
|
Förlagsreklam → |
XXII.
NUTID, FORNTID — OCH FRAMTID
De närmare omständigheterna för min hemresa kunna icke ha mycket intresse. Jag for direkt till Tyrolen och tillbragte där fjorton dagar i stillhet, mestadels liggande, ty en stark förkylning hade utvecklat sig; jag var även offer för en nervös reaktion, som gjorde mig svag som ett litet barn. Så snart jag hade kommit fram till min uppehållsort, skickade jag ett, som det kunde tyckas, helt bekymmerslöst brevkort till min bror med tillkännagivande, att jag var vid god hälsa och snart skulle komma hem. Det avsåg att göra slut på de efterforskningar rörande min vistelseort, med vilka polisprefekten i Strelsau antagligen ännu besvärades. Jag lät mustascher och pipskägg växa, och som jag har stark skäggväxt, voro de aktningsvärda nog, om än icke yppiga, då jag anlände till Paris och sökte upp min vän George Featherly.
Mitt samtal med honom utmärkte sig huvudsakligen för det antal motvilliga men nödvändiga lögner jag drog fram med, och jag drev obarmhärtigt med honom, då han talade om att han fått för sig, att jag hade följt madame de Mauban i spåren till Strelsau. Det visade sig, att hon var återkommen till Paris men levde i stor ensamhet, något som skvallret icke hade svårt att förklara. Visste icke alla människor av hertig Michaels förräderi och död? George bad emellertid Bertram Bertrand vara vid gott hopp, »ty», sade han bekymmerslöst, »en levande poet är alltid bättre än en död hertig». Därpå vände han sig till mig och frågade:
»Vad har du gjort med dina mustascher?»
»Sanningen att säga», svarade jag och tog på mig en listig min, »kan man ibland ha sina skäl att vilja ändra utseende. Men skägget håller på och växer till igen allt vad det hinner.»
»Då var jag ändå inte på så orätt spår! Om det inte var den vackra Antoinette, så var det väl någon annan tjuserska?»
»Det är alltid en tjuserska med i spelet», svarade jag lakoniskt.
Men George lät sig icke nöja, förrän han hade lockat ur mig — han var mycket stolt över sin skarpsinnighet — en absolut uppdiktad kärleksaffär med lämplig anstrykning av skandal, som hade hållit mig kvar hela denna långa tid i Tyrolens fridfulla trakter. I utbyte mot denna historia undfägnade George mig med en hel del vad han kallade »intima upplysningar», som voro kända endast inom den diplomatiska världen, om det verkliga förloppet av tilldragelserna i Ruritanien med intriger och motintriger. Enligt hans åsikt, sade han med en betydelsefull nick, kunde det sägas mera till förmån för Svarte Michael än allmänheten trodde; och han antydde som en väl grundad misstanke, att den hemlighetsfulla fången i Zenda, om vilken tidningarna haft så mycket att förmäla, alls icke var någon man, utan — här hade jag svårt att icke småle — en kvinna förklädd till karl, och att rivaliteten mellan konungen och hans broder om den imaginära damens ynnest låg under deras misshälligheter.
»Det var kanske madame de Mauban», framkastade jag.
»Nej visst inte», svarade George bestämt. »Antoinette de Mauban var svartsjuk på henne och förrådde för den skull hertigen för konungen. Som en bekräftelse på vad jag säger är det väl bekant, att prinsessan Flavia nu är ytterligt kallsinnig mot konungen efter att förut ha visat sig hysa de varmaste känslor för honom.»
Jag bytte nu om samtalsämne för att slippa längre höra Georges »inspirerade» villfarelser. Men om diplomaterna aldrig få veta mera, än det hade lyckats dem att utforska i denna sak, förefalla de mig att vara en något dyrbar lyx.
Medan jag var i Paris, skrev jag till Antoinette, ehuru jag icke vågade uppsöka henne. Jag fick ett mycket vänligt svar, vari hon försäkrade mig, att hon på grund av konungens ädelmod och vänlighet mot henne lika väl som av hänsyn till mig ansåg sig förpliktad att iakttaga absolut tystnad. Hon uttryckte sin avsikt att slå sig ned på landet och draga sig helt och hållet tillbaka från umgängeslivet. Jag har aldrig hört, huruvida hon förverkligade sina planer, men då jag sedan icke sett till henne eller hört talas om henne, är det antagligt, att hon gjorde det. Det kan icke råda något tvivel om, att hon var djupt fäst vid hertigen av Strelsau, och hennes uppförande vid hans död bevisade, att icke ens kännedomen om hans verkliga karaktär förmådde i hennes hjärta kväva känslan av kärlek och tillgivenhet för honom.
Jag hade ännu en strid att utkämpa, en strid som jag visste skulle bli allvarlig och nödvändigt sluta med mitt fullständiga nederlag. Återkom jag icke från Tyrolen utan att ha gjort några studier rörande dess invånare, institutioner, natur, fauna, flora och andra markvärdigheter? Hade jag icke helt enkelt förspillt tiden på mitt vanliga lättsinniga och onyttiga sätt? Jag måste erkänna, att min svägerska skulle komma att se saken på det sättet, och mot en dom grundad på sådana påtagliga bevis kunde jag icke försvara mig. Det är således antagligt, att jag infann mig i Park Lane tämligen skamsen och tafatt. Men mitt mottagande blev på det hela icke så farligt, som jag hade fruktat. Det visade sig, att jag hade gjort, icke vad Rose önskade, men — det näst bästa — vad hon förespådde. Hon hade förklarat, att jag icke skulle komma att göra några anteckningar eller iakttagelser eller samla något material. Min bror däremot hade varit nog svag att påstå, att jag till sist hade fattat en verkligt allvarlig föresats.
Då jag återvände tomhänt, gick Rose så helt upp i sin triumf över sin man, att hon lät mig slippa ifrån mycket billigt och egentligen endast förebrådde mig min försumlighet att icke underrätta mina närmaste om min vistelseort.
»Vi ha förspillt rysligt mycket tid på att söka få reda på dig», sade hon.
»Ja, jag vet det», svarade jag. »Hälften av våra ambassadörer har haft ett besvärligt liv för min skull. George Featherly har talat om det för mig. Men varför behövde ni vara oroliga? Jag kan nog sköta mig själv.»
»Å, det var inte det», utbrast hon spotskt, »men jag ville meddela mig med dig angående sir Jacob Borrodaile. Ser du, han har fått en beskickning, det vill säga han får den om en månad, och han skrev och uttalade sin förhoppning, att du skulle följa med honom.»
»Vart skall han?»
»Han skall efterträda lord Topham i Strelsau», svarade hon. »Du kunde aldrig komma till en trevligare plats, om man undantar Paris.»
»Strelsau! Hm!» sade jag och kastade en blick på min bror.
»Å, det gör ingenting!» utbrast Rose otåligt. »Nå, du reser dit, inte sant?»
»Jag vet inte, om jag bryr mig om det!»
»Å, du är för odräglig!»
»Jag tror inte jag kan fara till Strelsau. Min kära Rose, skulle det vara… vara passande?»
»Å, det är ingen, som längre kommer ihåg den där ledsamma gamla historien.»
Jag tog då ur fickan upp ett porträtt av konungen av Ruritanien. Det hade tagits en eller två månader före hans tronbestigning. Hon kunde icke missförstå min mening, då jag räckte henne det och sade:
»Ifall du inte sett eller lagt märke till Rudolf den femtes porträtt, så är här ett. Tror du inte man skulle påminna sig historien, om jag visade mig vid hovet i Ruritanien?»
Min svägerska såg på porträttet och därpå på mig.
»O himmel!» sade hon och kastade fotografien på bordet.
»Vad säger du om saken, Bob?» frågade jag.
Burlesdon steg upp, gick till ett hörn av rummet och letade bland en hop tidningar och kom snart tillbaka med ett nummer av Illustrated London News. Han öppnade tidningen och vecklade ut en dubbelsidig plansch, som föreställde Rudolf V:s kröning i Strelsau. Han lade fotografien och planschen bredvid varandra; jag satt vid bordet, och då jag såg på dem, försjönk jag i tankar. Mitt öga gick från mitt eget porträtt till Sapt, till Strakencz, till kardinalens rika skrud, till Svarte Michaels ansikte och prinsessans ståtliga figur vid hans sida. Jag betraktade allt detta länge och ivrigt och väcktes först, då min brors hand lades på min axel. Han såg på mig med ett gåtlikt uttryck.
»Som du ser», sade jag, »är det en märkvärdig likhet. Jag tror verkligen, att det är bäst jag inte reser till Ruritanien.»
Rose var visserligen till hälften övertygad men ville icke överge sin ställning.
»Också en ursäkt!» fräste hon. »Du vill inte göra någonting, det är hela saken. Du kunde ju slutligen bli ambassadör!»
»Jag tror inte att jag vill bli ambassadör.»
»Det är mer än vad du nånsin kommer att bli», replikerade hon.
Det är antagligen mycket sant, men det är icke mer än vad jag har varit. Tanken på att bli ambassadör kunde svårligen blända mig. Jag hade ju varit konung!
Rose lämnade oss nu stött, och Burlesdon tände en cigarrett och betraktade mig åter med samma egendomliga blick.
»Planschen i tidningen…», började han.
»Nå, vad är det med den? Den visar, att konungen av Ruritanien och din ödmjuka tjänare äro varandra så lika som två bär.»
Min bror skakade på huvudet.
»Jag tror nog det», sade han. »Men jag skulle se skillnaden mellan dig och den person, som fotografien föreställer.»
»Nå, men mellan mig och den, som är avbildad på tidningsplanschen?»
»Jag skulle göra åtskillnad på fotografien och planschen, ty visserligen är planschen mycket lik fotografien, men…»
»Nå?»
»Den är mera lik dig», sade min bror.
Min bror är en bra karl och genomärlig, så att oaktat han är gift och mycket svag för sin hustru, skulle han kunna få veta alla mina hemligheter. Men denna hemlighet var icke min, och jag kunde icke tala om den för honom.
»Jag tycker inte att planschen är så lik mig, som fotografiens, svarade jag käckt. »Men i alla fall, Bob, vill jag inte resa till Strelsau.»
»Nej, gör inte det, Rudolf.»
Jag vet icke, om han misstänkte något eller hade en svag aning om verkliga förhållandet. I så fall behöll han det för sig själv, och han och jag ha aldrig gjort någon antydan därpå. Men vi läto sir Jacob Borrodaile skaffa sig en annan attaché.
Sedan alla dessa händelser, som jag nu skildrat, tilldrogo sig, har jag fört ett mycket stilla liv i ett litet hus, som jag hyrt på landet. De strävanden och de mål, som äro vanliga för män i min ställning, synas mig föga lockande. Jag har knappast någon håg för sällskapslivets jäktande oro och alls ingen för politikens käbbel. Lady Burlesdon misströstar i högsta grad om mig, mina grannar anse mig för en trög och likgiltig drömmare och enstöring. Men jag är ung ännu, och emellanåt föreställer jag mig — vidskepliga människor skulle kalla det en aning — att min roll i livet ännu icke är utspelt, att jag på ett eller annat sätt skall en dag åter deltaga i stora tilldragelser, åter ivrigt göra upp politiska planer, mäta min klokhet med mina fienders, spänna mina muskler för att kämpa en het dust och dela ut kraftiga hugg. Sådan är min tankegång, då jag med bössa eller käpp i handen vandrar omkring i skogarna eller följer floden åt. Jag kan icke säga, om dessa fantasier skola gå i fullbordan, och ännu mindre, om den skådeplats, som jag, ledd av mitt minne, väljer för mina nya bedrifter, skall bli den verkliga; ty jag ser mig gärna ännu en gång på Strelsaus folkrika gator eller under det hotande fängelsetornet i Zendas borg.
När mina grubblerier kommit in på den leden, lämna de framtiden och återvända till svunna dagar. Bilder stiga upp för mig i en lång rad: det första vilda dryckeslaget i konungens sällskap, rusandet ut ur lusthuset med mitt präktiga tebord, natten i vallgraven, förföljandet i skogen, mina vänner och mina fiender, de som lärt älska och ära mig, de ursinniga, som försökte mörda mig. Och bland dessa senare kommer en, som ensam av dem alla ännu rör sig på jorden, fastän jag icke vet var, och som, det betvivlar jag ej, ännu stämplar ondskefulla planer, ännu betvingar kvinnohjärtan och i männens sinnen väcker fruktan och hat. Var är unge Rupert Hentzau — ynglingen, som så när hade tagit mitt liv? När hans namn kommer för mig, känner jag min hand gripa efter värjan och blodet strömmar hastigare i mina ådror; ödets vink — aningen — liksom blir starkare och bestämdare och viskar envist i mitt öra, att jag ännu har en sak ouppgjord med unge Rupert. Därför övar jag mig flitigt i vapnens bruk och söker hålla den dag på avstånd, då jag måste säga farväl åt ungdomskraften.
Varje år sker ett avbrott i mitt lugna liv. Då reser jag till Dresden och mötes där av min goda vän och följeslagare Fritz von Tarlenheim. Senast vi träffades, åtföljdes han av sin vackra hustru, Helga, och ett muntert jollrande barn. Fritz och jag äro vid dessa möten tillsammans under en veckas tid, och jag får höra allt vad som händer i Strelsau; på aftnarna, under det vi promenera och röka tillsammans, tala vi om Sapt och konungen och ofta om unge Rupert, och när det lider inpå småtimmarna, tala vi slutligen om Flavia. Vart år för Fritz med sig en liten ask till Dresden. I den ligger en röd ros och kring stjälken är fäst en panpersremsa, på vilken står skrivet: »Rudolf — Flavia — för evigt». Och jag skickar en liknande hälsning tillbaka med honom. Denna hälsning och ringarna äro allt, som nu binder mig och Ruritaniens drottning vid varandra. Ty hon har — och jag aktar henne därför så mycket högre — handlat så, som hennes plikt mot sitt land och sin ätt bjöd henne, och är nu konungens gemål, knytande bandet mellan honom och hans undersåtar fastare genom den kärlek, de hysa till henne, och genom sin självuppoffring skänkande frid och lugna dagar åt tusenden. Det finns stunder, då jag icke vågar tänka därpå, men det finns även stunder, då min själ kan höja sig dit, där hennes alltid dväljes; då kan jag tacka Gud, att jag älskar den ädlaste, den mest intagande och sköna dam i världen och att i min kärlek ej låg något, som kom henne att svika sin höga plikt.
Skall jag återse hennes ansikte — hennes bleka ansikte med det härliga håret? Därom vet jag intet: ödet har icke givit någon antydan, mitt hjärta har ingen förkänsla, jag vet det ej. I denna värld sker det kanhända aldrig, ja så gott som säkert aldrig. Och är det möjligt, att någonstädes och på ett sätt, varom våra vid stoftet bundna sinnen icke ha någon föreställning, hon och jag åter skola sammanträffa, utan att något där ställer sig mellan oss och förbjuder vår kärlek? Därom vet jag intet och ej heller visare huvud än mitt. Men om det aldrig inträffar, om det aldrig mera skall förunnas mig att njuta av de ljuva samtalen med henne eller betrakta hennes ansikte eller höra henne bekänna sin kärlek, ja, då vill jag på denna sidan graven leva som det anstår den man, vilken hon älskar, och bedja om en sömn utan drömmar på den andra sidan.
SLUT