För Elfsborgs regementes lifkompani (Sommelius)
| ← Venedig |
|
Sång för Elfsborgs regementes jägare → |
För Elfsborgs regementes lifkompani.
I borgarns koja råder frid,
Men djerft vi svärdshugg byta.
Som blixten snabb, så går vår tid;
I läger, stormning och i strid
Vi vårt kamratskap knyta.
Ty bragd och slag, ej lugn och fred,
Vi älska på vår bana,
Der månan går bland åskmoln ned,
Och stormen bor i våra led
Och hviftar i vår fana.
Så doft hörs våra trummors skall
I ljusa sommarqvällen,
I harmoni med strömmars svall
Och dån från strida vattenfall,
Som störta ned från fjällen.
O bleka död, du är vår värd
I kampens fester sköna!
Du gästar våra blåa svärd,
Som fråssa vildt i ledungsfärd
På Rotas ängar gröna.
Der tõms i blod på ljungväxt hed
Också din skål i botten;
Ty det är gammal jägarsed,
Att svälja sista droppan ned
Och träffa alla skotten!
Och ingen skall för oss gå fri,
Som för sitt fall är mogen;
Den djerfves lífstråd klippa vi,
Bland snår och häckar gömda i
Ett bakhåll uti skogen.
Men lífvet börjar bli för tungt,
Så liksvept segrens minne;
Och med ett blod, så varmt och ungt
Är här i Sverge alltför lugnt
För ett oroligt sinne.
Och än står svenska äran qvar
Uti den svenska hären,
I ofördunklad glans, så klar
Och bergfast, som hon alltid var,
Likt klipporna i skären.
O, gif oss derfor bly och krut
Och ordres, drott, att jaga!
Och jägarne vid fejdens slut,
Om du oss för i ledung ut,
Hem i triumf dig draga,
Vid Leipzig sist vi stridde bra
Med studsare och kula:
Härnäst vi ut som lejon dra!
Hel, Elfsborgs jägare, hurra!
Hel, alla blå och gula!
Se'n i en framtids riddarsal
En bard förtäljer, bröder,
Ej våra många ättartal,
Men hur vi stridt på berg, i dal
Och blödt i norr och söder.