←  Vid Vettern
Samlade dikter af G. L. Sommelius
av Gustaf Lorentz Sommelius, Christoffer Eichhorn

Venedig
För Elfsborgs regementes lifkompani  →


[ 56 ]

Venedig.

Fantasi.

 
Som vinden hem på luftens blåa våg,
När som orkanens gny på hafvet tystnat,
Min tanke flyr till Venedigs palatser,
Af döda doger stela minnen nu!
Här fordom tiomannarådet herrskat
Med kraft, men grymt och oinskränkt befäl
I magtens gamla mörka residenser
Med heta plågorum, blykamrarne,
Som synden åt sin dotter straffet egnat;
Af fasan sjelf hon lånat plågans redskap.
O hårda marmorlejon, dystra stoder
Från tid, då Ven'dig än var i sitt flor,
För menskohjertans sorg så isigt kalla,
Som döden var för flickans klagan kall,
När riddarn sveptes uti snöhvit rustning
(Ej smälter dödens is för dagg af tårar opp?)
Ack, minnets stad, af dig, o Byron, älskad,
Hur gerna trifdes ej min själ i den!
Gondolen sväfvar öfver gröna böljor,
Knappt höres ljudet ens af årans slag;
Så tyst der är, ej vindarne få hviska
Till våg, som drömmer uti rak kanal.

[ 57 ]

Invid dess stränder vattenslotten ligga
Med erkänd frejd i gamla häfders blad,
Då din nu glömda flagga än var fruktad
Och herrskade så stolt på alla haf;
När lyckan fyllde dina svällda segel,
Och svarta kölar drogo hem ditt rof.
Med statsklokhetens stämpel på sin panna
Och despotismens scepter i sin hand,
Venedig satt på thron af hundra öar
Och kallades af folken republik;
Och dessa riglar, bojor, fasta galler,
Att fräta dem ej sekler räcka till.
Blott långsamt rosta de igenom dessa,
Och tidens tand förbiter sig på dem.
Omkring förbrytarns svultna lemmar skramlat
De ha en gång; än lådar vid dem blod
Af fångar, qvidande för marterns plågor,
Men sparade att dö för statsbrott neslig död.
Den vittrade portikens mur är remnad,
Och vålnader vid midnatt bo deri.
O, Bucentaurens master äro brutna,
Dess gyllne skrof har murknat längesen.
O Adria, trolösaste bland brudar,
Som än ett kärlekens vårdtecken fäst!
Invid din barm, invid ditt hjerta hvila
Bland dolda skatter, bland de dödas ben
De vigselringar, Venedigs despoter
Dig skänkt, att du dem trogen skulle bli.
Ack, vore jag på djupet af ditt rike,
Der på en thron, af salta vågor sköljd,

[ 58 ]

Af klippor staplad, hafvets drottning pryder
De gröna lockar med korallers krans
Och mägtigt som en afgrundsprins regerar
Bland drunknade uti sitt stela hof!
Hur högväxt sväfvar du ej bland de döde,
Som sitta bleka i din öde sal,
Likt sändebud från jordens skilda länder
Till herrskarinnan på dess stolta haf!
Med kala hufvudskålar, tungor stumma
Och blickar, släckta för din kalla prakt,
Så tom är deras hyllning; smickret tystnat,
Och vindar blott förkunna doft ditt lof
Vid skimret af en blekgul, ensam stjerna,
Som vaggar på en långsträckt dyning hän
Och lyser på en luftig hägring stilla.
Nymåna, tindra! Lys på Marcos lejon
Med allt ditt hemska, vålnadslika sken!
Du lifvar minnet i mitt arma hjerta
Och tänder längtans flamma heligt opp.
Med ostörd tjusning ser jag på de gråa,
De tysta vittnen, som du lemnat qvar,
Venedig, af de forna seklers magt,
Fast blodigt märke på ditt samvet står
Af offer, helgade åt girig hämnd,
Som ingen bragd förmått att plåna ut.
Hör, klockan slår så gällt i klostertornet,
Der kärleksflamman qväfves, hoppet dör!
Det ljuder doft som fordom, när derinne
Vid altar't nobili falskt böjde knä.
Men sköflad är din rikedom, Venedig!

[ 59 ]

Till själ och kropp, o, lika arm du är.
Dock ännu glad är massan på San Marco,
När karnevalens muntra tid går in;
Ty fallen storhet stor är i ruiner,
Och minnet bor i hvälfda dômer här,
I vigda tempel och i rådets salar,
I venetianska qvinnans mörka blick,
I gångens majestät, i hennes hållning,
I formers vällust, ansigtsbildningen,
Som ger begrepp och aning blott om njutning
Och trånad, tjusning, ljufva känslors magt
Och veka nöjen, som blott södern alstrar.
O, kärlek trifdes i det höga slott,
Hvars mur står i sitt fall ännu och trotsar.
Ack, mången brud fanns der med qvalfyldt bröst
Sin tid i ensamhet med tårar tälja,
I någon niche af praktfull våning gömd,
Att icke verlden låta se sin smärta.
O djup af rysning! Fadren dottren säljer,
Och för piastrar är slafvinnan fal.
Dock negern väntar intet annat öde:
Från födseln van vid tanken på sin lott,
Han tåligt lider tyranniets gissel
Och härdar plågan ut med vildsint trots.
Men späda, veka, oskuldsfulla tärnan,
Som ibland milda nöjen fostrad är
Och knappt har födt ett hopp uti sitt hjerta,
Förr än det är i verklighet förbytt,
Som blott har andats ibland doft af blommor
Och årens lopp för tjusning ej bemärkt,

[ 60 ]

Med kinder, glödande som österns rosor,
Och barmen, svällande af yppig blod,
Den unga tänkte blott på lust och fröjder.
Uti palatsets alabastersalar,
Med draperier utaf purpursammet
Och vaser utaf jaspis eller guld,
Vid skenet utaf lampor, som fantastiskt brände
I skålar af kristall, af lefvande cypresser
Och myrtnar hälften skymd, hon satt så huld
På atlaskuddar, som elastiskt veko
För hvarje tryckning utaf hennes lemmar,
Och svärmande på små sylfider hörde,
Som bland de saftigt mogna löfverk lekte,
Dem rankan flätade kring blygrå mur,
Tills, tjust af toners brus från full orchester,
Hvars ljud bevingar hvarje ynglings steg,
En ädling, stolt af skönhet, guld och anor,
Med bröst, som brann af mod och ärelystnad,
Den sköna förde in i dansens hvirfvel
Och handen tryckte, känslorna förrådde,
Med blicken ömt försänkt i hennes öga,
Som trånande, men hemligt mötte hans
Med återsvar, så att hans ådror gäste
Af ljuf berusning och af kärleksfröjd,
Tills jorden blef för honom mer än himmel.
Med lockar, glänsande som korpens fjädrar,
Och ögon, blåare än himlens azur,
Och själ af eld, som spelar i hvar fiber,
En venetianska kan om sällhet aning ge.
Med dunkel njutningslust i sina blickar

[ 61 ]

Och känslans fullhet i hvar droppa blod,
Hon är en grekisk bild med lif i formen
Från klassisk forntid, sprittande och varm.
Men himlen mörknar, vreda vindar storma,
Och hafvet vräker, sprutar fraggig våg
Ur bränningar, som öppna digra svalgen,
Att sluka hvarje spån uti sin hvirfvel ner.
Och kõlar krossas, rikedomar drunkna,
Och Orientens kryddor lastas ut;
Levantens siden vattnet genomdrānker,
Och tungt i djupet sjunker Spaniens guld;
Och blixten, då den splittrat sista spillran,
Ser på förödelsen med blodrõd blick.
All fröjd är slut, se'n lyckans stjerna slocknat,
Ty i Venedig allt på guld beror;
I köpmansstater väges allt på vågen,
Och hjertats känsla väger ej ett uns.
Nu älsklingen är arm, hans skatter borta,
Ej någon hör hans suck och ser hans tår;
Och åt en annan rikare ges bruden,
Så darrande och blek i brölloppsskruden.
Det fäktar kallt omkring mitt heta hufvud,
Och kylig östan leker med mitt hår.
Med Tassos längtan till sin Leonora,
Jag ilar hem att sluta i min famn
Den skönsta rosen ibland alla rosor,
Som bränts utaf Venedigs heta sol,
Och kyssa dessa saftigt röda läppar,
Som ännu ingen utan jag har kysst,
Och på den himmelskt sälla hviskning höra,

[ 62 ]

Som hviskar vällust i hvart andedrag,
Och slumra se'n vid silfverlampans skimmer
Med hennes hvita barm till hufvudgärd
Och först, när solen högt på fästet strålar,
Tjust väckas opp af hennes hjertas slag.