Fallande blad/Gamla julgran
| ← Arenafången |
|
Källan i fjärran → |
GAMLA JULGRAN.
JA, slut se’n Knut är det nu med jul
och alla glammande dagar!
Ej kvar jag har af min prakt en smul,
dock ej mitt öde jag klagar.
Hit ut i drifvan jag vroks ur huset,
men drömmer än om det granna ljuset
och barnets blick.
Min släkt står kvar i sin stolta skog.
Och ännu minnes jag knoten,
när jag en morgon ifrån dem drog
och lät mig huggas från roten.
En hvar då skrek vid min kullerbytta:
»Se där en till, som ej blir till nytta!
Fy, sådan skam!»
Ty icke skulle jag bli till ved
och ej till mast eller möbel,
och ej till träsko och ej till sked,
ej ens till påken bland pöbel,
och ej till granris och ej till tvaga,
blott ut i världen på narri draga …
Hå hå, ja, ja!
Och nu jag snart mist hvartenda barr,
och dans och glans är jag utan.
Den minsta grankotte gjorde narr,
om här han såge — valutan.
Dock, nådig helgon, som sticks därborta!
Du i din skog kommer sist till korta
mot julens gran …
Ty vet, i flaggornas rika skrud,
i ljus och stjärnor och glitter,
jag väckte jublande barnaljud,
mer rent än fåglarnas kvitter;
jag tände upp litet barnaöga,
mer ljuft än skimret från stjärnor höga
ur kvällens sky.
Och för de gamla och mor och far
på kinden rodnaden grydde,
och skumma blicken blef åter klar,
och själfva gikten nu flydde.
Från köket kom man: det feltes ingen,
när dansen tråddes i stora ringen
rundt mig, rundt mig …
O, helga stund, då i ljus jag stod
och fröjd och härlighet spridde,
då själf jag värmdes af skaldens mod,
och med hans lågor jag stridde!
Stor sak, om alla mig öfvergifva!
Jag kan dock hviska från fattig drifva:
tack för god jul!