Fallande blad/Oxen och lärkan
|
Majregn → |
OXEN OCH LÄRKAN.
NÄR lärkan sina drillar slog,
en oxe, som gick spänd för plog,
hof upp sitt knot i vedermödan.
»Den där gör då ej skäl för födan!
Med allt sitt pip och allt sitt sving
uträttar hon rakt ingenting,
och hur hon må i skyn sig kråma,
kan ju den stackarn ej ens råma.
Bevars, hon plöjer eterns blå,
och silfvertoner lär hon så;
men hvar stod hennes teg väl mogen,
och när såg man dess skörd på logen?
Nej, i det där är ej förnuft!
Allt hennes verk är idel luft
och kan blott andra narrar dåra,
men ej en oxe i hans fåra» …
Dock lilla lärkan sjöng ändå,
och trötte bonden hörde på.
Hon sjöng, och bonden plöjde tegen:
och mindre tunga blefvo stegen.
För hvarje liten mästerdrill
bet mera skarpt hans plöjarbill.
I hoppet såg han skördar gunga
och hörde liestålet sjunga.
Han kände varmt vid lärkans glöd,
att man ej lefver blott af bröd,
att själfva skyn kan mänskan nära,
fast den blott solskensax ses bära.
Och vacker vår i själen kom,
när han till stugan vände om:
på morans mun mer gladt ljöd smällen,
och oxen — fick mer hö den kvällen …