Fallande blad/Majregn
| ← Oxen och lärkan |
|
Sippor → |
MAJREGN.
NU sunnanmolnet blida skuren sänder
att uppå vinterskadan råda bot.
Och grenen sträcker strax små gröna händer
att himlens goda gåfva taga mot.
Och gräset smyckar gladt sin käcka klinga
med pärlan, fälld i vårens segerfröjd.
Där låder intet blod och tårar inga
vid denna sabel, emot vintern höjd.
Och ängens lilja, lundens skära sippa
vid vårskyns tår får blyga lågan tänd;
och tålamod får mossan på sin klippa,
att tyngsta fot dock ej för tung blir känd.
Och äppelträdet fäster papiljotten
af hvita blader i sitt gröna hår
att värdigt kunna möta gyllne drotten,
när till midsommarvaka snart han går.
In duggar glam i lilla fågelhyddan
och härdig kraft kring myrans arbetståg.
Och bäcken i sin fröjd får bästa kryddan,
och skogens källa friskhet i sin våg …
Allt ljust, allt gladt, all skönhet i naturen
sås ned ur skyn vid stilla majregns fall.
Ja, själfva hjärtat känner blida skuren,
och vemodsvintern i mitt bröst är all.
Och åter drömmer jag om flydda åren,
då allt var ungt och jorden var så skön,
då utaf idel lycka kvällde tåren
och kärlek brann och lifvets Maj stod grön …