Fallande blad/Vesuvius
| ← Kalla solar |
|
Likbränning → |
VESUVIUS.
OFVAN den blå golfen, under den blå himlen, breder din eldblomma ut sin prakt. Höljena äro dimmor, kronbladen flammor. Lavan slungas som frömjölet ur kalken, och rötterna tränga ned till jordens hjärta. När du öppnar din knopp, dansa cyklonerna i yrande fröjd ute på hafvets vidder; och andarna i jordens innandömen stöna mullrande fram sin tro, att din blomning är befrielsens vårtecken. Men den kringflackande nyfikenheten letar fåfängt din runa i sin Bædecker. Så vill jag här då rista henne …
Djupt nere i jordens jättehvalf ligga demonernas fängselhålor. I tidernas gryning föllo de af — men ej till förtappelse. Genom aeoners lidande i mörkrets hemska fjättrar skulle de allt starkare och starkare längta till renhetens ljus, att till sist just mörkret månde varda dem en ledstjärna till Gud. Thy spände Zebaoth kring titanerhopen jordens väldiga rundmurar; och därinom i tidernas lopp ha de suckat och trängtat i sina fjättrar. När ångrens eld förtärt det sista trotset, har ock sista länken fallit, och en flock af friade andar höjt sig mot hvalfvet, där dolda dörrar skjutits undan och befrielsens öppna väg på eldvagnar fört dem till himlen. —
Eja, härlige Vesuv! Det är du, som så reder väg till den stora friheten, och på dina lågor är det, som renade titaner stiga till andarnas Fader. Läte du ej upp dina portar, skulle jordens murar rämna för trycket af de fängslades ångest. Men när din famn lågar, är andarnas frihet nära. Och hvar gång din krater spelar och du diktar din flammande sång, räddar du världen från undergång.
Härlige Vesuv! Du lågande siare bland jordens kyliga fjällar! När du flammar, blir jag elddyrkare och förgäter alla skimrande lyktor och sprakande raketsolar … Den snikne jordesonen, som dock spänt ett Niagara i sitt ok, har ännu aldrig vaskat guld ur ditt heta flöde; och din låga lyder icke modevanans skrufkranar. Hvardagshjälten och herren till Klondyke trampa dig öfverlägset med profana skor. Men diktaren bestiger din höjd med blottade fötter; ty din mark är honom heligt rum. Och han ville rundt kring dina sidor draga en gördel af sångartempel, där en ny ynglingaätt skulle sjunga befrielsens eld in i lifvets mörka djup!