Fallande blad/Kalla solar
| ← Håll ut! |
|
Vesuvius → |
KALLA SOLAR.
DU, som vårljus visa gnolar
i din lyckas varma glans!
Hvad vet du om kalla solar,
kalla som en norrskenskrans,
kalla som de fjärran stjärnor
ofvan molnens öde land;
kalla hjärtan, kalla hjärnor,
kylig famn och kylig hand …
Där dock andra kärlek funnit,
fann jag jämnt blott kall metall.
Där för andra hjärta brunnit,
fann jag guldets strålesvall.
Hvar dukat som stjärneglitter
i en vintergata satt,
och min vandring blef så bitter,
och min dag blef vinternatt.
Fåfängt höjdes mina händer,
och en tårad blick såg hän
emot lyckans varma länder,
där jag låg på mina knän.
Aldrig kom dock morgonljuset
med ett svar i purpur varm,
och mitt lif allt mer blef fruset,
och min väg allt mer blef arm.
Sippans rike dig blef gifvet,
rosens och förgätmigejs;
men en alpvärld vardt mig lifvet
med en fattig edelweiss.
Det är sångens gömda lilja,
som bland hårda öden gror.
Aldrig frosten kan oss skilja,
där i sångarns bröst hon bor.
Och blott hennes kalkar blomma,
glömmer jag allt vinterve.
Frusna fälten må stå tomma,
blott min barm sin skörd kan ge!
Du, som vårljus visa gnolar
i din lyckas varma glans!
Utan agg, där du dig solar,
dig jag räcker sångens krans.