Farmor och vår Herre/Kapitel 05

←  Kapitel 4

Farmor och vår Herre av Hjalmar Bergman Kapitel 5

Kapitel 6  →

Den sjunde juni stod bröllopet, den sjunde juni börjar gårdens och farmors gemensamma historia, den sjunde juni ryckte hon in, hon och Vår Herre, bondtösen och den Allsmäktige.

Gården var räddad. Borekarna hade hjälpt, skrivit på, löst in, gått i borgen, en för alla och alla för en. Hur fick hon dem till det? Med goda ord förstås, skratt här och tårar där, klara förståndet och stora ödmjukheten. Hon minns inte så noga. Bäst minns hon några enskildheter, som inte hörde till saken. Hökarn bjöd henne hjortronsylt. Han tände sin lykta och förde henne genom lagerrummet, genom täta dunster av sill och såpa, korv och skinka, ost och diverse. Han såg ut som en hökare ser ut, trind och flottig, ett vitt förkläde över magen, en vit duk lindad om huvudet. Kniv och slev instuckna i förklädesbandet. Händerna dröpo av någonting flottigt, den feta röda nacken glänste av svett. Han slog upp en liten kagge, stack ned sleven. Blunda! sa han, blunda och gapa! Hon blundade och gapade. Huvut bakut! Och med van hand fyllde han hennes mun som man fyller en strut. Hon höll på att storkna, men det var sött och gott. Han lyste på hennes ansikte och betraktade henne med lågande blickar, lik en man upptänd av brånad. Är det inte himla gott? sa han. Helsikes gott! sa hon. Och han skrek: Tjugufyra skilling skålpundet, tänk det, mamsell! Nu kan bror Axel gå hem och hänga sig. Och han dansade runt som en björn. De båda bröderna konkurrerade; inte för vinnings skull, bara för nöjes. Ett parti bräde utan insats för att fördriva de långa vintrarna.

Flickan svalde sylten och tog fram ärendet. Han blev sur som ett vinteräpple i augusti, satte sig på osten och suckade:

Ja, det vete allt hin! sa han. Det är betänkligt. Jonathan! Men fråga de andra: jag gör som de andra.

Och hon gick till de andra och de andra sa:

Ja, det vete allt böveln! Jonathan! Det är betänkligt. Men fråga de andra; jag gör som de andra.

Hon kom till skolmamsellerna. Skolsalens fönster stodo öppna och frågor och svar skötos ut i rymden som ärter ur en luftbössa. Agnes steg in. Amelie bjöd henne en stol, Emelie kommenderade: Stig upp, flickor! Ett, två! Nig för mamsell Borck, tre, fyra! Sitt ned och se rätt fram! Fem, sex!

Pli och precision!

Vem inristade dessa rader på fönsterrutan? — Ebba Brahe. — Rätt. Varför inristade hon dem? — Hon älskade Gustaf Adolf. — Rätt. Varför älskade hon Gustaf Adolf? — (En slingrande och blossande lärjunge): Han var nog så rar han. — Fel! Han var den rätta trons hjälte, av vilken protestantismen väntade sig seger. Hur länge älskade hon honom? — (Trestämmigt): Hemligen till sin död! — Fel! Vad inträffade den 25 november 1620? — Gustaf Adolfs förmälning med Maria Eleonor. — Rätt. Vilka känslor hyste Ebba Brahe efter förmälningen? — Vördnad och tillgivenhet. — Rätt! Varmed inristade hon den vackra versen på fönsterrutan? — (Mångstämmigt): Med en sax! en nål! en kniv! — Fel! Hon använde en diamant. Diamanten är det hårdaste föremål, som finns, och användes än i dag av våra glasmästare för att tillskära fönsterrutor och dylikt. Dessutom användes den till vad och av vilka? — Av fåfänga människor till prydnad. — Rätt! Nu ta vi det om igen. Vad fick änkedrottningen en dag läsa på en av slottets fönsterrutor?

Historia, moral, naturalia. Agnes somnade på sin stol. Olyckligtvis var dess ena ben klent, Agnes vägde över, och låg där bland spillrorna. Jäntorna fnissade. Lektionen avbröts. Mamsellerna flögo kring väggarna som förvillade småfåglar. Dylikt hade aldrig hänt förr. Jäntorna hade samstämmigt fnissat under lektionen, brutit disciplinen. De vredo sina händer. Men Agnes låg stilla kvar på golvet och gned sig, där hon var öm. Plötsligt brusto mamsellerna i skratt, på en gång som om de givit varann ett hemligt tecken. Herregud, det är ju roligare att skratta än att gråta. Och ligger som oftast lika nära till. De hjälpte upp henne, gnedo henne, borstade henne, kysste henne, släpade henne in i salen, dukade brickan. Agnes dukade fram ärendet. Stackars Jonathan! Men först måste de skratta ut! Det var ett riktigt äventyr, roligare och underbarare ju mer man tänkte på det! Krasch, sa det! Där låg du —! Nej, hur kunde du somna —! Söta du, jag såg dig ända upp till magen —! Tänk om det funnits en kar i rummet —! Nej, söta lilla Agnes, tänk! Jonathan? Du får fråga de andra: vi gör som de andra. Nej, söta lilla Agnes, det här ska jag aldrig glömma —!

Och hon vandrade sin kretsgång från andra till andra och tillbaka till andra. Hon minns inte stort av det hela, minns inte ens, vem som först skrev sitt namn till efterföljd för släkten. Hon minns att en kagge slogs upp, att en stol gick itu. Händelserna sköter Vår Herre i smyg, tvinnar tråd till tråd. Vem minns hur det gick till? Anekdoterna minns vi, anekdoterna sköta vi själva.

Den sjunde stod bröllopet. Borckarna ville ha stort bröllop, halva stan och hela släkten. Nej, sa Jonathan. Han var en man, som med näppe nöd räddats från cession och det anstod honom ej att bravera. Släkten, prosten, borgmästaren, inga andra. Vidare yrkade han, att fader Storm skulle bjudas. Brudens far, det var korrekt. Borckarna gladde sig åt ett makalöst raljeri med krutgubben: men Agnes sa nej. Far var för gammal och orkeslös för en staresa. Med samma mjölksurra, som fört henne själv till staden, sände hon honom två korgar med vått och torrt, bröllopsfägnad. Därav kom en stor olycka. Gubben tör ha hållit sig mer till det våta än till det torra och i sin villande glädje satte han eld på stugan. Den brann som fnöske och av hela torpet blev bara hällen kvar och några kolnade körsbärsträd och stenen bak stugan. Gubben själv steg fram ur elden med famnen full av buteljer, mäkta stor och belåten och glad att rasket brann. Den tid, han hade kvar, fick han husa sig hos grannarna än här och än där. Han mådde som en prins i en bagarbod och skröt omåttligt med dottern, som var fru i stan. Hon skickade honom stora pengar. Hon kom aldrig själv men hon sände stora pengar, och då han kristligen dött, lät hon sätta en sten på graven. Så var det med den saken.

Med bröllopsglädjen blev det si som så. Efter vigseln vände sig brudgummen helt om från prosten till släkten och höll ett kort tal. Han tackade dem för att de räddat honom från cession och därigenom möjliggjort det äkta förbund, som nyss ingåtts. Det fann han korrekt men Borckarna fann det ogrannlaga. Först och främst att ställa ett äkta förbund i samband med affärer och till på köpet så omedelbart efter vigseln, då själarna ännu voro ljumma av varma och högtidliga känslor. För det andra: att påminna dem om växlar och inteckningar och sattyg strax före en festmåltid. Jonathan förblev Jonathan. De tågade ut i matsalen med neddragna mungipor och tårade ögon. Det såg ut som ett begravningsfölje. Dock var middagen god och vinerna sköljde bort förargelse och växlar. När brudparet följts till Borckska gården och ända till sängkammardörren, hördes plötsligt ett smällande och fräsande runt om från den ännu oröjda tomten. Fyrverkeri! Borgmästaren hotade med stämning och böter men hela följet rusade ut på tomten. Rök och brak, skratt och skrik. Hela stan var på benen. De Borckarna! Fruntimren fingo svärmare under krinolinerna och skreko för livet. Man fick se improviserade deshabituéer. Man fick se borgmästaren spräcka uniformsbyxan. Man fick se eld i Jonathans fladdrande frackskört. Man fick se röda brandtunnor rulla fram, lyckligtvis utan vatten i skroven. Ryk och ränn! skreko Borckarna. Här är bröllop i Borckska gården! Här ska bli flera Borckar! Ryk och ränn!

Plötsligt sprang Jonathan upp på en sten. Han ville tala till folkmassan, som trängdes på tomten. Ingenting ont i det. Han var brudgummen och kunde väl ha någonting på hjärtat. Hör! Hör! ropade Borckarna. Brudgummen vill tala! Silentium! Och det blev verkligen tyst. Han bredde ut armarna och vände handflatorna uppåt just som en stor talare, då han skall börja med en invokation till högre makter. Han riktade blicken mot skyn, han spände ut bröstet, han öppnade munnen stort, just som en talare, då han skall slunga ut den första klingande fanfaren. Men det blev inte mer. Hela människan gick i baklås. Han stod där orörlig som en kråkskrämma på en åker eller ett sjömärke på ett skär. Och plötsligt tumlade han baklänges, mitt i famnen på bruden. Troligen fanns det ingen, som anade oråd. Icke ens Borckarna. Bruden tog honom! Han fick inte tala! Bruden hade brått! Sommarnatten är kort! Plats för brud och brudgum! Hurra! Hon höll honom kärligt om livet och han tydde sig tätt intill henne. Så ska det se ut! För attan tusan tunnor skock billioner, det blir ett lyckligt äktenskap!

Eldarna slocknade, rökmolnen tunnades ut och stego i spiraler mot den ljusnande himlen. Solen gick upp och Borckarna gingo var och en till sitt, högst förnöjda. Alltid lite ståhej! sa de och dunkade varann i ryggarna. För tusan! Det var väl ingen begravning heller.