Filius Prodigus Seu Imperitus Peregrinans/A5Sc1
| ← Actista V |
|
Actus V Scena II → |
Actus V. Scena I.
Acolastus.
O Hwilken eländig Menniskio jag är,
Som far altså fram vthi Werlden här!
Jagh meente jagh här itt Paradijs hade,
Så länge migh alsintet feelade.
Och tå som jagh hade Pungen fuller,
Och mig trööt hwarken Guld eller Silfwer,
Hade jagh Wänner och Bröder många,
Som migh folgde vthi raaden långa.
Men sedan som alt feelar migh,
Är ingen som förbarmar sigh.
Hwar är mine Kläder? hwar mitt Guld?
Hwar finnes then wän som mig är huld?
Altså är nu Werlden migh swr,
Som här til för migh stood i floor.
Nu omsijder jagh betänkia kan,
Det min Fader för migh stälte fram:
At jagh migh bättre skulle ackta,
Och för ondt Sälskap flijtigt wachta.
Men jagh hans rådh i Wädret slogh,
Tyckte migh wara klooker nogh.
See, nu moste min slugheet falla,
Alla migh för een Aapa hålla.
Derföre hoo sina Föräldrars rådh,
Föracktar och icke håller för gott,
Aldrigh han ostraffat fåår wara,
Som mitt Exempel nogh kan lära.
Der hoos är thet migh een stoor Pijna,
Jagh kan ey Maat til Munnen finna;
Vthan moste aff hungers nödh,
Försmeckta, och swälta til dödh.
O wee! o jämmer! o sorgh! o gråt!
Huru illa jagh migh haar burit åth.
O Gudh nåde migh vnga dräng,
Hwadh jagh är råkat i stoor twång!
I Staden törss jagh intet komma,
Det blijr migh ey til någon fromma.
På Bygden lijder jagh stoor hunger,
Så är migh Werlden worden tunger.
Här mööter migh een Bonde gråå,
Jagh wil nu honom spörja åth,
Om honom kan min tiänst behaga,
Han töör mig heem i sitt Brödh taga.
Ty nöden hafwer ingen lagh,
Någet försökia moste jagh.