Filius Prodigus Seu Imperitus Peregrinans/A5Sc7
| ← Actus V Scena VI |
|
Epilogus → |
Actus V. Scena VII.
Acolast. Pelargus. Eubulus.
Ac.GVdh wari loff, jagh kommen är
I mitt Fädernäsland så när.
Fast än jagh är nakut och blått,
Och förlorat hwadh jagh haar fått;
Doch hoppas jagh bekomma wist
Min Faders gunst, ty jagh mjn brist
Wil bekänna på thetta sätt,
Effter som thet är wäl och rätt:
I Himmelen och in för ehr
Syndat haar jagh, o min Fader!
Ehr Son kallas jagh ey wärd är,
Giff migh ehr gunst jagh beder här.
Jagh troor tå han hörer thenne Bön,
At jagh så henne aff hiertat rön,
Han sigh beweeker wisserligh,
Och sigh bewijser Faderligh.
Jagh nalckas til min Faders gårdh,
Jagh hijsnar ther bort träda åth.
Nu kommer jagh hogh förre tijder,
Huru jagh tå war gladh och blijder,
När jagh fick see min Faders Hws,
O huru thet war frögd och lust!
Doch hwadh hielper, jagh träder til,
Lät hända hwadh som hända wil.
Bättre är nu min Dristigheet,
Än som thenne min Vselheet.
Oy! oy! jagh seer min Fader stånda,
O thet gör migh i hiertat wånda.
Skal jagh gåå? eller skal jagh stå?
Hwem weet om jagh kan nåder fåå?
Jagh skal stå lijtet see migh om,
O woro migh min Fader from!
Pel.Han kommer seer jagh närmere oss,
Sku wij här stå? eller gå wår kooss?
Eub.Armt Folck wij icke vndfly moste,
Vthan them medh rådh ock hielp tröste.
Gudh nåde then som tränger så,
För hwars mans dörr at betla gå.
Pel.Han blyjes mäckta som jagh nu seer,
Och sigh ey som en Tiggiare teer.
Ty the pläga föga sköta om,
Fast thet wore Keysaren aff Rom;
De löpa lijkwäl Nisse i Näsan,
Sköta ey om man wil dem snäsa.
Eub.Han kommer hijt sackta gångandes,
Hwadh han är blij wij förnimmandes.
Ac.Nu är tijdh at jagh träder an,
Och min Bön Sonligh ställer fram.
I Himmelen och in för ehr
Syndat haar jagh, o min Fader.
Ehr Son kallas jagh är ey wärd,
Giff migh ehr gunst jagh beder här.
Pel.Hwadh mon nu jagh för röst här höra?
Hon sannerligh mitt hierta rörar.
Ac.Jagh är eder Son Acolast,
Förslöst hafwer jagh löst och fast.
Giff migh then ringaste Drängia rätt,
Bewijser migh gunst på thetta sätt.
Pel.O tu min Son, min hiertans Son,
Gudh haar migh gifwit een stoor mon!
Aff frögd mitt hierta brista må,
Nu haar jagh nogh at jagh tigh sågh.
Ac.Förlåt migh Fader thet jagh tör
Edert Ansichte komma för,
Ty jagh haar nu. Pel. taala ey meer,
Hwadh tin nödh är jagh nu wäl seer.
Min Son, min Son, o min Son käre!
Större min frögd aldrigh kan wara.
När nu Gudh wil, dör jagh wäl hän,
Effter tu äst kommen igen.
Tu wast dödh, men är lefwande worden,
Hwem är som thetta förmoda torde.
Drängiar kommer hijt hasteligh,
De bästa Kläder hämpter migh.
Them skal jagh min son vthi kläda,
Rätt nu är först begynt min glädie.
Denne Ring jagh på tin Hand sätter,
Och Hatt på Hufwudet få läter.
Tagh nu thesse Kläder til tigh,
Dragh Kappan på tigh hasteligh.
Min göddan Kalff jagh slachta skal,
Och samman kalla Wänner all;
At sigh må glädias hwar och een,
Och wara lustigh vthan meen.
Följer migh nu i Saalen in,
Nu haar jagh funnit Sonen min.
Hic immediatè sub ingressum versicularij
assà voce occipiunt versum:
Så war nu Syndare oförskräckt,
Tu hafwer een mildan Fader,
Emoot tigh är hans Hand vthräckt,
Han annammar tigh glader, etc.
Acolastus post ingressum indutus & reversus
ad spectatores infit:
SEe hwadh för Fader thetta är,
Som sigh så snart förbarmar,
Annat hade jagh förtiänt här,
Hugg, slagh, ogunst och bannor.
Lijkwäl annammar han migh wäl,
Och gör mitt wilckor lustigt,
Derför är jagh aff hiertat säll,
At min Faar är så gunstigh.
Gångom nu heem det biuder jagh,
Hwar man i Hwse sinne,
Och drickom lustigt thenne Dagh,
Förlorade Sonsens Minne.
Comœdiæ de filio prodigo.
FINIS.