Filius Prodigus Seu Imperitus Peregrinans/Epilogus
| ← Actus V Scena VII |
|
Nomina Personæ → |
EPILOGUS.
WIj betackom ehr allesamman,
Som här äro nu hwar medh annan,
Det j medh eder närwarelse,
Haa welat oss eder Gunst betee;
Lofwom oss effter wår ringheet,
Ehr tiäna, i all möijeligheet.
Nu för än som j hädan gåå,
Twå Lärdomar J ackta må.
Then eene är Theologisk:
Den andre ther hoos Politisk.
Nu then förste belangande,
Är alt sålunda lydande:
At Gudh ställer sigh rätt som een Fader,
Moot oss Menniskior from och goder.
Ty wij hafwe wår Arfwerätt,
För Gudh förslöst, och platt förtärt,
Och hafwe lydt Werldzens Wälluster,
Oss sölat i Synd, Skam och Laster.
Lijkwäl hafwer Gudh oss ey fördärfwat,
Men medh sins Sons dödh igen förwärfwat;
At ehoo som hälst wil bättra sigh,
Och komma medh Troona stadeligh
Til Gudh, han honom til Nåder vptager,
Låter och så hans Bättring sigh behaga.
Derföre hälst ehoo thet är,
Som lijder aff Synden beswär;
Hoos Gudh han Hugswalelse finner,
Och hans Nådh rijkeligh förnimmer.
Den andre Lärdommen detta är:
At många finnas i Werlden här,
Som sina Söner vthom Land
Sända, them föga til stoor mon.
Ty som the oförfarne äre,
Göra the hwadh som the begäre;
Tå äre the från Fadrens Aga,
Följa så hwadh them hälst behagar.
Wil någen them i Saaken råda,
Hoot och Slagh moste han förmoda.
Sielfwe äre the nogh wijse och snälla,
Och andre för Narrar och Gäckar hålla.
De begynna wäl, men lyckta illa,
Så högt månde the sigh inbilla!
Och emädan som the och icke äre
Grundade i Religion och Lära,
Kunne the snart förförde blifwa,
Och fördärfwas til Siäl och Lijfwe.
Derföre han skal grant betrachta,
Som sine Söner sända acktar
Til främmande Land, at the ther icke
Komma vthi Orådh och Olycka.
Och gåår thet wäl, när som een Man
Them följer, som them rätta kan,
Och kan medh Myndigheet them straffa,
Om the skulle någet gott skaffa.
Och skal ingen nu tänkia här,
At wandra olofligit är;
Ty ther aff kan man wist bekomma,
Tusendt Nyttor, Frögder och Fromma:
Theraff läres Förfaarenheet,
Sampt Seeder, Språk och Höfligheet.
Men then som wandrar grant ackta skal,
At han ey kommer i Nödh och Qwaal.
Ingen snarare förföras kan,
Än een oförfaaren Wandringzman.
Doch när han Gudh för Ögonen haar,
Han någon tijdh aldrigh illa faar.
Nu wil jagh ehr tilsammans alla,
I Gudz Beskydd och Nådh befalla,
Bidiandes at j wäl vptage,
Thetta wårt Speel, och thet behage.