Norrlands-Blommor/Fiskare-Sång
| ← Drömmen |
|
Kärleks-Suck → |
| Ur Norrlands-Blommor af --dt utgiven 1832. Utgiven som Fiskaresång (Correspondenten) 1832-07-30, Jfr Fiskare-sång bearbetad i Fiskmåsen 1853 |
Fiskare-Sång.
Ack! Fiskare-lifvet
Hvad glädje, hvad mod!
Hvad godt blef oss gifvet,
Det gaf oss vår flod;
Ej födan vi grafva
I plogarnas fjät:
Vår bergning vi hafva
Af krok och af nät.
Och ryssjor på sanden
Vass-stränderna långs
Vi lägga. På stranden
Vi dela vår fångst.
I mosslupen hydda
Vår slummer är sval;
Mot solen oss skydda
Gullvide och al.
Der pryda vi tjället
Med blommor ibland,
Och golfvet, i stället
För matta, med sand;
Och utanför är den
Blomtäppa vi så,
Der störbyggda gärden
Som väktare stå.
Der gossarna springa
Med friskaste kind,
I täflan de svinga
Med morgonens vind.
När vintrarna fjättra
Den glimmande sjö,
De barfota klättra
I drifvornas snö.
Och flickorna kappas
Vid spiselens fot;
Då bindes och lappas
Den trasiga not.
Än gno de om qvällen
Till grannarna ut;
Mor väntar på hällen,
Men somnar till slut.
Än fjerran vi fara
På gungande våg,
Då börja de klara
Qvällstjernor sitt tåg;
Och månen ses spegla.
I djupet sin bild:
Hur långt vi än segla,
Hon följer dock mild.
Än stormarna fösa
De böljor med hot;
Knappt döden vi ösa
Med öskaret mot.
Vi stormarna trotsa
På knakande köl,
Den hota de krossa
I skummande göl.
Men Gud som kan väcka
Den hotande död,
Kan hjelpen ock räcka:
Han känner vår nöd.
Med himlen förtrolig,
Hvem klandrar sin graf?
Den reds lika rolig
I mull och i haf.