Ack! Fiskare-lifwet
Hwad glädje, hwad mod!
Hwad godt blef oss gifwet,
Det gaf oss wår flod;
Ej födan vi grafwa
I plogarnas fjät:
Wår bergning wi hafwa
Af krok och af nät.
Och ryssjor på sanden
Wassbäckarna långs
Wi lägga. På stranden
Wi dela vår fångst.
I mosslupen hydda
Wår slummer är swal;
Mot solen oss skydda
Gullvide och al.
Der pryda vi tjället
Med blommor ibland,
Och golfwet, i stället
För matta, med sand;
Och utanför är den
Blomtäppa wi så;
Der störbyggda gärden
Som wäktare stå.
Der gossarna springa
Med friskaste kind,
I täflan de swinga
Med morgonens wind.
När wintrarna fjättra
Den glimmande sjö,
De barfota klättra
I drifwornas snö.
Och flickorna kappas
Wid spiselens fot;
Då bindes och lappas
Den slarfwiga not.
Än gno de om quällen
Till grannarna ut;
Mor wäntar på hällen,
Men somnar till slut.
Än fjerran wi fara
På gungande wåg,
Då börja de klara
Quällstjernor sitt tåg;
Och månen ses spegla
I djupet sin bild:
Hur långt wi än segla,
Hon följer dock mild;
Än stormarna fösa
De böljor med hot;
Knappt döden wi ösa
Med öskaret mot.
Wi stormarna trotsa
På knakande köl,
Den hota de krossa
I skummande göl. —
Men Gud som kan wäcka
Den hotande död,
Kan hjelpen ock räcka:
Han känner wår nöd.
Med himlen förtrolig,
Hwem klandrar sin graf?
Den reds lika rolig
I mull och i haf.
― ― dt.
