Fiskmåsarnas afsked
| ← Sjung! (Svar på ett bref) |
|
Höst och rusk → |
| Ur Illustrerad Tidning Band 10. 29 Oktober 1859, N:o 42(2-3), Se digitalisering på Alvin! |
Fiskmåsarnas afsked.
Adjö, adjö, mina älskade fiskmåsar! Lycklig resa! Far ni till Rom, så helsa påfven — nej, låt bli, den der gubben i det eviga Rom och med den eviga nattmössan på sitt öra, den vill jag rakt ingenting: han har dessutom burit sig gement åt i Perugia. Träffar ni Garibaldi, så helsa honom på det hjertligaste. Kan jag på något sätt vara honom till tjenst, så säg honom att han kan lita på mig. Behöfver han t. ex. mitt namn för ett kreditiv i Riksbanken eller Enskilda banken, så har han det. Mitt namn gäller lika mycket i alla banker. Ni har väl tagit med er alla ungarna, så jag slipper se dem här under vintern, frusna och utsvultna, ty jag har knappast råd att föda mina egna. Adjö, adjö! Hvad det ser bra ut, när ni flygen. Lycka till delikata sardiner i Medelhafvet, i fall ni kan äta dem utan olja! Morjens! Hipp, hipp, hipp! hurrej, hurrej, hurrej!
Fiskmåsarnas sång.
En mås.
Farväl, du höga
Sandhamnska strand,
Der vi fått löga
I solens brand!
Der vi ha plumsat
Med lif och själ,
Och strömming mumsat,
Farväl, farväl!
En annan.
I skär och hällar,
Farväl, farväl!
I knallhatts-smällar,
Som ment oss väl!
På vingar sträckta
Vi fly med skäl:
Kyss oss — ursägta!
Farväl, farväl!
En tredje.
Vi tändren hacka
Ju redan så;
Låt bli att snacka:
Flyg på, flyg på!
Oss södern lockar,
Långt bort likväl.
I getabockar,
Farväl, farväl!
Chör.
Fiskmåsar äro muntra bröder,
Och helst på denna glada jord.
Vi segla nu till varma Söder,
Ty här är allt för kallt i Nord.
Ja sorg må hönsena betunga.
Fiskmåsarna de glada sjunga,
De sjunga!
En mängd småfisk sticka upp sina hufvuden och betrakta affärden. De ropa med stjertarna i vattenbrynet:
Lycklig resa! skråma på näsa! Sångare! . . . Låt oss sjunga för måsarnes resa! klara nu struparna med ett glas vatten, i brist på bättre! Lefve friheten!
Fiskarnas sång.
Hösten är kommen, och måsarna fly.
Hör hur de skråla derborta i sky.
Vi känna packet i botten gunås!
Finns någon större tyrann än en mås?
Jemt öfver vågen han snoka och for:
Än tog han mor min och än tog han bror.
En Löja.
Ja, tittar man bara
I vågornas bryn,
Vipps kommer en skara
Af måsar ur skyn.
Och näbb ha de rackare,
Liksom en tång.
Det ha vi nog, stackare,
Kännt mången gång.
En annan.
Ni minns, hur jag slog mig
På mygg-jagt en dag,
Då fiskmåsen tog mig
Och slök i ett tag.
Jag sväljdes — och som jag
Nu kände mitt slut,
Besynnerligt kom jag
En annan väg ut
En mört.
Nu kan man få hjulä
På böljornas rygg,
Ej ringaste smula
Förskräckt eller skygg.
Men fria och glade
Från topp och till tå —
Men, ack om vi hade
Go vänner en så!
En annan.
Ja, låtom oss svärja
Ett fostbrödralag!
Några röster.
Tyst! inga revolutions-sånger! Inga fula fiskar!
Flera röster.
Jo, lefve friheten! Inga aristokrater, inga måsar, inga måsar! bort med ryschor, notar och nät! och de fördömda stekpannorna, bort med dem! Inga fiskrätter, inga fiskrätter! —
Dans och lekar i vattenytan. Solen stiger gravitetiskt ned i Kanholms-fjärden och kastar i förbigående en flik af sin purpurmantel öfver det hvita sjömärket. En lätt vind susar genom rymden. Vågorna börja bli oroliga och skjuta rygg. Fiskarna försvinna i djupet. Stormen är i annalkande. Hafvet våndas. Himlen är blåsvart. Stränderna sucka. Qväll och mörker, skum och dån och tjut! Här duger ej att stå längre på klippan. Hufvudet svindlar. Hjertat skälfver. Håret reser sig!
Och benen, som rankiga nystfötter darra,
Och blåsten mig trillar precis som en boll.
På flinthårda berget galoscherna knarra,
Det tassar bakefter som spöken och troll.
Och sanden kring backarna ryker och yrar,
Och dugget från skyhöga hafsvågen stänks.
Men hittar jag hem, jag vid Bachus bedyrar,
Jag tar mig en tuting och kryper till sängs.