De viska, de tassla, de nattliga vindar,
i parkernas konungsliga ekar och lindar,
det brusar i skog och i fors och i såg
och tyst gå de månvita skyarnes tåg.
Och månskenet strålar och strålarne leta
sig in genom fönstren till fröken Agneta,
och tankarne komma och tankarne gå,
de dansa, de dansa en dans på tå.
"Nål och sax och vax och tråd,
krona, krans och silkevåd,
nu skall bröllop stunda,
tänk att heta Hennes Nåd
Höök till Ekelunda.
Tio tärnor skall jag ha,
flickorna på Appelsta,
flickorna på Gata
kusin Ebba? — hon blir bra,
Ebba, hon kan prata.
Jag skall vara helt i vitt,
släp förstås, och snibb och snitt
à la mode för året,
upplöst hår, som faller fritt,
slöja över håret.
Jag skall vara söt och blyg,
titta törs en knappt i smyg
på sin kära fästman,
mamma gråter; bred och dryg
harklar prosten Wästman.
Låt mig se! — Jo, 'vill du ta
denna Klara Lydia
Julia Agneta?
Då skall Malkom svara ;'Ja.
det kan herrn väl veta!'
Sedan är det jag som svär:
'Vill du hava denna här
Malkom Höök till make?'
— 'Ja då, jag och Malkom är
såsom hysk och hake!'
Sen ska prosten hålla tal.
grant och dumt med lång moral,
alla lyss andäktigt,
hejsan, hoppsan, sen blir bal,
bröllopet var präktigt!
Men vill Malkom säga från:
'Skåpet här, i denna vrån,
jag rår om kabyssan',
slår jag till'n med toffeltån,
sen så skall jag kyss'an."
