Flickan på stranden
| ← Dö hos mig |
|
Kärlek → |
Flickan på stranden.
Nu waggar på fjerran fjärdar
Den älskades segel ren,
Nu waggar på matta wågor
Han tyst uti qwällens sken.
Tyst drömmande smyger winden
Till blommorna på strand,
Det lugnar och stillnar mera,
Allt mera kring haf och land.
Den älskades segel sälla
Ej mera i luftig wind,
De yra flägtarne skaka
Ej lockarne ned på kind.
Nu sitter han tyst i stäfwen,
Wid rodret uti sin båt;
Jag står allena på stranden
Och följer hans fjerran stråt.
Du seglare der — du sköne,
Så gerna jag kom till dig!
Wisst hwälfwa nu dina tankar
Allenast sig ljuft om mig.
Jag ser dina ögon stråla,
De dunkla i eldigt glöd,
Hur gerna en kyss, så hjertlig,
För blickarne jag dig bjöd.
Men ack! jag står uppå stranden
Allena och ensam och öm,
Och waggar mitt sorgsna hjerta
I minnets rosiga dróm.
Farwäl! du älskade yngling,
Du sköne! så stolt och fri,
De stunderna då wi kysstes,
De gingo så snart förbi.
Farwäl! min seglare älsklig!
O, såge du dock den tår,
Som glödande, warm och hjertlig
I mitt dunkla öga står.
O, wisste du alla känslor,
Som lefwa inom min själ:
Då ljuf jag låg wid ditt hjerta,
Hwad kände jag då? — farwäl!
