Folkskrifter

Det nya Templet på Drottninggatan har wunnit tillwäxt →

Ur Nyare Freja, tryckt i Nyare Freja 1839, n:r 85 (25 Okt. 1839)
Läs gärna Folkskrifter 1839-40!

Folkskrifter.

Under det att här i Sverige företes det förvånande exemplet på en andlig auktoritet, ett Consistorium, hvars medlemmar borde bilda kärnan af all fosterländsk bildning, som högt predikar mot folkets framskridande på upplysningens bana, som med våldsamma händer gripa i hjulen på tidens vagn för att hejda dess lopp, derföre att släågten vågat bestiga densamma, som harmas öfver att papisteriets bindel ej mera hindrar en hel menighet från att se både sin egen ställning i samhället och deras, åt hvilka den anförtrodt ledandet och ordnandet af för det hela ömtåliga och vigtiga intressen; under allt detta, säga vi, hafva några få enskilta fosterlandsvänner företagit sig att här i landet lägga grunden till en allmän folkbildning, likväl på helt annan väg än den, hvarpå publiciteten hitintills arbetat. En publicitet, hvarmed vi förstå vår tidningslitteratur, den må utgå från de ädlaste mest patriotiska äsigter, lika myeket skiljd från den ena ytterligheten som från den andra, mäktar likväl ej för det allmänna blifva annat än en slags kontroll-anstalt, som medföljer och nagelfar händelser och situationer, vare sig i den politiska eller i den litterära och moraliska verlden. Den är, om man så helt enfaldeligen får uttrycka sig, en trädgårdsknif, hvarmed man bortskärer vattenqvistar och förtorkade grenar, gifver de friska en viss sammanhängande riktning och omstufvar sjelfva trädets krona, om denna, på bekostnad af det hela, vill för mycket skjuta i höjden. Men att såsom reformator sätta yxan till roten, kan den aldrig, åtminstone så länge den förra sysselsättningen tager all dess tid och krafter i anspråk. Att derföre smäda publiciteten för dess ytlighet, är lika dåraktigt, som att smäda regnet derför, att det understundom blott öfversköljer jordens yta, utan förmåga att nedtränga i dess djup, liksom man ej visste, att äfven på ytan finnas månget frö och mången blomma, som behöfva lif och näring.

Den som nu, i likhet med den s. k. Historiska skolans koryféer, hvilka förbehöllo sig ensamt insuga allt kunskapsförråd, förföljande blindt hvar och en annan, som deraf vågade tilldraga sig den obetydligaste droppe, tror, att Allmogen vet tillräckligt, när den hjelpligt kan stafva sig fram i sin Christendomskunskap och förstå siffrorna på kontributionssedeln, denna Allmoge, som likväl utgör kärnan för Nationens kraft, dragande dess bördor i mörkret, beröfvade det obetydligaste ljus till ledning på den oländiga banan, den skall, i sitt högmod trotsande så väl Försynens visa lagar, som mensklighetens manande röster, fördömma ifrågavarande apparition inom Svenska Litteraturen, som nu gör till sitt hufvudföremål, ätt inom denna klass af medborgare, öfver hvilken hvar och en af dessa s. k. »båttre samhällsmedlemmar» ostraffadt tror sig kunna höja hufvudet, sprida en folkbildning, bestående deruti, att dessa begrepp om sjelfständighet och fosterlandskårlek, som alltid utgjort det mest karakteristiska hos vår Nation, upplifvas, underhållas och beskyddas. Det är dessa begrepp, som utgöra grunden för all bildning i samhället, och den, som utgått från idén att klara och till full åskådlighet bringa dem, har satt yxan till det ondas rot och iklädt sig reformatorns aktade rustning.

Det är C. J. L. Almqvist, denne om vår Litteratur, så högstförtjente man, hvars snille och mångsidiga verksamhet redan beredt honom ett rum bland vårt lands utmärktaste litteratörer, som ställt sig i spetsen för detta patriotiska företag, Jemte honom äro G. H. Mellin och N. W. Lundeqvist. Dessa Folkskrifter framställa dels berättelser ur Svenska Historien, dels notiser om Landthushållning, dels äfven hvad som rör Naturkunnighet m. m., alla på ett enkelt språk, mäktigt att på en gång tillfredsställa den bildades smak och den obildades uppfattningsförmåga.

Bland de häften, alla omfattande högst ändamålsenligt afhandlade ämnen, vi redan haft tllfälle genomläsa, erhuru de ej ännu i Bokhandeln utkommit, utmärka sig följande af Almqvist: Arbetets ära, en författaren värdig teckning af hur genom arbetet menniskans ändamål och medborgarens aktning vinnes; Grimstahamns nybygge, en enkel intressant målning af en odlares ansträngningar och vinning af den jord han i anletes svett odlat; Gustaf Wasa och Norrköpings minne, tvenne berättelser ur Svenska historien, i novellform framställande de olyckor Sverige undergått genom Danskars och Ryssars framfarter, ämnade att hos Svenska bonden väcka den slumrande känslan af sjelfständighet och förtröstan på egen kraft. I dessa arbeten, i sitt slag verkliga mästerstycken, märkes tydligt, att författaren haft tillfälle studera sig in i Allmogens vanor och lefnadssätt, att han uppfattat dess vigtigaste intressen och gjort sig fullkomligt hemmastadd i alla dess lefnadsförhållanden. En sådan författare, i spetsen för ett sådant företag, är oss en borgen att den prisvärda planen skall vinna sin fullbordan, som är: Landsmäns upplysning, Måtte Landsmäns erkänsla blifva det verksamma patriotiska sinnets lott!

—e.